Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallgångar - Gallia - Galliard el. Saltarello - Gallicism - Galli (da) Bibiena - Gallien - Galliéni, Joseph Simon - Gallienus, Publius Licinius - Galliera - Gallifet, Gaston Alexandre Auguste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
Gallgångar—Gallifet
334
Gallgångar kallas de rör, genom vilka
gallan ledes från levern och gallblåsan. De minsta
eller inre g. (ductus hepatici interni), som
börja i levern, äro mikroskopiska men
förenas småningom till allt grövre rör. Ur
levern komma till slut två stora grenar, som
förena sig till ett huvudrör {ductus hepaticus),
i vilket gallblåsans utförsgång (ductus
cysti-cus) mynnar, varefter den gemensamma
gallgången (ductus choledochus) fortsätter till
tolvfingertarmen. (Ljd.)
Ga’llia, lat., se Gallien.
Gallia’rd (it. gagliarda) el. Saltar e’l 1 o,
gammal dans av munter karaktär. G. gick
i starkt markerad trippelrytm, var eg.
efter-dans till den högtidliga p a v a n a n och
blomstrade liksom denna under 1500- och
förra hälften av 1600-talet. (L-a S.)
Gallici’sm (jfr Galler), franskt ord el.
språkbruk, nyttjat i annat språk.
Ga’lli (da) Bibie’na, se B i b i e n a.
Ga’llien (lat. Ga’llia), romarnas namn på
de av galler bebodda områdena. 1. G all ia
c i s a 1 p i n a, »G. hitom Alperna» (n. Italien
omkring Po), erövrades 222 f. Kr. och försågs
med militärkolonier (Mutina, Placentia), blev
senare romersk provins och var från 42 f. Kr.
en del av Italien. Städer: Patavium, Verona,
Mediolanum o. a. Man skilde mellan G a 11 i a
eispadana s. om Po och G a 11 i a t r a n
s-p a d a n a n. om Po. — 2. Gallia t r an
s-alpina, »G. bortom Alperna», ung. nuv.
Frankrike, Belgien och delar av Schweiz. Dess
s. ö. del blev provins 118 f. Kr. (se
Provence); återstoden erövrades av Caesar 58
—51 och organiserades 16—13 som
provinserna Aquitania i s. v., Lugdunensis i mitten
och Belgica i n. Städer: Lugdunum
(huvudorten), Lutetia o. a. På 400-talet e. Kr. fingo
germanska stammar fast fot i G. — Jfr
Frankrike, historia, sp. 984 och 1010,
samt Galler.
Galliéni [galieni’], Joseph Simon, fransk
militär, koloniadministratör (1849—1916).
Deltog som underlöjtnant i fransk-tyska kriget;
hade som kapten 1878 stor del i det lyckade
resultatet av de
militära expeditioner,
genom vilka det franska
Sénégalområdet
utvidgades till övre Niger.
Efter att i Tonkin ha
utmärkt sig genom att
pacificera
gränsområdet till Kina blev G.
1896 general och place^
rad som
generalguvernör på Madagaskar. G.
lyckades 1896—1905
befästa Frankrikes
ställ
ning där. Han blev 1906 chef för 13 :e, senare
för 14 :e armékåren. April 1914 nådde han
åldersgränsen men inkallades vid
krigsutbrottet s. å. i aktiv tjänst. Han placerades först
som adjoint och eventuell efterträdare till
högste befälhavaren (Joffre) men förflyttades
26 aug. som militärguvernör till Paris. Han
utvecklade genast en stark aktivitet för att
möjliggöra försvaret av huvudstaden, vars
besättning utgjordes av en otillräcklig styrka
territorialtrupper och vars befästningar
försummats. Sedan 6:e armén (Maunoury) ställts
under hans befäl, fick G. mycket snart
anledning att ingripa i händelserna. Då han genom
flygspaning fått kännedom om att tyska
härens högra flygel ändrat sin marschriktning
mot s. ö., yrkade han på att de under hans
befäl stående trupperna omedelbart borde
gå till anfall. Detta anfall mot tyska härens
högra flygel kom ock till stånd och gav
upptakten till den för krigets utgång
betydelsefulla segern vid Marne. Okt. 1915 blev G.
krigsminister men avgick redan mars 1916 på
grund dels av meningsskiljaktighet med sina
kolleger, dels av sjukdom (han avled 26 maj).
Ehuru det av Joffres uttalanden framgår,
att ordern om franska härens övergång till
allmänt anfall vid Marne icke i väsentlig
mån påverkades av G:s initiativ, gjorde sig
dock efter världskrigets slut den meningen
alltmera gällande, att G:s insats ej blivit
tillräckligt uppskattad. Regeringen beslöt
därför på ett ovanligt sätt hedra den avlidne
generalen: han fick april 1921 värdigheten
som marskalk av Frankrike. — För sin
verksamhet på Madagaskar redogjorde G. bl. a.
i »Neuf ans h Madagascar» (1907). G:s söner
utgå vo 1920 »Mémoires du général G.; défense
de Paris». M. B-dt.
Galliènus, Publius Licinius, romersk
kejsare (omkr. 218—268). Blev 253 e. Kr.
med-regent åt sin fader, Valerianus, som han
efterträdde 260, då denne råkade i persisk
fångenskap. Under G:s regering härjades stora delar
av riket i ö. och v. av barbarfolk; därefter
följde hungersnöd och farsoter, den ene
ståthållaren efter den andre uppträdde som
tronpretendent (»de trettio tyrannerna»), och riket
hotade att falla sönder. G. mördades 268
utanför Milano, dit pretendenten Aureolüs
tagit sin tillflykt. På en gång epikuré och
grym »soldatkejsare», saknade G. varken
bildning eller handlingskraft. R. Tdh.*
Galliera [galiä’ra], slott med område m. m.
nära Bologna i Italien. Gavs av Napoleon 14
maj 1813 som hertigdöme åt hans styvson
Eugène de Beauharnais’ dotter Josefina, seder:
mera g. m. Oskar I av Sverige. 1827 överfördes
en värdefull tavelsamling från slottet G. till
Sverige. G. skulle ärvas av Josefinas manliga
efterkommande efter förstfödslorätt men
såldes 1837, varvid köpesumman blev ett
penningfideikommiss, Gallierafonden (vid
drottning Josefinas död 600,000 kr.), som
sedan innehafts av Oskar II och av Gustav V.
— G. köptes 1837 av den rike genuesiske
järn-vägsbyggaren Raffaele deFerrari, som
1843 blev påvlig hertig av G. Om sonen Ph;
Ferrari se d. o.
Galllfet [-fä’J, Gaston Alexandre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
