Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallsteklar - Gallsten - Gallstenskolik - Gallsyror - Gallus - Gallus, 1. Gaius Cornelius - Gallus, 2. Gaius Vibius Trebonianus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341
Gallsten—Gallus
342
med tydligt huvud och bitande mundelar. G.
delas alltefter sitt levnadssätt i tre grupper.
1. Äkta gallsteklar, vilka lägga sina
ägg i växtdelar, där de framkalla
gallbildningar, i vilkas inre larverna leva,
livnärande sig av gallbildningens väggar. 2.
Snyltgallsteklar, vilka lägga sina
ägg i andra gallbildningar, där larverna leva
som snyltgäster och äta av gallsubstansen.
3. Parasitiska gallsteklar, vilka
i likhet med parasitsteklar lägga sina ägg
på eller i andra insekter, vanl. fluglarver eller
bladlöss, av vilka deras larver livnära sig.
Äkta gallsteklar. Dessa uppvisa
synnerligen intressanta
fortplantningsförhållanden, vilka det fordrats många
undersökningar för att komma till klarhet med. Jämte
arter, hos vilka banar och honor uppträda
och där fortplantning sker på vanligt sätt,
märkas andra arter, där blott honor finnas
och där fortplantningen sker medelst
parte-nogenes el. jungfrufödsel, utan föregående
befruktning, och slutligen förekommer hos
många arter en s. k. generationsväxling, i det
att en partenogenetisk generation uppträder
alternerande med en tvåkönad. Denna
generationsväxling tar sig uttryck ej blott i de
båda gallstekelformernas byggnad utan även
i gallbildningarnas utseende. Innan man
kände till detta, beskrevos många arter, vilka
blott voro olika led i e n arts levnadscykel,
som särskilda arter. Ett ex. på partenogenes,
där hanarna äro så ytterligt sällsynta, att de
utgöra 1 % av honorna, är
sömntorn-s t e k e 1 n, Rhodites rosae, som på den vilda
nyponbusken framkallar de utomordentligt
karakteristiska gallbildningar, som kunna nå
en knytnäves storlek och äro klädda med
långa, mossliknande, röda trådar samt sedan
gammalt gå under namnet bedeguar el.
sömntorn (jfr bild 1—2 vid art.
Gallbildningar). Insamlar man dessa på hösten och
förvarar dem till följ, vår, finner man i regel,
att blott honor krypa ut. De i Sverige på
ekblad så vanliga ekgallsteklarna förete
generationsväxling. På undersidan av ekens
blad finner man ofta små runda
gallbildningar av en ärtas storlek. Dessa
innehålla i mitten en hålighet, vari
ekgallstek-larnas larver leva. På hösten är
gallste-keln färdig men övervintrar i galläpplet.
Tidigt följ, vår genombita steklarna, som alla
äro av honkön, skalet och bege sig ut. De
uppsöka de på äldre ekstammar
förekommande små adventivknopparna, där de lägga
sina obefruktade ägg, varpå knopparna
utvecklas till små avlånga, mörkvioletta,
hårbevuxna galläpplen. I slutet av maj—början
av juni framkomma hanar och honor av ett
helt annat utseende än modergenerationen.
Efter parningen lägga honorna sina ägg i
nerverna på bladens undersida, där de
ärtrunda galläpplena växa ut. I detta fall har
utvecklingen blott tagit ett år i anspråk,
men ex. på 2-årig utveckling förekomma
också. De bästa, »levantinska» galläpplena
(se d. o.) orsakas av larver till
färgargallste-keln, Cynips gallae tinctoriae. — Jfr bild 11
vid art. Gallbildningar. I. T-dh.
Gallsten (lat. cholelithi’asis’),
konkrement-bildning i gallblåsa, gallgångar eller lever.
Stundom förekommer endast en enda sten
men ofta flera tillsammans i stort antal.
Stenarnas storlek växlar från ett hirskorns till
ett äggs. G. har ofta tillskrivits en
infektion i gallvägarna, men det är ej
osannolikt, att även rent kemiska fenomen kunna
åstadkomma stenbildning. G. träffas endast
sällan i barnaåren och hos kvinnor oftare än
hos män. Korpulenta personer äro mer
utsatta. Ofta kan gallblåsan vara alldeles fylld
med stenar, utan att de på något sätt givit
sig till känna. I andra fall åter kunna de
föranleda häftiga smärtanfall. När stenen
t. ex. kommer från den vida gallblåsan in i
den trånga biåsgången (ductus cysticus),
medför detta häftig smärta, s. k.
gallstens-kolik, leverkolik. Kolikanfallet kan
räcka i minuter, timmar eller dagar, beroende
på stenens storlek och vägarnas trånghet.
Smärtan kännes intensiv i levertrakten eller
till höger om maggropen, utstrålande utefter
högra sidan ända upp i skuldran; äckel och
kräkningar, kallsvett, liten, hastig puls,
fla-tulens och förstoppning, ibland även gulsot,
karakterisera f. ö. dessa anfall, som kunna
upprepas, ända tills stenen lyckats passera de
trånga gallgångarna ned i tarmkanalen.
Endast de lyckligare fallen förlöpa dock sålunda.
I andra fall stannar stenen, oaktat flera
förnyade kolikanfall, antingen i den smala
ductus cysticus eller framför den trånga
öppningen mellan ductus choledochus och
tolv-fingertarmen samt kan vålla såväl svåra lokala
förändringar, abscess och
bukhinneinflamma-tion, som allmän gallförgiftning med dödlig
utgång. Något medel att upplösa en i
kroppen befintlig g. finnes icke. Däremot kan
sjukdomen mildras genom dietiska åtgärder,
ett pågående anfall lindras av värme och
definitiv hälsa vinnas genom i god tid utförd
operation. Numera avlägsnar man därvid ej
blott stenarna, »produkterna», utan även
gallblåsan, »fabriken». (T. R.)
Gallstenskolik, se Gallsten.
Gallsyror, se Galla.
Ga’llus, se Höns släkte t.
GaTlus, romerskt cognomen (se d. o.). 1.
G a i u s C o r n e 1 i u s G. (69 f. Kr.—26 f.
Kr.), vän till Vergilius, av Augustus 30 f. Kr.
satt till ståthållare över Egypten.
Egenmäktig och förmäten, råkade han i onåd och gjorde
slutligen själv ända på sitt liv. G. författade
fyra böcker elegier, i vilka han skildrar sin
kärlek till Lycoris (pseudonym), en skön och
lidelsefull frigiven. Hans dikter, som
efterbildade den alexandrinska skolan (Euforion
m. fl.), ha gått förlorade. — 2. G a i u s V
i-bius Trebonianus G-, romersk kejsare
251—253 e. Kr., Decius’ efterträdare, köpte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
