Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gadelius, Bror Edvard - Gadelius, Erik - Gadelius, Esther Fredrika, f. Sidner - Gadh, Hemming
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
Gadelius E.—Gadh
292
nas »Massornas själslif och andlig smitta»
(1907) samt »Sinnessjukdomar och deras
behandling förr och nu» (1913). Fullständig
bibliogr. av A. Petrén ingår i festskriften till
G:s 65-årsdag (Sv. Läkaresällskapets HandL,
bd 53, h. 1 och 2).
Gadelius, Erik, läkare (1778—1827). Blev
student i Uppsala 1795, med. lic. i Åbo 1800.
kir. mag. i Stockholm 1802 och s. å. med. dr i
Åbo. Han blev 1801 läkare vid Krigsakademien
på Karlberg, 1803
intendent vid
Sabbats-bergs brunn och läkare
vid
fattigvårdsinrätt-ningen där, 1805
anato-mie prosektor i
Stockholm och 1811 prof, i
teoretisk medicin vid
Karolinska
mediko-kirurgiska institutet.
1807 grundade han
Sabbatsbergs
brunns-lasarett, och s. å.
stiftade han, jämte sex
andra läkare, Svenska läkaresällskapet, vars
sekr. han var 1808—12 samt 1818—21. G. var
1813 och 1814 t. f. överfältläkare vid
Stockholms garnison samt led. av 1817 års kommitté
för undersökning av den animala magnetismen
och dess verkningar. Led. av Vet.-akad. 1817.
— G. ägde stor lärdom, var en av sin tids
förnämsta läkare och utövade en omfattande
vetenskaplig författarverksamhet. Hans
viktigaste arbete torde ha varit »Handbok i
me-dicinal-lagfarenheten» (1804). — G:s biografi
finnes i Vet.-akad:s handl. för 1827. Se även
åminnelsetal över honom, hållet i Vet.-akad.
1828 av C. Trafvenfelt. A. W-dt.
Gadelius, Esther Fredrika, f. S i
d-n e r, sångerska (1866—1922), g. m. B. E. G.;
utbildad i Paris. Särskilt på 1890-talet
framträdde hon som oratorie- och romanssångerska
i Stockholm samt i Köpenhamn och Paris. T. N.
Gadh, Hemming, statsman (f. i mitten
av 1400-talet, d. 1520). Antages ha varit
bördig från Kalmartrakten (Hossmo socken);
dock tyda vissa omständigheter på östgötsk
härstamning. Bestämd för det andliga
ståndet, studerade han 1471—73 vid Rostocks
univ. och var 1477—79 kansler hos biskopen
av Linköping. 1479 for han till Rom i ett
diplomatiskt uppdrag, som kom att medföra,
att han i fulla två årtionden kvarstannade
där som Sveriges agent eller »minister» vid
den heliga stolen. På denna post ådagalade
han överlägsen skicklighet vid avvärjandet av
danska kungahusets försök att mot det
»upproriska» Sverige vinna påvemaktens stöd
genom bannlysningar eller annorledes.
Härunder förvärvade han en gynnare i kardinal
Rodrigo Borgia, vilken, sedan han 1492 blivit
påve (Alexander VI), utnämnde G. till sin
kammarherre, en för nordbor ytterligt sällsynt
utmärkelse. G. blev omkr. 1495 doktor i
kanonisk rätt, men av den i Italien florerande
Hemming Gadhs sigill.
renässansbildningen torde han icke ha tagit
djupare intryck, även om han på grund av sin
personliga läggning villigt tillägnade sig
renässansens livsuppfattning och frihet i seder
och tänkesätt. Efter konung Hans’
tronbestig-ning i Sverige 1497 återkallades G:s
sände-budsfullmakt, och 1500 kom han tillbaka till
hemlandet. Här blev han (jan. 1501) vald till
biskop i Linköping men ägnade sig mest åt
politiska värv. Tills, m. Sten Sture d. ä. och
Svante Nilsson
(Sture) organiserade han
den på sommaren
1501 utbrutna
resningen mot konung
Hans och ledde själv,
trots sin kyrkliga
värdighet,
belägringen av
Stockholms slott till dess
fall maj 1502.
Vältalig, rådsnar och
lågande av nit för
den fosterländska
saken, dyrkades han i de folkliga kretsarna
som en nationalhjälte. Sten Sture, som under
upproret ånyo blivit riksföreståndare, såg i
G. sitt bästa stöd i regeringsutövningen och
betraktade honom rent av som ett slags
adoptivson, varför G. också fr. o. m. 1502 förde
herr Stens vapen, de tre sjöbladen, i sitt sigill
(se bild). Med Svante Nilsson var G.
förbunden i intim vänskap, och efter Sten Stures död,
dec. 1503, tryggade han herr Svantes
succession i riksföreståndarskapet genom att till en
tid hemlighålla dödsfallet. G. blev även Svante
Nilssons mest förtrogne rådgivare i regeringen,
men hans lyckligaste tid var redan gången.
Hans val till biskop i Linköping hade till
följd av danska intriger underkänts av
påven, och då han icke desto mindre fortfor att
uppbära de biskopliga intäkterna,
drabbades-han (1506) av en påvlig bannbulla. Samtidigt
uppträdde de övriga svenska biskoparna,
se-kunderade av G:s eget domkapitel, som
hans-bittra fiender. Herr Svantes trofasta
vänskap höll honom emellertid uppe, och G. å sin
sida var denne till ovärderlig hjälp i svåra
trångmål. 1506—09 innehade han befälet vid
Kalmar slotts belägring, och 1510—12 var
han svenskt sändebud i det med Sverige
förbundna Lybeck. Under hans vistelse där
avled Svante Nilsson, men G. hemkom från
ambassaden tids nog för att (juli 1512) befordra.
Sten Sture d. y:s val till faderns
efterträdare. Även av den nye regenten var han,
åtm. till en början, synnerligen högt
värderad som politisk rådgivare. Däremot måste
han 1513 till Hans Brask avstå Linköping»
biskopsstol, och då G. därigenom berövade»
det dittillsvarande underlaget för sin
ekonomiska existens, förlänade Sten Sture honom
Kastelholms slottslän. För G. torde det dock
ha varit en besvikelse, att Sten Sture icke
motsatt sig hans avlägsnande från episkopa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
