Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galizien - Historia - Galjadet - Gall - Gall, Franz Joseph - Galla - Galla (veterinärmedicin)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
Galjadet—Galla
324
ten. Vid världskrigets slut anslöt sig
Väst-galizien till Polen, under det att östgalizien
sökte bilda en oberoende ukrainsk stat med
Lemberg som huvudstad. Polska trupper
besatte emellertid 5 nov. 1918 Lemberg och
»pacificerade» 1919 hela östgalizien. Efter
Polens krig mot bolsjevikerna återställdes
1921 genom freden i Riga G:s gamla östgräns,
och denna erkändes 15 mars 1923 de facto
av ambassadörkonferensen, varvid dock
förutsattes, att östgalizien skulle få autonomi.
Genom lagstiftning 1922 och 1924 har Polen
förbundit sig att ge östgalizien ett visst
mått av självstyrelse; denna har dock delvis
stannat på papperet och icke tillfredsställt den
ukrainska befolkningen. Litt.: »Die
oester-reich-ungarische Monarchie in Wort und Bild»,
d. 19 (1898); A. v. Guttry, »G.» (1916); P. Roth,
»Die Entstehung des polnischen Staates»
(1926). A.A-t.
Galjade’t, bred vimpel, hissad på masttopp
för att till ledning för fartygets styrning visa
vindriktningen. I sv. flottan föres en blå g.
på fartyg, vars chef är underofficer. Jfr B
e-f älstecken (och plansch).
Gall, ofruktsam. — Gallblomma,
blomma utan befruktningsdelar; g a 11 k o, ko, som
ej blir dräktig; gallstrand, ofruktbar
strand. — Jfr även Gallbildningar.
Gall, Franz Joseph, tysk läkare,
frenologiens grundläggare (1758—1828). Blev 1785
med. dr i Wien och började praktisera som
läkare. Mer än åt praktiken ägnade han sig
åt anatomiska och
fysiologiska forskningar,
i synnerhet om
hjärnan och dess
funktioner, varvid han sökte
uppvisa, att
människans anlag m. m. gåve
sig till känna i
huvud-skålsbildningen (jfr
Frenologi). 1796
började han i Wien
hålla föreläsningar
över sina upptäckter.
Regeringen förbjöd
ho
nom 1802 att fortsätta, enär hans lära ansågs
leda till materialism. I sällskap med sin trogne
medarbetare Spurzheim lämnade G. 1805 Wien,
varefter de under stort bifall förkunnade
frenologiens grundsatser i Preussen, Sachsen,
Sverige, Holland, Bayern och Schweiz. 1807
bosatte sig G. i Paris och började snart en
föreläsningskurs, som hänförde många lärda.
Tills, m. Spurzheim utgav G. 1810—19 sitt
förnämsta arbete, »Anatomie et physiologie
du système nerveux en général et du cerveau
en particulier» (4 bd). G:s betydelse för
hjärnforskningen har undanskymts av hans
psyko-logisk-anatomiska system, frenologien, som
var i grund och botten misslyckat. R. T-dt.*
Galla (lat. bilis, fel), en blandning av
levercellernas tunn flytande sekret och slem, som
avsöndras från gallgångarnas körtlar och
gallblåsans slemhinna. G. avsöndras
kontinuerligt under mycket lågt tryck, varför även
ett ringa hinder för dess avflöde kan
framkalla g u 1 s o t (se d. o.). I vila lagras g.
delvis i gallblåsan och tömmes under
matsmält-ningsarbetet så mycket rikligare i tarmen. I
gallblåsan koncentreras g. i växlande grad,
varför biåsgallan blir mer tjockflytande än
levergallan. G. har en spec. v. om 1,01—1,04
och är vanl. guldgul; blåsgallan blir dock ofta
grönaktig. Reaktionen är alkalisk, smaken
bittersöt. G:s karakteristiska beståndsdelar
äro gallsyrade salter, kolesterin och
gallfärg-ämnen; f. ö. innehåller den lecitin,
neutral-fett, tvål, urinämne, salter m. m. G a
11-syrorna äro uppbyggda av två slags
beståndsdelar, å ena sidan aminosyrorna taurin
och glykokoll, å den andra högmolekylära
ko-lalsyror, av vilka många äro kända. Dessa stå
kemiskt kolesterin (se d. o.) mycket nära.
Viktigast av gal If är gäm n enaär b i 1
i-rubin (CiaHisNäOa), ett rödgult,
kristalliserande, i alkalier lösligt ämne, som genom
syr-sättning lätt övergår först till grönt b i 1
i-verdin (Ci6nl8N2O4) och sedan till andra
gallfärgämnen, bilicyanin, biliprasin,
bilihu-min m. fl., vilkas egenskap av självständiga
ämnen dock delvis är tvivelaktig. Bilirubin
är utan tvivel en produkt av blodfärgämnets
sönderdelning.
Mängden av den g., som en fullvuxen
människa under dygnet avsöndrar, uppskattas till
1/2—1 l. Av denna mängd bortgår en del med
tarmuttömningarna, resten resorberas åter i
tarmen och beskriver sålunda ett slags
kretslopp i kroppen. Under normala förhållanden
spelar g. en mycket viktig roll som
underlättande digest ionen och resorptionen, först
och främst av fett, i det att g. är ett utmärkt
lösningsmedel ej blott för neutralfett utan
även för dess närmaste
sönderdelningspro-dukter, fettsyrorna, och därav bildad tvål.
Dessutom har g., vars avsöndring växlar med
den intagna födans beskaffenhet, förmågan
att aktivera enzymen i pankreas (jfr E
n-z y m) och således påskynda pankreassaftens
inverkan såväl på fett som på äggviteämnen
och kolhydrat. G. är således av betydelse för
digestionen av samtliga näringsämnen.
Sannolikt upphäver den digestionen i magsäcken
genom att förstöra pepsinet men befordrar
däremot digestionen i tarmkanalen. G:s
verksamhet är alltså ett mycket viktigt led i
den normala matsmältningsprocessen, även om
organismen kan hjälpa sig utan den, vilket
försök med gallfistel på hundar visa. S. J-n. (Ljd.)
Galla, veter., abnorm utspänning av
ledkapslar eller senskidor genom ökad
vätskeansamling. Gallor ha alltid kroniskt förlopp
och uppkomma vanl. småningom av
överansträngning; ibland kvarstår g. även som följd
av akut led- el. senskideinflammation. G.
behandlas med tryckförband, våtvärmande
omslag, ingnidning av hudretande medel eller, i
svårare fall, bränning. E. T. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
