Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gadolin, Johan - Gadolinit (Ytterbit, Ytterit, Yttersten) - Gadolinium - Gadus - Gaede, Hans - Gaede, Wolfgang - Gaekwar el. Gaikwar - Gaeler - Gaelic league - Gaeliska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
Gadolin, J.—Gaeliska språket och litteraturen
296
Gadolin, Johan, svensk-finländsk kemist
och fysiker (1760—1852); se släktöversikten.
Studerade först kemi under P. A. Gadd i Åbo
och blev 1779 lärjunge till Torbern Bergman
i Uppsala samt med nära vänskap förenad
med J. G. Gahn och C.
W. Seheele. Fil. mag.
i Uppsala 1782 samt
1785 först e. o. adjunkt
i fil. fakulteten i Åbo
och sedan e. o. prof,
där. 1786—88 företog
G. en utländsk resa
till bl. a. England,
varefter han 1789
erhöll fullmakt i
survi-vance på kemiska
professuren i Åbo efter P.
A. Gadd. G. tillträdde
detta ämbete 1798 och tog avsked från
professuren 1822. Led. av Vet.-akad. 1790. Bland
G:s vetenskapliga arbeten märkas hans
undersökningar över latent och specifikt värme
och över förbränningens natur, hans förslag
till användandet av vad man sedan kallat
titreringsmetoden inom kemien (»Rön och
anmärkningar om jernmalmers proberande på
våta vägen», i Vet.-akad:s handl. 1788) och
hans upptäckt av en dittills okänd jordart,
ytterjorden, i det efter G. sedan uppkallade
mineralet gadolinit (se d. o.) från Ytterby
(»Undersökning af en svart tung stenart ifrån
Ytterby stenbrott i Roslagen», i Vet.-akad:s
handl. 1794). En förträfflig »Inledning til
che-mien» utgavs av G. 1798. I samtida
fosterländska företag var G. livligt intresserad; bl. a.
utgick tanken på Finska
hushållningssällskapets stiftande först från G. Litt.: »J. G. in
memoriam» (1910), ett urval av G:s skrifter
med biogr., utg. av E. Hjelt och R.
Tiger-stedt. R. T-dt. (N. Zn.)
Gadolinit (Y tterbi t, Ytteri t,
Yttersten), ett efter Johan Gadolin (se d. o.)
uppkallat svart, obsidianliknande mineral,
Be2 Fe Y2 Si2 Oio- G. upptäcktes 1787 vid
Ytterby fältspatbrott av dåv. löjtnanten K. A.
Arrhenius (se d. o.). G. har i kemiens historia
spelat en stor roll som utgångsmaterial för
framställning av sällsynta
jordarts-me ta ller (se d. o.). N. Zn.
Gadollnium, se Sällsynta jordart
s-metaller.
Gädus, se Torskfiskar.
Gaede [ga’dø], Hans, tysk general (1852
—1916). Hade, efter att ha varit
fördelnings-chef, avgått ur aktiv tjänst 1907 men fick
vid världskrigets utbrott befäl över
stridskrafterna i Elsass. Dessa benämndes från
sept. 1914 armégruppen G., senare
arméavdelningen G. Hans namn är förknippat med
de framgångsrika striderna i övre Elsass.
Sept. 1916 avgick G. från befälet. M. B-dt.
Gaede [gä’da], Wolfgang, tysk fysiker
(f. 1878); prof, i fysik i Freiburg 1913, i
Karlsruhe sedan 1919, känd som uppfinnare
av ett flertal luftpumpar, ss. roterande
kvicksilverluftpump (1905), kapselluftpump,
mole-kylarluftpump (1913), kolvluftpump och
dif-fusionsluitpump. Tack vare G:s uppfinningar
har högvakuumtekniken nått en hög grad av
fullkomning. Jfr Luftpump. J. T.
Ga’ekwar el. G a’i k w a r, titel för fursten
av Baroda (se d. o.).
Gaeler [gä’-] (ir. gaedheal). 1. I vidsträckt
mening namn på den ena av de båda grupper,
vari den ökeltiska folkgrenen (jfr K e 11 e r)
sönderfaller. Gruppen omfattar irerna (se
d. o.) på Irland, invånarna på ön Man (se
d. o.), höglandsskottarna (se nedan 2) samt
möjl. pikterna (se d. o.). — 2. I inskränkt
och vanlig mening avser g. (enl. inhemskt
språkbruk) endast kelterna i de skotska
högländerna och på Hebriderna. Från sina
hemtrakter på Irland, vars keltiska befolkning
av lat. författare på 300-talet e. Kr. kallades
scoti (skoter, därav namnet Skottland),
utvandrade under de första århundradena e. Kr.
en keltisk folkstam, dalriada, till n.
Britan-nien. De påträffade där pikterna, som de 844
underkuvade och med vilka de småningom
sammansmälte. Om deras språk se
Gaeliska språket och litteraturen. Ett
viktigt huvudsäte för g:s språk och kultur
var det 563 av S:t Columba d. ä. grundade
klostret på ön lona. I våra dagar bebo
skotska g. nordvästra Skottland med Hebriderna;
gränsen mot s. ö. utgöres av en linje, som
löper ö. om ön Arran, över Loch Lomond, v.
om Crieff och Bahnoral till Fort George vid
Moray firth. Av de omkr. 200,000 pers., som
tala skotsk-gaeliska, behärska de flesta
därjämte engelskan. A. Lbd.
Gaelic league [géiTik li’g], eng. (gael.
Conn-radh na gaedhilge). irländsk förening för
gaeliska språkets spridning och litterära
utveckling, stiftad 1893 i Dublin av Douglas Hyde
(se d. o.), som till 1915 var dess ordförande.
Den anordnar språkkurser, understödjer
utgivningen av modern gaelisk litteratur och
håller årl. (från 1897) gaeliska kulturfester
(oireachtas) efter mönstret av walesarnas
eisteddfod. Dess organ är månadstidningen
Fäinne an Lae (Daggryningen). V. S-g.*
Gaeliska språket och litteraturen [gä’-].
Gaeliska avser: 1. I vidsträckt mening den
ena av de båda språkgrupper, vari den
ökeltiska språkgrenen (jfr Keltiska språk)
sönderfaller; gruppen omfattar iriskan på
Irland, manx på ön Man, gaeliskan i inskränkt
mening i de skotska högländerna (se nedan
2) samt möjl. den endast genom några få
bevarade ord kända piktiskan (se Pik ter). —
2. I inskränkt och vanlig mening kelternas i
de skotska högländerna och på Hebriderna
språk, även kallat höglandsskotska
el. skotsk-gaeliska. Man brukar indela
dialekterna i två grupper, en nordlig och en
sydlig; gränsen markeras ung. av
Grampian-bergen. — Skotsk-gaeliskan är en avläggare
av forniriskan. Denna fördes av irerna vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
