Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallus, 2. Gaius Vibius Trebonianus - Gallus (helgon) - Gallus, Jakob - Gallussyra - Gallwitz, Max - Galläpplegarvsyra, Tannin - Galläpplen - Gallöss - Galmeja - Galois, Évariste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Gallus—Galois
344
fred med goterna genom årlig tribut. Under
striden mot ståthållaren Aernihanus i Mesien
blevo G. och hans son Volusianus dödade av
sina egna soldater. R. Tdh. (H. Sgn.)
Ga’llus, iriskt helgon (omkr. 560—646). Född
,på Irland, åtföljde sin lärare Columba d. y. på
dennes missionsresor till Burgund och Schweiz.
Han fortsatte från 612 dennes verk i trakten
av Bodensjön och levde från 614 som eremit
i Steinachdalen. Hans grav där blev
vallfartsort, och senare uppstod där det efter G.
uppkallade klostret S:t Gallen. Minnesdag
16 okt. (G. Lbrg.)
Ga’llus, Jakob, tysk tonsättare. Se Iländl.
Gallussyra, C6H2(GH)3 . CO2H, H2O,
förekommer bl. a. i kinesiskt te och framställes genom
kokning av garvsyra (tannin) med syror.
Ut-göres av färglösa, i vatten svårlösliga nålar.
G. ger med ferrisalter en beständig biåsvart
fällning och nyttjas därför vid framställning
av bläck. Jfr D e r m a t o 1. I. B.
Gallwitz, Max, tysk general (f. 1852).
Deltog i 1870—71 års krig som fanjunkare, blev
officer vid artilleriet 1872, befordrades inom
detta vapen, blev divisionschef 1906 och 1911
general av artilleriet
och inspektör för
fält-•irtilleriet. Adlad 1913.
Vid utbrottet av
världskriget blev G.
chef för
gardesreserv-kåren och erövrade
Namur. Febr. 1915
blev G. chef för en
armégrupp i östpreussen
och tryggade under
vinterslaget i Masuren
8:e arméns högra
flygel samt bröt juli
1915 fram över Narewlinjen; gruppen kallades
från aug. 1915 12:e armén. Sept. 1915 blev G.
chef för ll:e armén och deltog i fälttåget i
Serbien; juli 1916 blev han chef för 2:a armén
på västfronten och tillika för en armégrupp
vid Somrne- Dec. 1916 fick han befäl över 5:e
armén vid Verdun och förde från sept. 1918
till vapenstilleståndet samtidigt befälet över
en armégrupp. G. var 1920—24 led. av tyska
riksdagen (tysk-nationella partiet). M. B-dt.
Galläpplegarvsyra, Tannin, sådan
garvsyra (se d. o.), som förekommer i galläpplen.
Galläpplen, gemensam benämning på alla
till följd av insektstyng, vanl. av gallsteklar
(se d. o.), bildade knöliga. omkr. P/2 cm stora
utväxter på växter, särskilt på ekar, främst
Quercus infectoria, en lågväxt ekart i
Medelhavsländerna. Handelns bästa g. utföras över
Aleppo. De, som utskeppas över Smyrna, äro
större, svampartade och ej så högt
skattade. Dessa »levantinska» g. innehålla i regel
omkr. 60—65 % garvsyra. De europeiska g.,
som äro mindre, slätare och garvsyrefattiga
(40—10 %), avtaga i kvalitet och mängd, ju
längre norrut från det egentliga
Medelhavsområdet de insamlats.
Kinesiska och japanska g. skilja sig
väsentligt från de egentliga g. De uppkomma på
bladen av en sumakart, Rhus semialata,
genom styng av en bladlus. De äro mycket
oregelbundet formade, långsträckta, lätta och
ihåliga. Skalet, i sig självt rödbrunt, har en
gulgrå filtbeklädnad. Garvsyrehalten är
densamma som hos »levantinska» g.
G. användes förr som sammandragande
läkemedel, numera till framställning av
garvsyra (se d. o.), i färgerier, vid
bläckfabrikation samt till garvning av tunna och fina
lädersorter. — Jfr bild 3—4 vid art.
Gallbildningar. O-f J-n.
Gallöss kallades tidigare ett till bladlössens
fam. hörande släkte, Tetraneura. men då även
andra bladlöss framkalla gallbildningar, är
namnet föga lyckligt valt. A Imgal lusen.
T. ulmi, framkallar på översidan av almens
blad de karakteristiska pung- el. blåsformiga
gallbildningarna. Dessa uppkomma genom att
de vinglösa, omkr. 1 mm långa, svarta
stammödrarna suga på undersidan av de späda
almbladen, så att en blåsformig utstjälpning
så småningom uppstår, som hopsnöres vid
basen. Avkomman tillväxer i gallpungen,
som slutligen till följd av sugningen blir
rödbrun och skrumpen, och vid midsommartiden
emigrera de numera bevingade honliga
bladlössen till olika slags gräs, där de
partenoge-netiskt alstra en avkomma vinglösa honor i
flera generationer. Den sista är bevingad och
återvänder till almen, där den i barksprickor
lägger ägg, varur utvecklas både hanar och
honor; efter befruktning lägger honan ägg,
varur följ, vår stammodern utvecklas. I.T-dh.
Galme’ja (ty. Galmei, lat. ca’dmia), den i
utlandet vanligaste zinkmalmen, en blandning av
zinkkarbonatet z i n k s p a t, Zn CO3, och det
vattenhaltiga zinksilikatet kiselgalmeja
el. c a 1 a m i n (se d. o.)- I Sverige nyttjas g.
vanl. som synonym med zinkspat. N. Zn.
Galois [gal<oaz], É v a r i s t e, fransk
matematiker (1811—32). Inlämnade mycket ung
avhandlingar till Institut de France, vilka ej
vunno beaktande. G.
tionsrörelsen och
dömdes till fängelse; han
dödades i en duell. —
G. var den förste, som
lyckades finna de
nödvändiga och
tillräckliga villkoren för att
en algebraisk
ekvation skall kunna lösas
med tillhjälp av
rot-utdragningar. De
metoder G. skapat för
att nå detta resultat,
vilket Abel förgäves
eftersträvade, äro i hög grad märkvärdiga och
ha varit av oerhört stor betydelse för
matematikens utveckling (se G r u p p b e g r e p p).
Biogr. av P. Dupuy i Annales de 1’École
Normale (1896). I. F-m.*
deltog sedan i revolu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
