Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försyn - Försåpning - Försäkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265 Försåpning-
der att vilja rationellt demonstrera Guds f.
och det gudomliga vä ridsregementet över
huvud. Försynstron räknas av den medeltida
liksom av ortodoxiens skolastik till de
»blandade artiklar» (»articuli mixti»), som delvis
bygga på rationell bevisföring; genom att
iakttaga den ändamålsenlighet, som råder i
världen, menar man sig kunna sluta tillbaka
till den gudomliga viljans visa styrelse. Över
huvud vill man utbygga kristendomen till en
allomfattande rationell världsåskådning med
svar på alla tankens frågor. Svårigheterna
måste därvid alldeles särskilt tillspetsa sig,
när teologien vill försöka klarlägga
gudsvil-jans relation till det onda i världen och
demonstrera hur det onda kan förenas med
gudsviljans suveränitet. Typiskt komma dessa
svårigheter till uttryck, när först den
medeltida skolastiken och sedan ortodoxien söka
vinna en acceptabel förklaring genom
distinktionen, att Guds »medverkan» med hänsyn
till det onda sträcker sig till det »fysiska» i
handlingen, till handlingens aktivitet, men
däremot icke till handlingen, för såvitt som
den är ond. Inom upplysningsteologien står
läran om Guds »milda försyn» i centrum, men
denna lära är övervägande rationellt
motiverad; ingen annan tid har varit så
upptagen av strävanden att i detalj demonstrera
världsloppets ändamålsenlighet och att
försvara denna genom teodicéer (se Teodicé).
Tilltron till denna bevisförings bärkraft
försvann efter hand. I stället sökte man under
1800-talets första skede — Schleiermacher,
Hegel — på evolutionistisk grundval inordna
även det onda i den rationella
världsförklaringen genom att betrakta det som skuggorna
i tavlan eller som »utvecklingens» nödvändiga
genomgångspunkter.
Under senaste tid har det kristna
tänkandet i stor utsträckning sökt sig tillbaka till
försynstrons rent religiösa innehåll, avstående
från alla försök att utbygga kristendomen till
en rationell världsförklaring. Försynstron
avstår då från alla bemödanden att se
guds-viljan återspeglad i allt, som sker, och att
alltså återföra även det onda på gudsviljan,
men den innebär i stället förvissning dels om
att intet ont förmår skada den, som står
under Guds beskärm, dels om att Gud har makt
att vända det onda till godo och att så tvinga
även det i sig onda att tjäna hans syften.
Den kristna försynstron innebär så något
vida mer än att endast resignerande uthärda
livets skickelser. Den är, för såvitt den har
kristen halt, alltid ett stycke erövrande tro.
I samma mån det onda tvingas att bli
redskap för den gudomliga kärleksviljan, får
även detta onda en mening, som det i sig självt
icke äger. Men denna meningsfylldhet
betyder å andra sidan icke, att den kristna tron
skulle kunna tilltro sig att inordna det onda
såsom sådant i en rationellt genomförd
världsförklaring. G. A-n.
Försåpning, se F ö r t v å 1 n i n g.
-Försäkring 266
Försäkring, ur juridisk synpunkt ett avtal
(se d. o.), varigenom den ena kontrahenten
(försäkringsgivaren) förbinder sig att
till den andra kontrahenten
(försäkringstagaren) mot av denne lämnat vederlag
(premie) på vissa villkor fullgöra en
prestation. För att ett försäkringsavtal skall
föreligga kräves vidare, att inträffandet av
en i avtalet angiven, av försäkringstagarens
vilja oberoende händelse
(försäkrings-fallet), vilken över huvud eller med
avseende på tidpunkten för sitt inträffande eller
för sina verkningar är oviss, utgör villkor
för försäkringsgivarens prestation eller —
undantagsvis — medför premiebetalningens
upphörande. Från vadeavtal (se Vad) skiljer sig
försäkringsavtalet därigenom, att det slutes
för tillgodoseende av berättigade mänskliga
intressen, över meddelad f. utfärdar
försäkringsgivaren vanl. försäkringsbrev
(-p o 1 i s). — F. indelas i
skadeförsäkring el. intresseförsäkring och
summaförsäkring
(personförsäkring). Vid skade-f. åtager sig
försäkringsgivaren att helt eller delvis lämna
försäkringstagaren ersättning för den påvisbara
skada, som denne kan komma att lida genom
försäkringsfallets inträffande.
Försäkringstagaren har försäkrat sitt intresse av att
försäkringsfallet icke alls eller icke alltför
snart skall inträffa. Vid summa-f. förbinder
sig försäkringsgivaren att utbetala ett i
avtalet angivet belopp, oavsett huruvida någon
ekonomiskt påvisbar skada uppstått genom
försäkringsfallet eller icke. Även vid skade-f.
träffas i regel överenskommelse om visst
försäkringsbelopp, efter vilket premien beräknas.
Men detta belopp har för bolagets prestation
endast den betydelsen, att det anger en övre
gräns för ersättningen, vilken icke får
överskridas, även om ett högre belopp skulle
krävas för att täcka förlusten. Härjämte får
försäkringsbeloppet ofta betydelse för att
bedöma frågan huruvida s. k.
underförsäkring föreligger eller icke. Befinnes vid
inträffat försäkringsfall, att
försäkringsbeloppet understiger försäkringsvärdet, d.
v. s. det försäkrade föremålets eller intressets
värde i oskadat skick, föreligger under-f., och
då utgår ersättning endast för så stor del av
den inträffade skadan, som motsvarar
förhållandet mellan försäkringsbeloppet och
försäkringsvärdet (se Dubbelförsäkring och
överförsäkring). I undantagsfall
beviljas skade-f. emellertid au premier
r i s q u e, vilket innebär, att
försäkringsgivaren åtager sig att till fullo ersätta
uppkommen förlust, i den mån denna håller sig
inom försäkringsbeloppet. — I lag om
försäkringsavtal (1927) lämnas utförliga
privaträttsliga bestämmelser om f. Enstaka sådana
bestämmelser förekomma i lagarna om
sjukkassor (1910), om understödsföreningar (1912)
och om försäkringsrörelse (1917).
Ur ekonomisk synpunkt utgör f. ett på
öm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
