Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gaeliska språket och litteraturen - Gaeta - Gaffel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
Gaeta—Gaffel
298
deras kolonisation (se G a e 1 e r)
över till n. v. Britannien, i vars
bergstrakter den fortlevat intill
våra dagar. Urspr. var sålunda
höglandsskotskan ett med iriskan.
Den s. k. Deer-boken (utg. av
J. Stuart, »The book of Deer»,
1869), en latinsk
evangeliehand-skrift, gjord i Skottland på
800-talet, innehåller några slutrader,
avfattade på iriska, men senare
(på 1000- oeh 1100-talet) i samma
handskrift infogade keltiska
anteckningar uppvisa en språkform
med tydliga skotsk-gaeliska
särdrag och utgöra alltså
skotsk-gaeliskans äldsta kända
språk-minnesmärke. Länge synes dock
iriskan ha förblivit Skottlands
litterära språk. Så t. ex. utkom 1685 W. Bedells
för skottar avsedda översättning av G. T. till
iriska, med en kort lista ordförklaringar. Från
1512 upptecknade emellertid James Macgregor,
domprost i Lismore (Argyllshire), och hans
broder Duncan omkr. 300 folksånger i en något så
när ljudtrogen ortografi, som ger en bild, om
ock svårtydd, av den då talade
skotsk-gaeli-skan. Samlingen (utg., i urval med engelsk
och nygaelisk övers., under titeln »The dean
of Lismore’s book», 1862) omfattar alster av
många medeltida iriska och skotsk-gaeliska
barder. Litterärt viktig är den särskilt genom
de där upptecknade Ossianska
balladerna, tillhörande den urspr. iriska
sago-cykeln om hjälten Finn (Fingal) och hans son
Ossian (se d. o.). Bland bardpoesiens
representanter på 1600-talet må nämnas de politiska
skalderna Mary Macleod och John Macdonald
el. lain Lom. Sitt högsta flor når bardpoesien
på 1700-talet med Alexander Macdonalds
beskrivande och patriotiska, Dugald Buchanans
religiösa och Duncan Bän Macintyres
naturskildrande diktning. Icke förrän på
1800-talet, samtidigt med skalder som W.
Living-ston och E. Maccoll, kan man tala om någon
originell gaelisk prosaalstring; då skrev N.
Macleod »Caraid nan gaidheal» (Gaelernas
vän, utg. 1868). — Värdefulla samlingar
gaelisk folklitteratur äro J. F. Campbells
antologier »Populär tales of the west
High-lands» (4 dir, 1860—62; 2:a uppl. 1890—93)
och »Leabhar na feinne» (Feniernas, d. v. s.
Finns krigares, bok, 1872). Bardpoesien är
samlad i urval av J. Mackenzie (»The beauties
of gaelic poetry», 1841; ny uppl. 1904).
Litt.: G. Calder, »A gaelic grammar» (1923);
M. Maclennan, »A pronouncing and
etymolo-gical dictionary of the gaelic language» (1925).
— J. S. Blackie, »The language and
litera-ture of the scottish Highlands» (1876); M.
Maclean, »The literature of the Highlands»
(1904); M. C. Macleod, »Modern gaelic bards»
(1908). A. Lbd.
Gaeta [gae’ta], det gamla Cajeta, hamnstad
och fästning i ital. prov. Caserta, på en
Utsikt över Gaeta vid mitten av 1800-talet.
udde, som bildar gräns i n. för Gaetabukten
av Tyrrhenska havet; 6,586 inv. (1921).
Ärkebiskopssäte. Kastell med konnetabeln Karls
av Bourbon grav (är numera fängelse); från
romartiden kvarstår ett torn, Torre
d’Or-lando. — G. var av gammalt en stark
klippfästning, som på grund av sin betydelse ofta
utsattes för anfall. I nov. 1848 tog Pius IX
sin tillflykt dit och residerade där till 4 sept.
1849. 2 nov. 1860 drog sig Frans II av Bägge
Sicilierna tillbaka till G., som efter
fruktansvärt bombardemang tvangs att kapitulera
13 febr. 1861. Numera har fästningen förlorat
sin forna betydelse.
Gaffel. 1. Ett redskap med två vassa
spetsar, vilket nyttjas som eldgaffel, högaffel,
för-skärargaffel etc. Bordsgaffeln var urspr.
försedd med två spetsar och ingick i det bestick,
som envar av de högre samhällsklasserna
alltid förde med sig och begagnade under
måltiderna, vare sig han åt borta eller hemma.
I Italien torde bordsgaffeln redan före
medeltidens slut ha kommit i bruk som
»spisnings-redskap»; från detta land spred sig bruket att
äta med g. under senare hälften av 1500-talet
till länderna n. om Alperna men trängde t. ex.
i norden först långt senare ut bland allmogen.
Med den ökade lyxen började värdfolket förse
varje gäst med måltidsredskap. I st. f. två
klor fick g. tre eller fyra. På 1700-talet
standardiserades redskapet av silversmederna, och
de typer, som då skapades, ha varit
förebildliga för alla senare variationer av
bordsgafflar, vare sig de utförts i ädel metall eller i
enklare material, ss. horn, trä, järn eller
aluminium. Jfr Kniv. — Litt.: C. M. Fürst,
»En anatomisk notis till gaffelns historia» (i
Fataburen 1915). -a-i.
2. (Krigsv.) Stöd vid eldgivningen för
musköt och handfältslunga. — Se även
Skjutregler.
3. (Sjöv.) Rundhult på fartyg, upphängt i
lutande ställning i regel mot akterkanten av
en mast eller stång. G:s inre ända är
försedd antingen med en klo, som griper om
masten, eller med en järnklyka, som löper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
