- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 8. Fröman - Gullabo /
339-340

(1928) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallium - Gallkvalster - Gallmyggor - Gallo- - Gallodier, Louis - Gallon - Galloper - Gallori, Emilio - Galloway - Gallowayrasen - Gallretention - Gallring - Gallsjukdomar - Gallsteklar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

339

Gallkvalster—Gallsteklar

340

Atomnummer 31, atomvikt 69,9 (isotoper 69
och 70), spec. v. 5.95, smpt 30,15° C. G. har
ingen praktisk betydelse men är av teoretiskt
intresse, enär dess existens förutsades av
Mendelejev 1872. Finnes i ytterst små
mängder i vissa zinkbländen. I. B.

Gallkvalster, Eriophy’idae, nu en fam.,
tidigare sammanförda till ett släkte, Eriophyes, av
kvalstren (se Kvalster). G. leva parasitiskt
på växter. De äro 0,08—0,28 mm långa,
mask-formiga och ha blott två par ben, de främre.
Huden är tätt ringlad på tvären, färgen är gul
eller gulvit. G. ha sugande mundelar och
framkalla genom sina sugningar gallbildningar av
olika slag, än päls- el. filtlika fläckar på bladens
yta, än blås- el. pungformiga utväxter eller
upphöjda dynor eller missbildningar av
knoppar o. s. v. G. övervintra i knopparna för att
på våren åter vandra över till bladen. Många
g. äro svåra skadedjur, somliga framkalla
»vit-axighet» hos gräs, andra angripa vinrankan,
tebusken, päronträdet m. fl. Jfr bild 8—10, 12
vid art. G a 11 b i 1 d n i n g a r. I. T-dh.

Gallmyggor, Cecidomyi’dae, en till
tvåvingarnas ordn. hörande fam., vars arter äro små
(2—3 mm), spensliga djur, med långa,
pärl-bandslika antenner och i kanten fint håriga
vingar med blott 3—5 vingribbor. Honorna
ha ett äggläggningsrör, som är kort och mjukt
hos de arter, vilka lägga sina ägg ytligt på
växterna, men långt utsträckbart och delvis
hårt hos sådana arter, som lägga äggen i
sprickor o. dyl. eller inne i växterna. De
fullvuxna myggorna ha mycket kort livstid
(några timmar—ett par dagar); honorna lägga
300—500 ägg, vilka ofta kläckas redan efter
ett par tim. Larverna äro plattade, avlångt
äggformiga, med mycket litet huvud, rödgula
till färgen och på buksidan av l:a bröstringen
beväpnade med en kitinplatta, till vilken
muskler gå. Plattan är möjl. ett
ställförflytt-ningsorgan. Till denna familj höra många
arter (i Sverige ett 100-tal), av vilka flera
äro högst betydande skadegörare genom de
av larverna framkallade gallbildningarna,
som förekomma på ett stort antal viktiga
kulturväxter, ss. sädesslag, fruktträd, bomull,
balj växter, samt vide, bok, ek, ask, tall, en
m. fl. träd, t. ex. vetegallmyggan (Contarinia
tritici), röda vetemyggan (Clinodiplosis
mosel-lana), kornmyggan (Cecidomyia [Mayetiola]
destructor) och bokgallmyggan (Mikiola fagi).
Många arter leva dock i murken ved o. dyl.,
andra äro rovdjur. Till de vanligaste
gallbildningarna i Sverige höra de s. k. k i k b ä r e n
på en, vilka framkallas av engallmyggan
(Oli-gotrophus juniperinus) och vilka bestå av tre
uppsvällda barr, som omsluta tre smalare
barr, mellan vilka en gallmyggas larv ligger,
vidare de päronformiga galläpplena på
bokblad och de stora uppsvällningarna på
grenarna av pil- och videarter, som vållas av
pilvedgallmyggan. Ekonomisk skadegörelse
vållas av pärongallmyggan (se
Trädgårdens skadedjur), kornmyggan (el. hes-

siska flugan) samt vetemyggan (se Lan
t-brukets skadedjur). Jfr bild 6—7 vid
art. Gallbildningar. I. T-dh.

Gallo- (av lat. ga’llus, gallisk, fransk), t. ex.
i gallofobi, franskhat, gallomani,
förkärlek för allt franskt.

Gallodier [galådie’], Louis, balettmästare
(1733—1803). Kallades 1758 från Paris till
dansör vid den franska skådespelartruppen i
Stockholm och var från 1773 balettmästare
vid operan, där han komponerade över 20
baletter. A. L.*

Gallon [gä’lon], engelskt rymdmått, mest
för våta varor. I Storbritannien, Kanada,
Kaplandet, Australien och de flesta engelska
kolonier gäller imperial gallon, vilken
rymmer 4,544 1 och indelas i 4 quarts (= 8
pints = 32 gills). I Amerikas förenta stater
gäller U. S. standard gallon, som
innehåller 3.785 1 och även brukas i Brittiska
Västindien. En imperial g. är nästan exakt
= 1.2 standard g. Jfr Bushel.

Galloper [gä’løpo] (»Galopperna»),
grundbank i s. delen av Nordsjön med ett fyrskepp,
som leder ned mot Engelska kanalen.

Gallori [-å’ri], E m i 1 i o, italiensk
skulptör (f. 1846). Är framför allt ryktbar som
upphovsman till det storartade
Garibaldimo-numentet på Gianicolo i Rom (prisbelönt
1885, avtäckt 1905; se bild vid art.
Gari-b a 1 d i). Hade förut utfört Metastasios staty
i Rom 1886 m. m. G-g N.

Galloway [gäTårøéi], landskap i s.
Skottland, ung. motsv. nuv. grevskapen
Kirkcud-bright och Wigtown. Sitt namn (lat.
Gall-wegia, angl. Gallweia) anses det ha fått efter
från Irland invandrade kelter (lat. Ga’lli). G.
erövrades på 500-talet av angelsaxer från
Northumberland, men kelterna kuvades ej
helt, och G. styrdes efter egna lagar av egna
furstar under skotsk överhöghet till 1233, då
den siste inhemske fursten avled. G. är nu
berömt för sin boskapsskötsel (jfr
Gallo-w a y r a s e n). Litt.: Sir H. Maxwell, »History
of Dumfries and G.» (1896). V. S-g.

Gallowayrasen [gäTåcoél-], skotsk hornlös,
helsvart nötkreatursras av utpräglad gödtyp,
påminner närmast om Aberdeen-Angusrasen.
G. förekommer huvudsaki. i grevsk. Wigtown
och Kirkcudbright (det forna Galloway).

Gallretention, se G u 1 s o t.

Gallring, se Skogshushållning.

Gallsjukdomar, sjukdomar i gallblåsa,
gallgångar och lever. Se vidare Gallsten och
Leversjukdomar. Jfr även G u 1 s o t.

Gallsteklar, Cyni’pidae, en fam. av
parasit-steklarnas grupp, omfattande små, högst 6 mm
långa djur med vanl. mörkfärgad kropp och
13—16-ledade antenner samt vingar, som sakna
vingmärke och ha få celler. Mellankroppens
rygg är högvälvd, bakkroppen kort, från
sidan hoptryckt, med få synliga segment; honan
har ett hårfint äggläggningsrör, med vars
tillhjälp äggen nedsänkas i växterna.
Larverna äro vita, benlösa, tjocka och krumböjda,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 21 19:45:52 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdh/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free