Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallifet, Gaston Alexandre Auguste - Galliformes, Hönsfåglar - Gallikanska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
Galliformes—Gallikanska kyrkan
336
A u g u s t e, markis d e G., fransk general
(1830—1909). Utmärkte sig bl. a. i Mexiko
och Algeriet, blev under fransk-tyska kriget
brigadgeneral och
visade överdådig
tapperhet som ledare för ett
ryktbart
kavallerianfall vid Sedan. Efter
återkomsten från
fångenskapen deltog G.
1871 i striden mot
kommunarderna och
ådrog sig genom
därvid visad hänsynslös
stränghet mycket hat
från vänsterhåll (»den
rödklackade
marki
sen»). 1875 blev han divisionsgeneral, ledde
senare förtjänstfullt kavalleriets
reorganisa-tion och var juni 1899—maj 1900 krigsminister
i Waldeck-Rousseaus kabinett, varvid hans
stora anseende inom armén underlättade
Drey-fusaffärens avveckling. Biogr. av L. Thomas
(1910). (A.A-t.)
Gallifo’rmes, Hönsfåglar, en ordn. av
fåglarna, kännetecknad av kort, välvd näbb,
upplyft baktå, korta, trubbiga klor och
korta, rundade vingar. De leva huvudsaki.
på marken. T. P.
Gallikanska kyrkan (av Frankrikes forna
namn Gallien), beteckning för den katolska
kyrkan i Frankrike under de tidsperioder, då
den med stöd av ett antal såsom g a 1 1 i k
a-n i s m sammanfattade åsikter och principer
hävdade vissa fri- och rättigheter gentemot
påvedömet (les libertés de 1’église gnllicane).
Det är betecknande, att, fastän
Rombiskopar-nas tidigt framkomna anspråk på
primatställning inom kyrkan ingenstädes i denna
erkändes under de första fyra århundradena,
motståndet mot påveanspråken kom tidigast,
starkast och ihärdigast från Frankrike. Dock
vore det knappast riktigt att till begreppet
gallikanism hänföra de franska konungarnas
strävanden att i världsliga angelägenheter
göra sig oberoende av pä ven samt att på
påvestolens bekostnad vidga sin makt över sitt
lands kyrka. I de av dessa strävanden
föranledda striderna (t. ex. under Filip II
August, Ludvig den helige och Filip den sköne)
fingo konungarna visserligen oftast stöd av
det franska kleresiet, hos vilket påvarnas
omåttliga finansiella anspråk väckte bitterhet
(G. Goyau i »Ilistoire de la nation frangaise»,
utg. av G. Hanotaux, VI, 1922). Icke desto
mindre utgör gallikanismen ej en politisk utan
en kyrklig, teologisk, religiös uppfattning och
riktning. Under de reformatoriska
konsiliernas dagar hade den framstående förespråkare
bl. a. i P i e r r e d’A i 11 y (»Quaestiones») och
J. G e r s o n (»De potestate ecclesiastica» m.
fl.). Särskilt starkt kom den till uttryck i
ett 1438 i Bourges av de franska biskoparna
hållet möte, vars beslut av Karl VII
bekräftades genom den 1438 utfärdade »Sanctio
pragmatica». Denna pragmatiska
sanktion, varigenom en rad av
Baselreformdekre-ten genomfördes i Frankrike, gav de
gallikanska friheterna deras teoretiska
utformning samt rättsliga grundval och anses av
många författare (Violet, Haller m. fl.) som
gallikanismens egentliga framträdande. Den
framhöll de allmänna kyrkomötena såsom
överordnade påven, återupprättade det gamla
bruket med biskoparnas val av domkapitlen,
reglerade och begränsade vaden till
domstolen i Rom, förbjöd annater samt underkastade
de påvliga bullorna konungens bifall.
Påvarna vägrade godkänna denna pragmatiska
sanktion. Förgäves sökte dock sedermera flera
konungar upphäva den, när de behövde
påvestolens bistånd: Parlamentet och kyrkan
släppte ej den mot påvligt godtycke vunna
garantien. Frans I samtyckte likväl till
sanktionens upphävande och avslöt med påven Leo
X det av 36 artiklar bestående konkordatet
av 1516. Detta fråntog kapitlen (d. v. s.
kyrkan) rätten att välja biskoparna och lade
dessas utnämning i konungens händer, åt
påvestolen förbehållande den kyrkliga
fullmaktens utfärdande. Dessutom återställde det
annaterna samt vaden till Rom. Endast med
motvilja accepterade det franska kleresiet
samt Parisuniversitetet konkordatet, och
parlamentet visade sig ständigt vara
motståndare till detta. De gallikanska grundsatserna
utvecklades och förkunnades även framdeles
av berömda författare, främst P. P i t h o u
(»Les libertés de 1’église gallicane», 1549; gång
på gång omtryckt med kunglig sanktion trots
biskopliga protester). F. ö. återtogo
konungarna snart sina eftergifter: annaterna
avskaffades ånyo; vaden till påven inskränktes
undan för undan och förbjödos slutligen
fullständigt; man återgick till de bruk, som
fastslagits av den, rent formellt sett, aldrig
upphävda pragmatiska sanktionen.
Den klaraste och mest energiska
formuleringen fick gallikanismen under Ludvig XIV
i de berömda, av ett kyrkomöte i Paris 1682
antagna och av Bossuet avfattade fyra
Propositioncs cleri Gallicani (»Déclaration des
quatre artides»), vilkas innehåll är följ.: 1) I
världsliga ting är konungen oberoende av
påven; 2) de allmänna kyrkomötenas auktoritet
står över påvens; 3) i utövandet av sin
andliga makt bör påven ställa sig konsiliernas
dekret (canons) till efterrättelse; 4) i
trossaker äro påvens utsagor »irréformables» (d.
v. s. kunna ej ändras) endast under
förutsättning av kyrkans samtycke. Till följd av påven
Innocentius XI :s energiska motstånd
återkallades visserligen av biskoparna med
konungens godkännande den i deklarationen uttalade
gallikanska uppfattningen (1693), men den
blev dock förhärskande bland största delen
av Frankrikes katolska prästerskap.
Efter franska revolutionen omordnade
Napoleon Frankrikes kyrkliga förhållanden. Genom
konkordatet av 180 1, som innehåller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
