Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijerstam, Gustaf af - Geijerstam, Karl af - Geikie, sir Archibald - Geikie, James - Geinitz, Frans Eugen - Geinitz, Hanns Bruno - Geirangerfjorden - Geirröd - Geisa (färdas) - Geisa (namn) - Geiserik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
477
Geijerstam, K. af—Geiserik
478
skärgårdsromaner. Men det var som än
humoristisk, än sentimental skildrare av
moderna äktenskap i småborgerlig miljö, som
G. slutligen vann den stora publiken: med
kompakta romaner som Ȁktenskapets
komedi» (1898), »Lyckliga människor» (1899),
»Boken om lille-bror» (1900), som slog rekord i
gråtmild känslosamhet och till 1903 gick ut
i 14 uppl., »Kvinnomakt» (1901), »Själarnas
kamp» (1904), »Farliga makter» (1905) och
»Den eviga gåtan» (1907). En kuslig
brott-målshistoria ur verkligheten, förlagd till
Dalarna, tog han upp till behandling i »Nils
Tufveson och hans moder» (1902), en stark
bok, vars ämne — ett incestfall — dock
väckte skarpa gensagor. Hans sista böcker
voro släktromaner av växlande värde: »Karin
Brandts dröm» (1904), »Bröderna Mörk»
(1906), »Den gamla herrgårdsallén» (1908) och
»Thora» (1909), grundade på gamla
släktpapper. Utom litterära uppsatser och
stridsskrifter i dagens frågor från kamptiden kring
1890 författade G. några synnerligen
populära teaterstycken, dels harmlösa lustspel, ss.
»Aldrig i lifvet» (1890) och »Stiliga Agusta»
(1900), dels burleska allmogepjäser, ss. »Per
Olsson och hans käring» (1894) och »Lars
Anders och Jan Anders» (s. å.), där en
folklig humor flödar på brett landsmål i
Bondesons stil. Nämnas må även sagospelet
»Stor-Klas och lill-Klas» (1908). — G. var under
åren kring sekelskiftet Sveriges måhända
mest läste författare. Hans sista år
förbittrades av de rasande angrepp, som Strindberg,
särskilt i »Svarta fanor», riktade mot honom.
Säkert är, att G., en utpräglat eklektisk
begåvning, i stor utsträckning nyttjat uppslag
av bl. a. Strindberg. G:s styrka låg i en
blandning av småborgerlig gemytlighet och
sentimentalitet; numera torde hans läsekrets
ha väsentligt nedgått. — Jfr O. Levertin,
»Svensk litteratur», I (1908), och F. Böök,
»Sveriges moderna litteratur» (1921). Kj. S-g.
Geijerstam, Karl af, författare (1860—
99), bror till Gustaf af G. Deltog livligt
i 1880-talets realistisk-utilitaristiska
rörelser, särskilt genom skarpa angrepp på
teoso-fien (»Hypnotism och religion», 1890, »Modern
vidskepelse», 1892, »Den afslöjade Isis», 1897).
I »Efterlämnade skrifter» (1899; med biogr.
av Ellen Key) ingår en avh. om »Lifvet som
mysterium», som vittnar om att han på
senare år delat
broderns mystiska
intressen. (Kj.S-g.)
Geikie [gl’ki], sir
Archibald, engelsk
geolog (1835—1924),
bror till J. G.
Inträdde 1855 i
Storbritanniens geologiska
undersökning, blev 1867
chef för Skottlands
geologiska
undersökning, 1870 prof, i
mi
neralogi och geologi vid univ. i Edinburgh
och var 1882—1901 chef för Storbritanniens
geologiska undersökning och dir. för museet
för praktisk geologi. Han fick
knightvärdig-het 1891 samt blev 1896 led. av sv.
Vet.-akad. och 1907 hedersdr vid Uppsala univ. —
Resultatet av hans arbete finnes såväl i
spe-cialavh. (t. ex. »The phenomena of the
gla-cial drift of Scotland», 1863) som i populära
verk och läro- el. handböcker (t. ex. »Physical
geography», 1874; sv. övers. 1876). G. skrev
även självbiografien »A long life’s work»
(1924), ett viktigt dokument för den engelska
geologiens historia. K. A. G.
Geikie [gi’ki], James, engelsk geolog (1839
—1915), bror till A. G.; prof, i mineralogi och
geologi vid univ. i Edinburgh 1882. Hans
geologiska arbeten behandlade väsentligen
kvar-tärperioden och dess bildningar; han
uppställde för England och Skottland en
indelning av kvartärperioden med en serie av
nedisningar med mellanliggande
interglacialpe-rioder. G. skrev bl. a. »The great ice age»
(1874; 3:e uppl. 1894) och »Prehistoric Europé»
(1881). K. A. G.
Geinitz [gåi’nits], Frans Eugen, tysk
geolog (1854—1925), son till H. B. G. Var
sedan 1878 prof, i geologi vid univ. i Rostock.
G. var mycket verksam på glacialgeologiens
område och en av de få förfäktarna av istidens
enhet. G. skrev även ett historiskt arbete,
»The founders of geology» (1897). K. A. G.
Geinitz [gåFnits], Hanns Bruno, tysk
geolog (1814—1900). Var 1850—94 prof, i
mineralogi och geologi vid polytekniska
institutet i Dresden. Hans författarskap behandlar
företrädesvis Sachsens geologi, särskilt dess
paleozoiska bildningar och fossil. K. A. G.
Geirangerfjorden [gä’j-], för naturskönhet
berömd fjord i v. Norge, Möre fylke, bildar
en inre utgrening av Sundalsfjorden,
Storfjordens s. arm. Kantas av branta, intill 1,700
m höga fjällväggar (se bild sp. 479). Från
Maråks turistort vid innersta G. stiger G e
i-range r veien (anlagd 1882—89) i tvära
krökar till 1,038 m och går därefter ned till
Gudbrandsdalen.
Geirröd [gä’jr-]. 1. I Snorres Edda en jätte,
som dräptes av Tor. —. 2. Sagokonung, som
omtalas i den prosaiska ramberättelsen till
eddadikten »Grimnismal» (se d. o.). G. var
Odens fosterson. Till honom kom en vandrare,
som kallade sig Grimner (»den maskerade»).
G. lät pina honom och sätta honom mellan
två eldar i salen, utan mat och dryck.
Främlingen kvad då sången »Grimnismal», vid vars
slut han gav sig till känna som Oden. G.
sprang då upp för att befria honom men
sna-vade, föll framstupa över sitt eget svärd och
fick så sin bane. E. W-én.
Geisa [gä’j-], färdas med klövjerenar, svensk
förvrängning av ett lapskt ord för ett slags
packlåda, använd vid dylik färd. K. B. W.
Geisa, ty. form för namnet G é z a (se d. o.).
Geiserik [ga’j-], se Gaiserik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
