Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer, Knut Ebbe von - Geijer, Per Adolf (romanist) - Geijer, Per Adolf (geolog) - Geijer, Salomon Gottschalk Alfons - Geijerstam, af, ätt - Geijerstam, Gustaf af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
Geijer, P. A.—Geijerstam, G. af
476
1912—19 (ordf. 1916—19) och landstingsman
1899—1917.
Geijer, P e r A d o 1 f, romanist,
universitetslärare (1841—1919), halvbror till S. G. A. G.
Blev fil. dr 1869, adjunkt vid Uppsala univ.
1872 samt var 1889—90 e. o. och 1890—1906
ord. prof. där.
Lärjunge till Gaston
Paris, Tobler och
Mo-naci, bidrog G. i hög
grad att bringa
romanistiken i Uppsala i
nivå med dess snabba
utveckling på
1870-och 1880-talet
utomlands; hans
professorstid betecknar en
period av starkt
uppsving för den svenska
romanistiken. G. var
en mycket avhållen lärare, som särskilt
genom förträffliga seminarieövningar och
personligt umgänge utövade ett starkt
inflytande på sina många lärjungar. Bland G:s
arbeten, utmärkta av självständig
uppfattning, kritiskt omdöme, mogen reflexion och
omfattande lärdom, märkas »Historisk
öfver-blick af latinets qui och qualis» (1897), »Om
artikeln, dess ursprung och uppgift», »Modus
conjunctivus», »Linguistiska kåserier», »Det
fornfranska talesättet ’ne garder 1’heure’ än
en gång» (i »Studier i modern
språkvetenskap», I, II, V, VI) samt minnesteckningar över
Gaston Paris och Carl Wahlund (ibid., II och
V). — På sin sextioårsdag, 1901, hyllades G.
med festskriften »Uppsatser i romansk
filologi». Jfr E. Staaff, »P. A. G.» (i »Studier
i modern språkvetenskap», VII, 1920). E. S-f.
Geijer, Per Adolf, geolog (f. 1886 7/5),
son till S. G. A. G. Fil. dr i Uppsala 1910
och docent i petrografi och malmgeologi vid
Stockholms högskola 1910—25. Från 1916 är
G. statsgeolog och fick 1927 professors namn.
Av utomeuropeiska resor har G. företagit en
till Nordamerika 1913 och en till Nordafrika
1926 för att studera malmförekomster där.
Bland G:s många viktiga arbeten, som
mestadels behandla Sveriges malmgeologi, märkas
»Igneous rocks and iron ores of Kiirunavaara,
Luossavaara and Tuolluvaara» (1910),
»Falu-traktens berggrund och malmfyndigheter»
(1917), »Det grafit- och järnmalmsförande
området vid Vittangi» (1918), »Tuolluvaara
malmfälts geologi» (1920) och »Riddarhytte
malmfält. Geologisk beskrivning» (1923). (N. Zn.)
Geijer, Salomon Gottschalk Alfons,
militär (1850—1924), halvbror till romanisten
P. A. G. Blev underlöjtnant vid Svea
artilleri-reg:te 1871, major vid Vendes artillerireg:te
1892, överste och chef 1895 för Andra Göta
och 1898 för Första Svea artillerireg:te, 1902
generalmajor, generalfälttygmästare och
inspektör för artilleriet. 1903 tog G. avsked
och var därpå t. o. m. 1916 vice verkst. dir.
i Trafik-a.-b. Grängesberg—Oxelösund,
full
mäktig i Järnkontoret 1889—1918 (ordf. 1912
—18); led. av Järnvägsrådet 1917—19. G.
åtnjöt stort anseende inom vapnet, var led.
av flera viktiga kungl. kommittéer, bl. a.
kommittén för rikets fasta försvar (1897
—98), och var red. av Artilleritidskrift
1883—94. (G. af W-dt.)
Geijerstam, a f, svensk ätt, se Geijer,
släktöversikten. Till släkten hörde bröderna
G. af G. och K. af G. (se nedan).
Geijerstam, Gustaf af, författare (1858 5/i
—1909 ®/3), sonsons sonson till brukspatron
Emanuel af G.; se Geijer, släktöversikten.
Efter studier i Uppsala, där han blev fil.
kand. 1879, inträdde
G. 1884 i
Stockholmspressen (medarbetare
i Aftonbladet 1884
—86, i Dagens
Nyheter 1891—93) samt
var en tid »litteratör»
hos Aug. Lindberg vid
Stora teatern i
Göteborg och 1897—1902
litterär rådgivare i
C. & G. Gernandts
förlag. Han debuterade
1882 med
novellsam
lingen »Grakallt», i Kiellands stil; titeln
ville vara en symbolisk lösen för den unga
svenska naturalismen. Dystra vardagsöden
skildras också i »Fattigt folk», I (1884),
G:s första mera betydande bok; till de starka
intrycken från de dansk-norska realisterna
kom där ett ryskt inflytande, framför allt i
G:s växande intresse för brottets psykologi.
I studentromanen »Erik Grane» (1885) sökte
G. efter Strindbergs exempel ge ett kritiskt
motstycke till de vanliga idealiserande
Upp-salaskildringarna. »Pastor Hallin» (1887)
skulle visa omöjligheten att förena ärligt
sanningssökande med prästkallet. Mot 1880-talets
slut slog sig G. på realistisk bondeskildring,
den genre, vari han otvivelaktigt gav sitt
bästa. »Fattigt folk», II (1889), och
»Kronofogdens berättelser» (1890) avsluta hans
tidigare skede. 1890-talets förra hälft upptogs
av rent sociala undersökningar, med anslag av
Lorénska stiftelsen, vilka resulterade i flera
skrifter om arbetarförhållanden i olika delar
av landet. Han genomgick en personlig kris,
som kom honom att definitivt överge
sam-hällsförbättreriet för att i stället fördjupa sig
i den mänskliga sammanlevnadens inre
konflikter. »Medusas hufvud» (1895) betecknar
omslaget i hans litterära inställning mot
tillvaron, vars irrationella mystik han nu fått
upp ögonen för. Liknande strängar anslås i
novellsamlingen »Kampen om kärlek» (1896).
I motsats till dessa dystra skildringar stodo
de älskvärda humoreskerna »Mina pojkar»
(s. å.). Brottmålsnovellen »Vilse i lifvet»
(1897) avsåg att socialt och patologiskt
belysa ett barnamord. »Det yttersta skäret»
(1898) är en solig pendang till Strindbergs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
