Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gatläggning - Gatsten - Gatstensstruktur - Gatt - Gattamelata, Stefano Giovanni - Gatterer, Johann Christoph - Gatubelysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
435
Gatsten—Gatubelysning
436
fältgrus. Stensättning är ett mycket
gammalt medel att giva gatumarken stadga
och slitstyrka. Det är i allm. på platsen
befintlig natursten av olika slag, som därvid
kommit till användning, ehuru i brist på
lämplig sådan i vissa fall gatsten hämtas från
långt bort belägna fyndorter. I Sverige
nyttjas huvudsakligen rullstensåsarnas runda s. k.
fältsten i naturstorlek samt ur
granitbergen huggen, till parallellepipedisk form
tuktad gatsten i storlek av omkr. 25
cm längd och 8—12 cm bredd eller, som
»små-gatsten», i oregelbundna tärningar om 9—10
cm sida. Fältstenen uppträder mest i gamla
knaggliga smågator från äldre tider. Gatsten
nedstötes i sandbädd, vid behov förstärkt av
ett underliggande makadamlager.
Impregnerad t r ä k u b b, som är ganska ljuddämpande,
har på sina håll varit mycket använd i st. f.
gatsten, särskilt förr i London. Asfalt,
gjuten eller i färdigformade plattor lagd på
hård betongbädd, är en numera i
storstäderna vanlig gatubeläggning. I Sverige har,
mest för gångbanor, även använts plattor av
tegel (klinker) och av cement. Bland
nyare material för g. böra nämnas betong
samt tjärmakadam, ett i många
variationer uppträdande ämne, vilket ger en
betydligt starkare och mindre dammande yta än
vanlig makadam samt i huvudsak
åstadkommes genom blandning av ett krossat
stenmaterial med ett hårdnande bindemedel av
sten-kolstjära, asfaltbeck, destillationsrester av
petroleum o. dyl. oljeartade produkter. — Förr
rättade sig fordringarna på en god g.
framför allt efter påkänningen från hästfordonen.
Gatan skulle vara så belagd, att den icke vid
regnväder blev bottenlös och sönderkörd eller
vid torrväder för dammig. Dessutom borde
ytan vara fast, slitstark och lätt att hålla
ren, icke för slipprig i väta samt helst verka
dämpande på gatubullret. Man måste även
taga hänsyn till dragarnas behov av gott
fotfäste o. s. v. Den tuktade gatstenen var på
den tiden i Sverige det förnämsta materialet
för g. Med trafikens motorisering ha
hästfordonen mist sin betydelse för gatutrafiken.
Gatornas ytbeläggning påverkas av den snabbt
framförda, relativt tunga automobilen på ett
helt annat sätt än av hästlasset. En livlig,
på långt när icke avslutad utveckling pågår
därför inom metoderna för såväl gatu- som
vägbeläggning. Jfr Väg. G. H-r.
Gatsten, se Gatläggning, Granit
och Stenindustri.
Gatstensstruktur, se Struktur.
Gatt. 1. Sund eller trängre farvatten (även
i namn, ss. Danziger gatt, Kattegatt). — 2.
I fråga om fartyg: hål eller mindre öppning
utan skiva, upptaget i rundhult, reling m. m.,
ss. skivgatt, spygatt; även vissa
far-tygsrum, ss. k a b e 1 g a 11. — Ett akterskepp
är flat- el. r u n d g a 11 a t, allteftersom
det har flat eller fyllig form.
Gattamela’ta, Stefano Giovanni,
ita
liensk kondottiär (d. 1443), bördig från Narni.
G. tjänade först påven Eugenius IV, sedan
republiken Venezia. Han korsade 1438 sin
överbefälhavares, Francesco Gonzagas, plan
att locka hären över i milanesisk tjänst och
hedrades därför av venezianerna med en
ryttarstaty (se D o n a t e 11 o, bild 5) i Padova,
ett berömt verk av Donatello. V. S-g.
Ga’tterer, Johann Christoph, tysk
historiker (1727—99), sedan 1759 prof, i
Göttingen. Banbrytande var hans verksamhet för
systematisering av de historiska
hjälpveten-skaperna diplomatik, genealogi, heraldik och
kronologi, i vilka han utgav handböcker. G.
ivrade för en pragmatisk framställning av
världshistorien. Han skrev bl. a. »Die
Welt-geschichte in ihrem ganzen Umfang» (2 bd,
1785—87). V.S-g.
Gatubelysning är en relativt sen anordning
inom stadssamhällena. Ännu på 1600-talet
voro gatorna under den mörka delen av
dygnet utan särskild belysning. Enskilda
trafikanter fingo reda sig med facklor och lyktor.
I Sverige gjordes en början till g. genom det
i Stockholm efter slottsbranden 1697
utfärdade påbudet för husägare att uppsätta ett
visst antal lanternor på Riddarholmen. Först
1725 förbjöds bärande av facklor på
huvudstadens gator, och 1749 utkom en k. f. om
allmän skyldighet för fastighetsägarna i
Stockholm att hålla g. De första gatlyktorna voro
rovoljelampor av enklaste slag (s. k.
vargögon); sedermera brukades petroleum (gasolja,
fotogen) som lampbränsle. Fotogenlampor
användas än i dag för ändamålet. Den stora
omvälvningen i g. kom med lysgasens
införande i början av 1800-talet. 1813—14 blevo
gatlyktor i London anordnade för gas,
varefter andra städer i England och på
kontinenten småningom följde exemplet. 1846
infördes gasbelysning i Sverige (Göteborg), och
1853 lyste gaslyktor f. ggn i Stockholm
(Norrbro). Sedan gasverken i de svenska städerna
börjat övertagas eller nyanläggas av
kommunerna, gick utvecklingen av g. där raskt
framåt under 1880- och 1890-talet med
utnyttjande bl. a. av gasglödljusets fördelar.
Sålunda voro 1898 alla Stockholms gaslyktor
försedda med auerbrännare. Elektriskt ljus
för g. kom till användning redan vid
båglampornas uppträdande omkr. 1880, mest för
öppna platser. Numera sker nästan all
elektrisk g. med metalltrådslampor. I
vattenkraftrika länder som Sverige har den elektriska
belysningen i stor utsträckning ersatt
lys-gasen för g. I samband därmed ha även
belysningsanordningarna fått en annan
karaktär. Den traditionella »gaslyktan» i form
av en från husväggen utskjutande arm, ett
vid trottoarkanten fristående gjutjärnsstativ
eller en »kandelaber» efterträdes av elektrisk
armatur, anbragt på stolpar, höga master,
tvärs över körbanan hängande och vid
husväggarna fästa kablar o. s. v. Till g. bidrar
numera kraftigt ljusreklamen i butiksfönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
