Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geodesi - Geodet - Geodetiska institutet - Geodetisk linje - Geodynamik - Geoelektriska ledningsmetoder - Geofagi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
535
Geodet—Geofagi
536
för mätning, beräkning och avbildning,
uppbyggda på matematiska och fysikaliska
teorier, av vilka särskilt minsta
kvadratmetoden (se d. o.) fått stor användning.
Till g. räknas sålunda basmätning,
triangelmätning, höjdmätning,
fältmätning, gradmätning (se dessa ord)
med lodavvikelsebestämning, mätning av
tyngdkraften, särskilt medelst pendel,
torsionsvågbestämning (enl. L. v.
Eötvös’ metod), mätning av
polhöjdsva-r i a t i o n e r samt av landhöjning och
landsänkning, teorien om isostasi
(se d. o.) samt kartprojektioner (se
d. o.). — G:s vetenskaplige grundare är
greken Eratosthenes, som omkr. 200 år f. Kr.
(i Egypten) utförde den första bestämningen
av jordens storlek. K. Rn.
Geodèt, person, som sysselsätter sig med
geodesi (se d. o.). — Geodètisk, avseende
geodesien.
Geodetiska institutet i Finland,
statsinstitution i Helsingfors, vilken ombesörjer de för
landets kartverk grundläggande geodetiska
och astronomiska arbetena. Vid institutet äro
anställda 1 direktor och 2 geodeter. O. Brn.
Geodetisk linje, den kortaste på en buktig
yta belägna linje, som sammanbinder två
punkter på ytan. En tråd, spänd på ytan
mellan de två punkterna, utvisar den
geodetiska linjen, om ingen annan kraft än
spänningen verkar. Likaledes beskrives den
geodetiska linjen av en punkt, som — utan
någon accelererande kraft — är stadd i
rörelse på ytan. Den geodetiska linjens
krök-ningsradie sammanfaller i varje punkt med
riktningen för ytans normal. K. Rn.
Geodynamlk, dets. som dynamisk geologi;
se Geologi, sp. 549.
Geoelektriska letningsmetoder. Malmletning
medelst geoelektriska metoder grundar sig
antingen på att malmens elektriska
ledningsförmåga är större än malmen omgivande
bergarters (potential- och elektromagnetiska
metoder) eller på att många malmer äro ett
slags galvaniska element, enär vid
malmernas oxidation elektriska strömmar uppstå
(polarisationsmetoder).
De första geoelektriska försöken, utförda
omkr. 1830 av engelsmannen Robert Fox,
medförde inga praktiska resultat. Den
egentliga utvecklingen började med fransmannen
Schlumbergers arbeten omkr. 1910, vilka
fullföljts av bl. a. Hans Lundberg, Harry Nathorst
och Karl Sundberg. Schlumberger har
utarbetat en potential- och en
polarisationsme-tod. Den förra tillgår så, att en elektrisk
ström nedsändes i marken mellan två
jordförbundna punkter, s. k. elektroder, varpå
strömmens förlopp mellan dessa punkter
un-dersökes därigenom, att potentialfördelningen
i markytan fastställes. Enklast sker detta
genom att man uppsöker punkter på
markytan med samma potential; linjer,
sammanbindande ett antal dylika punkter, kallas ekvi-
potentiallinjer och äro vinkelräta mot de i
markytan framgående strömmarna. Befinner
sig en malm eller annan kropp med god
elektrisk ledningsförmåga mellan elektroderna,
kommer strömmen givetvis att söka sig till
denna goda ledare, varigenom
ekvipotential-linjerna få ett annat förlopp än på neutral,
d. v. s. icke malmförande, mark. Ur
ekvi-potentiallinjernas förlopp kunna malmens läge
och form därför bestämmas.
Vid Schlumbergers polarisationsmetod
un-dersökes förloppet av de strömmar, som alstras
i marken på grund av vissa malmers
oxidation. Lundbergs metod är en potentialmetod
och karakteriseras därav, att linjeformiga
elektroder användas, varigenom
mätresultaten bliva tillförlitligare än vid Schlumbergers
metoder.
De elektromagnetiska metoderna
kännetecknas av att det elektromagnetiska fält
under-sökes, som åtföljer i marken löpande
strömmar. Sundberg alstrar dessa strömmar
medelst en primärströmkrets, bestående antingen
av jordförbundna elektroder (s. k. galvanisk
strömtillförsel) eller av på marken utlagda,
från densamma isolerade ledningar. I båda
fallen kan fördelningen av det
elektromagnetiska fältet på neutralt område,
»normalfältet», experimentellt bestämmas eller
teoretiskt beräknas. Eventuella malmer eller andra
ledande kroppar giva sig till känna
därigenom, att det elektromagnetiska fältet är
ano-malt, d. v. s. har ett annat förlopp än
normalfältet, och ur de funna anomaliernas läge och
utseende bestämmas malmens läge och
utsträckning, ofta på några få meter när. Den
första malm, som uppletats på elektrisk väg,
är Kristinebergs svavel- och kopparfyndighet i
Västerbotten, upptäckt 1918 med Lundbergs
metod. Sedan dess ha i Sverige och utomlands
åtskilliga malmförekomster upptäckts medelst
de svenska metoderna och enstaka fynd gjorts
medelst Schlumbergers metod. Bolidens
värdefulla malmfält i Västerbotten upptäcktes 1923
—24 medelst Sundbergs metod. På senaste
tiden har man börjat använda dessa metoder
även vid letning efter olja, varvid dels
Schlumbergers, dels Sundbergs förfaringssätt
tillämpats. De svenska metoderna, som ha
beskrivits bl. a. i Sveriges Geologiska
Undersöknings Årsbok för 1923, exploateras genom
a.-b. Elektrisk malmletning i Stockholm och
dess dotterföretag. K. Sbg.
Geofagi (av grek, gè, jord, och fagei’n, äta),
jordätande, en särskilt bland tropiska folk i
både Gamla och Nya världen rätt utbredd
företeelse, numera tolkad som uttryck för
ett fysiologiskt behov av vissa
mineralämnen, främst kalk och järn, vilka ej i
tillräcklig mängd ingå i födan på grund av de
tropiska vegetabiliernas fattigdom på
närings-salter. Vanl. ätes en fet, glänsande lera, ofta
röd av järnhalt; den säljes på sina håll i
Afrika i brända kakor på torgen och stekes i
kokosolja för att sedan förtäras i pulvriserat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
