Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genus - Genus irritabile vatum - Genusköp - Genus proximum - Genzano di Roma - Geo. - Geo- - Geocentrisk - Geocyklisk - Geodesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533
Genus irritabile vatum—Geodesi
534
nas ibland dubbla beteckningar, en neutral,
t, ex. sv. vatten, grek. hy’dor, ty. das Feuer,
grek, pyr, en mask. el. fem. för det rörliga och
aktiva, lat. aqua, amnis, got. flodus, sv. låga,
lat. ignis. I fråga om abstrakterna märker
man, att ord för häftiga rörelser, plötsliga
affekter och känsloutbrott, sjukdomsfall etc.
äro mask., långsamma eller upprepade
rörelser eller rena verbalbegrepp neutrala: sv. en
dunk (i ryggen), en smäll, en släng, en suck,
ty. der Seufzer, lat. singultus, »snyftning»,
ictus, »slag», men (maskinens enformiga) dunk,
slit och släp, ty. das Singen etc. Ordet för
»sömn», lat. somnus, grek. hy’pnos, är mask.,
därför att sömnen är en makt, som betvingar
människan mot hennes vilja; jfr i
folkföreställningen Jon Blund. Andra abstrakter ha
fem. g., utan att grunden är klar. Många
sakord ha urspr. varit abstrakter och
behålla traditionellt grundordens maskulina el.
feminina g. Andra äro urspr.
substantive-ringar av adjektiv, vilka fått g. efter det
underförstådda huvudordet. I många andra fall
är förekomsten av ett visst g. hos sakorden,
som redan antytts, beroende på en rent
formell association.
Det indoeurop. genusbegreppet är alltså
redan från början komplicerat till sin natur, de
formella uttrycken för de olika klasserna ha
delvis varit föga enhetliga eller föga tydligt
markerade, och i yngre språkperioder ha de
än mer utplånats eller sammanblandats. Trots
detta kvarstår distinktionen mellan alla tre
g. som fullt levande i t. ex. tyskan och de
slaviska språken. I romanska språk har den
gamla tredelningen ersatts av en tvådelning,
i det att neutrum sammanfallit med mask. el.
(mera sällan) fem. I svenskan liksom i
danskan och i det norska riksmålet har
skillnaden mellan mask, och fem. upphävts i fråga
om sakord och abstrakter, som fått lika
böjningsändelser och adjektivformer samt för
vilka språket utbildat och tagit i bruk en
ny pronominalform: den i st. f. de förra han
och hon (den-g. eller realgenus).
Däremot har neutrum alltjämt behållit sin
formella egenart. Den gamla skillnaden mellan
levande och livlöst är alltså väl bevarad:
namn på levande varelser, särskilt
människor, omtalas med han och hon, icke med
den el. det. (De nordiska dialekterna och det
norska landsmålet ha i allm. väl bevarat det
gamla genussystemet med han och hon även
om t. ex. båten och dörren etc.) I engelskan
har utvecklingen gått längst: »Realgenus» och
neutrum motsvaras där av blott ett g. It
motsvarar både den och det i svenskan. Men
levande varelser omtalas med he och she. Litt.:
J. Grimm, »Deutsche Grammatik», III (ny
uppl., utg. av G. Roethe, 1889); K. Brugmann,
»The nature and origin of the noun genders
in the indo-european languages» (1897); A.
Meillet, »Linguistique historique et
linguis-tique générale» (1921); J. Wackernagel,
»Vor-lesungen iiber Syntax», II (1924); E. Tegnér,
»Om g. i svenskan» (i »Ur språkens värld»,
II, 1925). B. H-n.
2. (Bot.) Släkte, sammanfattning av arter,
som främst genom blommans och fruktens
byggnad men även genom sitt allmänna
utseende visa sig nära besläktade. Ett släkte,
som innehåller blott en art, t. ex. Butomus
och Adoxa, kallas monotypisk t. Större
g. uppdelas i undersläkten (subgenera), dessa
i sektioner. I botaniken infördes termen g. av
J. P. de Tournefort (kort före 1700). G. M-e.
3. (Filos.) Släkte, d. v. s. ett begrepp, tänkt
som det gemensamma för sina
omfångsmo-ment eller arter (species). I de flesta
filosofiska system möter man uppfattningen, att
det ges ett högsta g. (genus summum), som
är g. åt allt annat. Som detta g. antages vanl.
det rena varat, enär ju allt är. Varat fattas
då som en bestämning hos det existerande.
Tanken är emellertid motsägande, då varje g.
måste stå emot arter men ett högsta g. icke
kan ha en artbestämning stående emot sig,
då det ju är högsta g. C. H-m.
Ge’nus irritabile vätum, lat., skaldernas
lättretliga släkte, citat från Horatius.
Genusköp, jur., se Leveransavtal.
Ge’nus pro’ximum, lat., log., det närmast
högre släktet i förhållande till det begrepp,
som är i fråga. Så är t. ex. rektangel
genus proximum för begreppet kvadrat,
under det att parallellogram är ett
mera avlägset genus för detta begrepp och
fyrsidig figur ännu mera avlägset. 1
en definition (se d. o.) skola angivas genus
proximum och »differentia specifica»,
artskillnaden, d. v. s. den ursprungliga och
väsentliga bestämning, varigenom det begrepp,
som skall definieras, skiljer sig från sina
sam-arter inom samma genus proximum. S-e.*
Genzano [d^entsa’nå] di R o m a, stad i
ital. prov. Roma, 25 km s. ö. om Rom, vid
Via Appia och Nemisjön; 9,016 inv. (1921).
Geo., stundom förk. av Georgia.
Geo- (av grek, gé, jord), i sammansättningar
= jord-, hörande till jorden.
Geoce’ntrisk, astron., hörande till jordens
medelpunkt. Man talar t. ex. om geocentriska
koordinater dels i motsats till heliocentriska,
d. v. s. sådana, som hänföra sig till solens
medelpunkt, dels ock i motsats till sådana,
som referera sig till någon punkt på jordens
yta. — En orts geocentriska latitud (bredd)
är den vinkel, som en från orten till jordens
medelpunkt dragen rät linje bildar med
ekvatorns plan. A. L-n.*
Geocy’klisk, som har avseende på jordens
rörelse (kring solen).
Geodesi (grek. geodälsi’a, jorddelning),
vetenskapen om jordens uppmätning, omfattar
såväl uppgiften att bestämma jordkroppens
form, storlek och massfördelning som de
mätnings- och beräkningsmetoder, vilka utgöra
grundval för kartläggning. Dessa uppgifter,
förbundna med växlande anspråk på
noggrannhet, motsvaras av mångfaldiga metoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
