Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geografi - Geografiens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
Geografi
544
stoteleskommentarer den lärde dominikanen
Albertus Magnus från Köln(1206—80). Hans
yngre samtida franciskanen Roger Bacon
från Oxford (omkr. 1204—94) behandlade i »Opus
majus» frågor av fysisk-geografisk art men
utövade tyvärr endast ringa inflytande.
Intressant är utvecklingen av den medeltida
kartografien. De tidiga århundradenas
otympliga hjul- eller T-kartor utan några
kustkonturer ersattes visserligen senare av mera
utförliga kartframställningar över världen,
men även de praktfullaste av dessa, ss. den
engelska Hereford- och den tyska E b
s-torf-kartan, båda från 1200-talet, äro
mycket summariskt tecknade och överlastade med
figurer. Däremot tecknades för de sjöfarandes
praktiska bruk ett slags sjökartor,
portulan-kartor, vilka uppvisade utomordentligt
noggranna, stundom överdrivet framhävda
kustkonturer, medan kartans inre mestadels var
lämnat blankt. Alla länder, som berördes av
den italienska sjöfarten, voro sålunda riktigt
framställda. Efter portulankartorna
förfärdigades även världskartor, så t. ex. en av Pietro
Vesconte 1320 och den berömda Katalanska
världskartan 1375. De äldsta bevarade
portulankartorna stamma från 1200-talets senaste
år; i litteraturen omtalas de något tidigare.
För kännedomen om Indien och Östasien var
Marco Polo (1254—1323) huvudkällan.
Nya impulser till utveckling fick det
geografiska tänkandet dels genom de stora
upptäckterna vid nyare tidens början, dels genom
bekantskapen med Ptolemaios’ geografiska
arbete. Ptolemaios var för den kristna medeltiden
bekant endast genom sitt astronomiska verk;
i början av 1400-talet översattes även hans
.g. till latin och trycktes f. ggn med alla
kartorna 1472. Ett tecken på den oerhörda
aktning Ptolemaios åtnjöt är, att under flera
årtionden framåt ingen kartsamling utkom,
utan att först de Ptolemaiska kartorna
upp-togos; de övriga räknades blott som
komplement. Från 1490-talet härstammar Martin
B e h a i m s jordglob. Ett flertal geografiska
handböcker, »kosmografier», utkommo under
1500-talet, särskilt i Tyskland; några av dem
bestodo, enl. Ptolemaios’ förebild, endast av
torra uppräkningar, men andra och framför
allt den mest berömda av dem, utg. av S
e-b a s t i a n Münster (1550), gå vo utförliga
landbeskrivningar efter mönster av Strabon.
Främsta insatsen gjorde 1500-talet på
kartografiens område. Att nämna äro tysken J.
Schöner (glober 1515 och 1520) och
fransmannen Orontius Finaeus (världskarta
1531), men kartografiens egentliga stamland
vid denna tid var Nederländerna. Största
ryktbarhet vann här Gerhard Mercator
(d. 1594), som begagnade sig av nya
projektioner (världskartan 1569 i »Mercators
projektion»), Hans landsman Abraham
Orte-1 i u s utgav den första atlasen i modern
mening (1570), d. v. s. den första kartsamling, som
icke står i något samband med Ptolemaios’.
Vid 1600-talets början hade den historiska
g. en framstående målsman i tysken P h.
Clüver (1580—1622), som på lat. skrev en
omtyckt »Inledning till hela geografien». Än
mera banbrytande blev den unge tysken B.
Vare n i us (d. 1648) genom sin »Geographia
generalis» (1650). Varenius kan betraktas som
grundläggaren av den fysiska g., vilken i följ,
årh. hade en uppmärksammad representant i
svensken T. Bergman (»Physisk
beskrif-ning öfver jord klotet», 1766). Under 1700-talet
var eljest föregångslandet på g:s område
Frankrike. Främst märkes P h. B u a c h e (d.
1773), vilken bl. a. utgav en fysisk atlas (1754);
han är upphovsmannen till flera
fysisk-geo-grafiska termer (»vattendelare», »platå»).
Framstående som kartograf var J. B.
d’An-ville (d. 1782), vars på jesuiternas
mätningar grundade karta över Kina (1757) ända
till modern tid varit grundläggande för
kartframställningar över Östasien. Även hans
kritiska karta över Afrika (1749) var
epokgörande. För undersökning av jordens storlek
och form hade redan 1617 en gradmätning
företagits av holländaren Snellius; nu
verkställdes enl. förbättrade metoder av
franska vet.-akad. nya gradmätningar, dels i
Lappland (1736—37), dels på Quitos platå
i nuv. Ecuador (1735—43).
Från 1600-talets senare del och genom hela
1700-talet hade naturstudiet i hög grad
fördjupats och en rad självständiga
vetenskapsgrenar utbildats: botaniken (Linné),
meteorologien, klimatologien och oceanografien
(Celsius, Réaumur, Halley, Franklin) samt
geologien (Steno, Werner, Hutton). Men först
med Alexander von Humboldt (1769
—1859) kom en vetenskapsman, som lät de
geografiska synpunkterna komma till sin
rätt. Humboldt främjade i bestående grad
utvecklingen av geofysiken, klimatologien
(han var den förste, som uppdrog
isoter-mer) och växtgeografien, vars grundläggare
han jämte svensken G. Wahlenberg
(1780—1851) kan sägas vara. Samtidigt
med Humboldt verkade i Berlin K.
Ritter (1779—1859), den humanistiska g:s store
målsman. Humboldt och Ritter
kompletterade varandra; de räknas med rätta som den
moderna g:s skapare. Dock hade de
knappast betydande direkta lärjungar; mera
livaktigt blev det först mot slutet av 1860-talet
i och med O. Peschels (d. 1875)
uppträdande. En verklig ny blomstringstid inträdde
för g. i Tyskland, vid vars universitet en
mängd nya lärostolar i ämnet inrättades. Som
några av de senare århundradenas främsta
geografer må nämnas Kinaforskaren F. v o n
Richthofen (d. 1905) och hans
efterträdare i Berlin, geomorfologen A. Penck. Som
ut-forskare av Medelhavsområdets g. har A.
Philip p s o n gjort sig förtjänt, av dess ö. delar
E. de Martonne och J. C v i j i c (1865—
1927). Främste metodologen är A. H e 11 n e r.
Antropogeografiens grundare var F. B a t z el
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
