Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Georg I (konung av Grekland) - 2. Georg II (konung av Grekland) - Georg (prins av Grekland) - 1. Georg I (konung av Storbritannien och Irland) - 2. Georg II (August, konung av Storbritannien och Irland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
559
Georg
560
sedermera konung Kristian IX av Danmark,
hette som dansk prins Vilhelm och blev mars
1863 svåger till dåv. prinsen av Wales, Edvard
(VII). På engelskt förslag valdes G. 30 mars
s. å. av grekiska nationalförsamlingen till
hellenernas konung; han
förklarades myndig,
avsade sig
arvsrätten till danska
kronan och landsteg 30
okt. 1863 i Grekland.
G. sökte städse hålla
författningen i helgd
och gjorde under de
växlande ministärerna
sitt inflytande
gällande i synnerhet inom
utrikespolitiken,
varvid han bl. a. drog
nytta av sina vidsträckta släktförbindelser.
1878 och 1880 hindrade han krig mot Turkiet,
och Grekland vann 1881 en förmånlig
gränsreglering i Tessalien. Efter utbrottet av uppror
på Kreta 1896 såg sig G. nödsakad att gå till
krig mot Turkiet (1897). Kriget medförde för
Grekland svåra motgångar, men G:s andre
son, Georg, blev överkommissarie på Kreta
(t. o. m. 1906). 1909 kom G. i strid med en
maktlysten officersliga, tog 1910 den från
Kreta bördige Venizelos till konseljpresident
och måste låta honom helt leda
utrikespolitiken. Under Venizelos’ ministertid
utkämpades Balkankrigen (se d. o.); härunder blev
G. vid ett besök i det från turkarna erövrade
Saloniki 18 mars 1913 mördad av en enl.
uppgift sinnesrubbad grek, Alexander Skinas. G.
förmäldes 1867 med ryska storfurstinnan Olga
(1851—1926) och hade med henne bl. a.
sönerna Konstantin (se d. o.) och Georg (se
nedan). Da. monogr. av W. Christmas (1913);
jfr Grekland, historia. (A. A-t.)
2. G. II, f. d. konung av Grekland (f. 1890),
sonson till den föregående. Blev konung 28
sept. 1922 vid sin faders, konung
Konstantins, abdikation. Valen dec. 1923 gåvo stark
republikansk majoritet, 31 mars 1924 beslöts
dynastiens avsättning och republikens
införande, vilket godkändes genom folkomröstning
13 april s. å. G. är sedan 1921 förmäld med
Elisabet av Rumänien (f. 1894). — Jfr G r e
k-1 a n d, historia.
Georg, prins av Grekland (f. 1869), andre
son till konung Georg I. Utbildades i
Danmark till sjöofficer, var nov. 1898—sept. 1906
överkommissarie på Kreta men hade därvid
att kämpa med finansiella och nationella
svårigheter och råkade i stridigheter med
Venizelos (jfr Kreta). Han är sedan 1907 g. m.
prinsessan Marie Bonaparte (f. 1882).
Georg (eng. George), konungar av
Storbritannien och Irland.
1. G. I, konung av Storbritannien och
Irland samt kurfurste av Hannover (1660—
1727). Var son till kurfurst Ernst August
av Hannover och Sofia av Pfalz, en
dotter
dotter till engelske konungen Jakob I. Efter
faderns död tillträdde han 1698 styrelsen över
Hannover, där han blev mycket populär. 1701
tillerkändes arvsrätten till engelska kronan
hans moder, Sofia, och hennes ättlingar,
varför han vid drottning
Annas frånfälle 1 aug.
1714 blev konung av
Storbritannien och
Irland. Den Stuartska
resningen i Skottland
1715 kuvades utan
större svårighet. Enär
G. visste, att inom
torypartiet funnos
många hemliga
jako-biter, stödde han sig
under hela sin
regeringstid på whigpar-
tiet. För Englands inre politik saknade G.
intresse. Hans hannoveranska politik, i vars
intresse han 1715 ryckte till sig de svenska
besittningarna Bremen och Verden, bragte
England i krig med Sverige mot slutet av
Karl XII:s regering. Hannovers och Englands
fredsslut med Sverige 1719—20 följdes av
växande engelsk-rysk misstämning.
G. var medelmåttigt begåvad, som
politiker försiktig och kyligt beräknande. Mycken
hårdhet visade han mot sin gemål, Sofia
Dorotea av Celle, med vilken han av statsskäl
(för att åt Hannover förvärva hertigdömet
Celle) förmälts 1682; äktenskapet upplöstes
1694, och hon hölls sedan inspärrad på
slottet Ahlden till sin död 1726 (se K ö n i g
s-m a r c k, F. K.). G:s tyska mätresser, v.
Schu-lenburg och v. Kielmansegge, fingo engelska
adelstitlar och ansågos politiskt påverka
konungen. Med sin gemål hade G. en son,
Georg, som blev hans efterträdare. Jfr L.
Melville, »The first George in Hanover and
England» (2 bd, 1908). Om G:s nordiska
politik se J. F. Chance, »George I. and the
northern war» (1909). V. S-g.
2. G. II (A u g u s t), konung av
Storbritannien och Irland samt kurfurste av Hannover
(1683—1760), son till G. I och Sofia Dorotea
av Celle. Hans deltagande för modern, vilken
han ansåg orättvist
behandlad, framkallade
trol. tidigt mellan
honom och fadern ett
spänt förhållande,
vilket i England slutligen
ledde till en tids öppen
brytning dem
emellan. Efter faderns död,
1727, uppsteg G. på
dennes troner. Liksom
sin far hade även G.
ett jakobitiskt uppror
att bekämpa (1745)
samt gav också han i politiken sitt egentliga
förtroende åt whigs. Av Englands inblandning
för Hannovers skull i de schlesiska krigen, var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
