Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gehör - Geibel, Emanuel von - Geiger, Abraham - Geiger, Lazarus - Geiger, Ludwig - Geiger, Nicolaus - Geiger, Wilhelm - Geijer, släkt - Geijer, Bengt Gustaf - Geijer, Bengt Reinhold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
463
Geibel—Geijer, B. R.
464
uppfatta och återgiva en ton eller melodi;
»vinna g.», vinna bifall.
Geibel [gaTbol], Emanuel von, tysk
skald (1815—84). Efter några års studier av
klassisk filologi och en ett års vistelse i
Grekland debuterade G. 1840 med »Gedichte» och
fick ett årsanslag av
konungen av Preussen.
1852 kallades han till
München av
Maximilian II, blev
heders-professor i tysk
litteratur och metrik samt
medelpunkten i den
litterära kretsen där,
det första fasta
centrum för tysk
litteratur efter klassicismens
Weimar. G:s
hänförelse för Tysklands
enande skilde monarken och G. åt, och skalden
återvände 1868 till Lybeck, mer än gottgjord
för förlusten av sin Münchenställning genom
en livstidspension från Preussen. G:s
diktning var h. o. h. lyrisk; mot formell
vårdslöshet och brist på melodi upprätthöll han
kraven på melodi och skönhet; man har
jämfört hans ståndpunkt och inflytande med
Le-conte de Lisles, men G. hade beröring även
med folkvisan samt företrädde
fosterländskheten och liberalismen. Hans närmaste
efter-tid har funnit hans harmoni för lättvunnen,
men äktheten och karaktärens adel ha icke
satts i fråga. Av hans diktsamlingar må
nämnas »Zeitstimmen» (1841), »Zwölf Sonette
für Schleswig-Holstein» (1846) och
»Junius-lieder» (1848). G:s arbeten utgåvos i 8 bd
1883, senare bl. a. av W. Stanimler (1918 ff.)
och i urval av R. Schacht (1922), G:s
brevväxling med P. Heyse av E. Petzet 1922. G.
översatte dikter från spanskan, franskan och
de klassiska språken. Monogr. av E. Gaedertz
(1897) och A. Kohut (1915). R-n B.
Geiger [gai’gor], Abraham, tysk rabbin
(1810—74). Blev rabbin 1832 i Wiesbaden,
1838 i Breslau, 1863 i Frankfurt a. M. och
1870 i Berlin, där han tillika var lärare vid
högskolan för judisk vetenskap. Av hans
många skrifter må nämnas »Das Judenthum
und seine Geschichte» (3 bd, 1864; en del
är övers, till sv. under titeln »Judendomen
och dess historia», 1872). G. utgav
tidskrifterna Wissenschaftliche Zeitschrift für
Jü-dische Theologie (6 bd, 1835—47) och senare
Jüdische Zeitschrift für Wissenschaft und
Le-ben (11 bd, 1862—75). Se »A. Geiger, Leben
und Lebenswerk» (1910).
Geiger [gäFgor], L a z a r u s, tysk
språkfilosof (1829—70). Skrev de viktiga verken
»Ursprung und Entwickelung der
mensch-lichen Sprache und Vernunft» (1868—72) och
»Ursprung der Sprache» (1869; 2:a uppl. 1878).
Geiger [gåFgor], L u d w i g, tysk
litteraturhistoriker (1848—1919), son till A. G.; prof,
vid Berlins univ. Utom flera verk om judarna
i Tyskland skrev G. företrädesvis om
humanismen. Weimars klassiska tid, särskilt
Goethe, den yngre romantiken och »das junge
Deutschland» samt utgav Goethe-Jahrbuch
(1880—1913) m. m.
Geiger [gäi’gar], N i c o 1 a u s, tysk
konstnär (1849—97). Studerade i München, Italien,
Paris och Wien, utförde skulpturgrupper och
reliefer av frodig, dekorativ hållning på
Dresdner Bank och Hedwigskirche i Berlin
samt Fredrik Barbarossas staty på
Kyffhäuser-monumentet. G. var även målare.
Representerad i Berlins nationalgalleri. G-g N.
Geiger [gaPgør], Wilhelm, tysk
orientalist (f. 1856), prof, i sanskrit i Erlangen
1891 och i München 1920—24. Han har arbetat
dels med afganska och belutsjiska, varav
resultaten nedlagts i flera avh. samt i det av
honom och E. Kuhn utgivna »Grundriss der
iranischen Philologie» (4 bd, 1895—1904), dels
med päli och singalesiska, varom vittna hans
upplaga och övers, av »Mahävamsa»,
»Maldi-vische Studien» (1901—02), »Litteratur und
Sprache der Singhalesen» (1901) och »Päli.
Litteratur und Sprache» (1916). J. Ch-r.
Geijer, svensk släkt. Till någon adlig ätt
G e y e r från Österrike anses ha hört de
samma vapen förande bröderna
Christof-fer och Carl G., som inkallades av Gustav
II Adolf till bergsbrukets upphjälpande.
Chris-toffer G:s sonson B. G. G. (se nedan) blev
stamfar för den nu levande släkten. Till
Ra n sätersgre nen hörde E. G. G. (se
nedan); hans kusins sonson Anders
Herrn a n G. (f. 1871 17/u) blev fil. lic. 1906, är
docent i nordiska språk vid Uppsala univ.
sedan 1918, blev fil. hedersdr i Uppsala 1927
och har gjort sig känd som landsmålsforskare.
Av Krokstadsgrenen märkas P. A. G.
och S. G. A. G. (se nedan) samt av L i n
d-f o r s g r e n e n K. R. G. (se nedan) och hans
sysslings son Erik Gustaf G. (f. 1883 17/i2),
riksdagens justitieombudsman sedan 1925. B.
G. G:s son Emanuel, titulärt bergsråd
(1730—88), adlades 1773 med namnet’ a f
Geijerstam (jfr d. o.). Dennes brorson
Carl Emanuel G., slutligen överste,
adlades 1817 med namnet von G.; om hans
sonson K. E. v. G. se nedan. Om släkten
G. jfr B. J. Geijer, »Geijerska slägten i
Sverige» (1897) och »Bengt Gustaf G. till
Uddeholm och hans ättlingar» (1899), samt arbeten
av Ch. (Lotten) Dahlgren (se d. o.). B. H-d.
Geijer, Bengt Gustaf, bruksägare (1682
—1746); jfr släktöversikten. Studerade vid
Uppsala univ., blev 1716 arrendator av
Uddeholms gård och bruk (i Värmland), som han
köpte 1720. G. gjorde på olika håll
bruksanläggningar, var en driftig och skicklig
bruksidkare och förvärvade stor rikedom. Han
stiftade för sina efterkommande Uddeholms
bolag (se Uddeholmsverken).
Geijer, Bengt Reinhold, ämbetsman,
industriidkare (1758—1815), sonson till B. G.
G. Ingick 1779 i Bergskollegium, blev 1785
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
