- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 8. Fröman - Gullabo /
383-384

(1928) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ganghofer, Ludwig - Gangliceller el. Nervceller - Ganglier - Ganglion - Gangotri - Grangren - Gangri - Ganivet y García, Angel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

383

Ganglieceller—Ganivet y Garcfa

384

telser och romaner (»Edelweisskönig», 1886,
»Der Klosterjäger», 1893. m. fl.), nästan alla
om allmogeliv i hans hemland, Bayern, och
var ytterst populär. Sami. skr. i 40 bd 1910—
21. Självbiografisk är G:s »Lebenslauf eines
Optimisten» (3 bd, 1909—11). Biogr. av V.
Chiavacci (1920).

Ganglieceller el. Nervceller,
nervsystemets specifika cellelement, vilka som sådana
ha att förmedla retningar eller nervimpulser
till och från centrala nervsystemet (hjärnan
eller ryggmärgen) eller mellan dess olika
delar. De bestå av en cellkropp, som utom
kärna hyser vissa karakteristiska
klumpfor-miga gyttringar av ett järn- och
fosforsyre-haltigt äggviteämne (t i g r o i d- el. N i s s
1-kroppar), som försvinna vid
sjukdomstillstånd eller överansträngning. För sin ledande
funktion äro g. försedda med långa,
trådfor-miga utskott, trädutskott (dendriter)
och nervtrådsutskott (axelcylindrar),
som äro såväl anatomiskt som fysiologiskt
principiellt olikartade. De förra äro i allm.
flera i varje cell, rikt förgrenade,
trädfor-made, utgöra gangliecellens
mottagningsap-parat och leda nervimpulserna genom
cellkroppen till axelcylindern. Denna kan vara
ända till 1 m lång och avger under sitt
förlopp sidogrenar (kollateraler). Genom hela
gangliecellen och alla dess utskott löper ett
rikt förgrenat nätverk av synnerligen fina
trådar eller fibriller, som anses utgöra cellens
egentliga ledande element. Axelcylindrarna
omges ofta av en skida av fetthaltiga
substanser (märgskida), som anses ha en
isolerande uppgift, för att hindra nervimpulserna
att övergå till andra nervtrådar. De gruppera
sig ofta inom hjärna och ryggmärg till
ban-knippen. Dessa äro nervsystemets huvudkablar
och bilda i kroppens övriga delar de
egentliga nerverna. G. utgöra huvudmassan av
hjärnan och ryggmärgen, och deras antal är
oändligt stort. Man har beräknat, att i
människohjärnan finnas 12.000 mill. g. Med alla
sina utlöpare bilda dessa celler den högst
utvecklade och differentierade av alla
kroppens vävnader. G:s förbindelser sinsemellan
såväl som med yttervärlden (kroppens yta,
sinnesorganen) möjliggöra ett fullständigt
oändligt, oöverskådligt antal av
kombinationsmöjligheter för nervimpulserna. Så blir
g:s massa organismens förnämsta hjälpmedel
i dess behov av anpassning för yttervärlden
(livskraven) och bärare av organismens högsta
funktioner, de psykiska. En gangliecell med
alla förgreningar utgör i flera avseenden en
funktionell enhet och kallas n e u r o n. De
olika neuronen beröra varandra iframför allt
genom trädutskottens och axelcylindrarnas
yttersta förgreningar. Beröringsstället, kallat
s y n a p s, har mycket stor betydelse, emedan
det genomsläpper nervimpulsen i endast en
riktning. På detta sätt sägas de olika
neuronen vara polariserade. Intensiv diskussion har
pågått mellan forskarna om de olika neuro-

nens nervfibriller i synapsen övergå direkt i
varandra eller om denna endast är en
kontakt. Bägge formerna torde finnas.
Nervledningen är en fysikalisk kemisk process av
ännu okänd natur men sker alltid under
utvecklandet av elektriska förändringar, som
fortplanta sig genom g:s utskott.
Synapsen fördröjer nervimpulsens passage en viss
mätbar tidrymd. Viktigt för uppfattningen
av g:s funktioner är deras förhållande vid
sjukdomar. Avklippes genom någon
förstörelseprocess axelcylindern, dör den avklippta
stumpen, men samtidigt har g. förmåga att
låta en ny axelcylinder växa ut (regenerera)
i den gamlas ställe, ett av kroppens viktigaste
sätt att hämta sig efter förlamningar vid
skador på de egentliga nerverna. Kommer denna
regenerationsprocess ej till stånd, avdör
småningom hela g. Förstöras g. direkt, ha de
ingen förmåga att återbildas hos den vuxna
individen. Detta gäller särskilt g. i hjärna och
ryggmärg. Därför äro förlamningar efter
sjukdomar där ofta bestående. Kroppen är
emellertid för sina olika livsfunktioner
försedd med ett synnerligen stort antal g., så
att de bestående förlamningarna endast
uppträda vid utbredda förstörelseprocesser. Man
tror, att g. i en viss del av nervsystemet ofta
kunna övertaga de förstördas funktion. Vid
förstörelser av g., som genom sina nervutskott
stå i förbindelse med muskler eller körtlar,
förtvina dessa ävenledes (degenerativ atrofi,
se A t r o f i 1). S. I-r.

Ga’nglier (av grek. ga’nglion), anat.,
knut-formiga vävnadsbildningar. Så kallas
avgränsade cellanhopningar i nervsystemet såväl i
hjärnan (hjärnganglier el. basala g.) som i
det perifera nervsystemet (spinalganglier) på
ömse sidor om ryggmärgen; sympatiska g. i
det sympatiska nervsystemet, vilka framför
allt bilda den radbandsliknande sympatiska
gränssträngen. S. I-r.

Ga’nglion, med., en ansvällning i närheten
av ledgångar och senskidor (vanligast i
handryggen), beroende på en egenartad gelatinös
omvandling i ledkapseln eller senskidan.
Behandlingen består i utskärning av den
förändrade delen och dess innehåll. T. R.

Gangötri, hindutempel och vallfartsort, 3.145
m ö. h. i Himalaja, i britt.-ind. vasallstaten
Garhwal, vid Ganges’ källflod Bhagirathi.

Gangren (lat. gangraè’na, inflammation),
se Brand 1. — Adj.: Gangrenos.

Gangri (tibet. Tise Gangri), i allm. namn
på snöklätt berg i Tibet; bergskedja i s.
Tibet, del av Transhimalaja, n. om Sangpos dal.

Ganivet y Garcfa [ganicoä’t i garpfa],
Ängel, spansk författare (1865—98). Ägde
vittomfattande bildning och var ett språkgeni av
första rang. I Helsingfors, där han en tid var
konsul, lärde han sig svenska och var en av
de ytterst få spanjorer, som grundligt lärt
känna nordisk kultur, konst och litteratur.
G. skildrade i »Cartas finlandesas» (1898)
livet och sederna i Finland samt skandinavisk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 17 16:15:13 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdh/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free