Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbränning - Förbränningsmaskin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
Förbränningsmaskin
184
märkbar hastighet, fordras en viss s. k.
an-tändningstemp. — F:s yttre förlopp är
mycket olika. En gas brinner alltid med låga, en
fast kropp däremot utan låga; den endast
glöder- Glöda fasta kroppar i en gaslåga, blir
denna lysande, en ljuslåga, auerbrännare (jfr
Glödljus). Utsänder den fasta kroppen
enfärgat ljus, blir lågan färgad. Härav använder
man sig i fyrverkeritekniken. Den hastighet,
varmed en f. sker, varierar betydligt och beror
på huru lätt syret är åtkomligt för det
brännbara ämnet. Fortskrider f. med en hastighet
av över 2,000 m per sek., kallas den explosion
(se d. o.). Av särskilt stor betydelse är, att
förbränningshastigheten kan påskyndas
katalytiskt (se Katalysator). Så
påskyndas all f. i organismen av
förbrännings-enzym. I tekniken använder man
förbrän-ningskatalysatorer vid den s. k.
ytförbrän-ningen (se d. o.). Sker f. vid låg temp. och
utan närvaro av katalysatorer, går den
mycket långsamt, och man talar då vanl. om
oxidation. En långsam f. kan dock ibland
vara orsak till allvarliga eldsvådor, t. ex. vid
självantändning av ett kollager. Detta beror
därpå, att det vid kolets oxidation bildade
värmet ej bortledes utan samlas och höjer
kolets temp. till dess antändningstemp.
Särskilt stor är faran att låta trassel, indränkt
med linolja, ligga längre tid. Linoljan
oxideras lätt och kan åstadkomma antändning.
Många eldsvådor uppkomma av denna orsak.
Värmeutvecklingen vid de olika
förbränningsprocesserna nyttjas på mångahanda sätt;
de höra till de för människans hushållning
viktigaste kemiska processerna. Om den värme
de vanligast använda bränslena utveckla vid
f. se Bränslen.
Vid f. frigöres bränslets kemiskt bundna
värme och höjer förbränningsgasernas temp.
De heta förbränningsgaserna få därefter
tillfälle att genom strålning och ledning
avgiva sitt värme till den apparat, ugn,
ångpanna, kokspis el. dyl-, som skall uppvärmas.
För en ekonomiskt riktig förbränningsmaskin
fordras, att förbränningsluften, som
innehåller det behövliga syret, tillföres i lämpligt
avpassad mängd. Vid luftbrist bortgår en
del av bränslets värmeinnehåll i form av
oförbrända gaser, vid luftöverskott (för starkt
»drag») utspädas förbränningsgaserna och
medföra onödigt stora värmemängder såsom
en förlust genom skorstenen (man eldar »för
kråkorna»). En del av den erforderliga luften,
primärluften, skall tillföras direkt till det
brinnande bränslet och bringas i intim beröring med
detta. Härvid uppstå dels fullt utbrända gaser,
dels även, särskilt vid gasrika bränslen,
oförbrända gaser. För de senares fullständiga f.
erfordras en ytterligare lufttillsats,
sekundärluft. I allm. är det primärluftmängden, som
avgör huru mycket bränsle, som förbrännes
per tidsenhet, sekundärluftmängden åter, som
avgör f:s ekonomi. Teoretiskt sett borde
endast så mycket luft insläppas i eldstaden,
att syret i denna nätt och jämnt räcker till
att fullständigt förbränna bränslet. I
praktiken måste dock något mera tillföras. För
att kontrollera en f. brukar man vid större
eldstadsanläggningar inom industrien eller
annorstädes, där bränsleförbrukningen är av
särskild ekonomisk betydelse, analysera de
bortgående gaserna. Är f. ofullständig,
innehålla dessa vanl. koloxid, är lufttillförseln
för stor, blir åter procenthalten kolsyra
relativt liten, samtidigt som fritt syre uppträder
i större mängder. Utgör kolsyran omkr. 12 %,
kan man utgå från att f. sker nöjaktigt.
Eldstaden bör alltid vara väl sotad och
bränslet ej vått eller fuktigt. I. B.; H. A. L-g.
Förbränningsmaskin, gemensamt namn på
sådana kraftmaskiner, i vilka man
åstadkommer det mekaniska arbetet genom att
förbränna en blandning av brännbar gas och
luft eller av finfördelat flytande bränsle och
luft i en arbetscylinder, varvid de uppstående
förbränningsgaserna påverka en arbetskolv,
som på vanligt sätt genom vevstake och vev
står i förbindelse med maskinens axel.
Härvid uppstår icke någon explosion i egentlig
mening utan endast en hastig förbränning,
varför det brukliga namnet
explosions-motor teoretiskt sett är felaktigt. Från
en ångmaskin skiljer sig f. principiellt genom
att bränslets förbränning sker i, ej utanför,
cylindern samt att förbränningsgaserna själva
alstra arbetet. — F. indelas efter den
mekaniska anordningen för processens
genomförande i fyrtak t- och
tvåtaktmaski-n e r, efter sättet för cirkelprocessens
genomförande i maskiner med förbränning vid
konstant volym och vid konstant tryck, efter de
av bränslet betingade mekaniska
anordningarna i gas motor er (lysgas, generatorgas,
masugnsgas, koksugnsgas), förgasarmo*
t o r e r (bensin, bensol, sprit etc.),
fotogenmotorer (fotogen, solarolja), t ä n d k u 1
e-motorer (fotogen, solarolja, råolja),
dieselmotorer (råolja) och motorer med
direkt insprutning (råolja). De två
sistnämnda ha förbränning vid konstant tryck,
de föregående vid konstant volym.
I en enl. fyrtaktprincipen
arbetande maskin är varje fullständig arbetsperiod
indelad i fyra »takter». Med en »takt»
förstås kolvens rörelse från ena ändan av
cylindern till den andra. Arbetsperioden har
därvid, under förutsättning av konstant volym
hos gasblandningen, det på bild 1—4
schematiskt illustrerade förloppet. Kolven drives
sålunda endast under vart fjärde enkelt
kolvslag, medan den under de tre övriga hålles
i gång av den levande kraften (»farten») i ett
på maskinens vevaxel anbragt svänghjul.
Tvåtaktprincipen kännetecknas
däremot av att kolven drives under vartannat
enkelt kolvslag, d. v. s. endast de 2:a och
3 :e takterna förekomma. Bilderna 5—7 visa
schematiskt en tvåtaktmotors arbetssätt. De
flesta f. utföras enkeltverkande, d. v. s. tryc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
