Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geografi - Geografiens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
541
Geografi
542
1478. Kopia efter medeftida handritad karta, som medelbart återgår
lorade original.
den förlöjligades av historieskrivaren H e r
o-dotos (omkr. 440 f. Kr.), som förklarade sig
icke våga göra ett uttalande om ländernas
oceanbegränsning, åtm. i n. och ö. Hans
beskrivningar av land och folk bilda epok i g:s
historia. Jonerna hade sysselsatt sig med flera
problem ur den matematiska och fysiska g.,
i främsta rummet med frågan om jordens
form och storlek. Anaximandros tänkte sig
jorden som en i världsalltets mitt befintlig
lutande cylinder, på vars övre sida människorna
bo. Men hans yngre samtida
Pythago-r a s (omkr. 530 f. Kr.) lärde jordens
klotform, och bevisen härför framlades av A r
i-stoteles (384—322 f. Kr.), vilken även som
fysisk geograf intar en bemärkt plats.
Aristo-teles’ lärjunge Dikaiarchos (omkr. 320
f. Kr.) är trol. upphovsmannen till den första
vetenskapliga jordmätningen, vars resultat
dock blev högst osäkert. Eratosthenes
från Alexandria (276—194 f. Kr.) nyttjade
mer förfinade metoder och kunde lämna
en i det närmaste riktig siffra på jordens
omkrets (252,000 stadier, motsv. 39.690 km).
Eratosthenes, antikens kanske störste
geograf, skapade termen g. Målsmän för
beskri
vande g. voro den vittbereste
Polybios (omkr. 150 f. Kr.)
och framför allt S t r a b o n
(omkr. Kr. f.), vars geografiska
handbok är särskilt värdefull
genom talrika citat från
föregående geografiska skriftställare.
Den siste store grekiske
geografen var Ptolemaios från
Alexandria (omkr. 140 e. Kr.),
vilken samlade material till
kartor över jordens länder,
därvid anvisande nya
projektions-metoder. Han betraktade Indiska
oceanen som ett slutet bäcken
och lät t. o. m. den frågan stå
öppen om ej även den västra
oceanen var omsluten av land.
Romarnas bidrag till den
forntida geografiska litteraturen voro
ej betydande. Mest utgjordes de
av beskrivningar på land och
folk, ej alltid så värdefulla som
de, vilka Caesar och T a c
i-t u s gåvo av de galliska och
germanska länderna. En
kortfattad och ytlig geografisk
handbok av spanjoren Pomponius
Me la (omkr. 40 e. Kr.) blev
mycket populär under medeltiden.
Detsamma var förhållandet med
Plinius d. ä:s (d. 79 e. Kr.)
»Historia naturalis». På denna
(eller förmodligen på en
omarbetning av denna) stödde sig
I u 1 i u s Solinus (omkr. 200
e. Kr.) vid utarbetandet av sitt
arbete, vars karaktär av
anekdotsamling gjorde det i enastå-’
ende grad omtyckt. Av intresse äro
romerska reseböcker eller stationsförteckningar (se
Itinerarium).
Medeltiden var en förfallets tidsålder för
g. I det kristna västerlandet inskränktes
kulturhorisonten, och det såg ut, som om ett
flertal av den antika forskningens
landvinningar skulle råka i glömska. Jordens
klotform förnekades av västerländska
skriftställare, och även i östern fanns det en så
avgjord förnekare av klotformen som K o
s-mas Indikopleustes (mitten av
500-talet; från Alexandria). För araberna blevo
Aristoteles och Ptolemaios de vetenskapliga
förebilderna. Betydande arabiska författare
av beskrivande geografiska handböcker voro
Kordabeh (d. 892) och M a s s u d i (d.
957); det största namnet är emellertid e
1-Idrisi (d. 1164), vilken vistades vid
sicilianske konungen Roger II:s hov. Utom en
beskrivning över världen förfärdigade han
åt Roger en på silver ingraverad
världskarta. Det kristna västerlandet frambragte
blott en rad osjälvständiga böcker med titeln
»De sphaera», »Speculum naturale» el. dyl.
Nämnas bör dock för sina djupgående Ari-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
