Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Georg II (August, konung av Storbritannien och Irland) - 3. Georg III (konung av Storbritannien och Irland) - 4. Georg IV (konung av Storbritannien och Irland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
561
Georg
562
under G. personligen förde befälet vid segern
över fransmännen vid Dettingen 27 juni 1743,
skördade landet föga nytta eller ära i Europa.
— G. var klent begåvad, pedantisk och sniken,
personligen tapper men (enligt Walpole)
»politiskt feg». Genom grundandet av
universitetet i Göttingen främjade han engelska
politiska idéers utbredning i Tyskland. Vid valet
av ledande ministrar lät han i längden sina
personliga antipatier stå tillbaka för hänsyn
till parlamentsmajoritetens önskningar. — I
sitt äktenskap med Karolina av Ansbach (1683
—1737) hade han åtta barn, däribland
Fredrik, prins av Wales (1707—51; se Fredrik,
sp. 1094), och William Augustus, hertig av
Cumberland (se d. o., sp. 209). Litt.: Lord
Hervey, »Memoirs of the reign of George II.»
(utg. av J. W. Croker; 3 bd, 1884); A. W. Ward,
»Great Britain and Hanover» (1899). V. S-g.
3. G. III, konung av Storbritannien och
Irland samt kurfurste, sedan 1815 konung,
av Hannover (1738—1820), sonson till G. II
samt son till prins Fredrik av Wales och
Augusta av
Sachsen-Gotha. Han besteg
tronen vid farfaderns död
25 okt. 1760 och vann
sympatier genom att i
sitt första trontal
betona, att han, »född och
uppfostrad i landet,
satte en ära i namnet
britt»; Hannover
besökte han aldrig. G.
hade av sin mor och
hennes gunstling lord
Bute (se d. o.)
upp
fostrats till att eftersträva den personliga
kungamaktens återupplivande på de
maktägande högadliga whigfamiljernas bekostnad.
Bute var ock till en början hans främste
rådgivare, och med hans hjälp samlades i
parlamentet en inflytelserik grupp konungen
tillgivna och av hans gunstbevis (främst
inbringande ämbeten) beroende anhängare,
»kungens vänner», vilka röstade efter
anvisningar från hovet och därigenom hindrade
uppkomsten av enhetliga partiministärer med
fast regeringsmajoritet. Pitt d. ä. nödgades
avgå okt. 1761, då konungen och flertalet
ministrar motsatte sig krig mot Spanien, och
sedan följde en period av svaga och ofta
växlande ministärer, tills G. 1770 lyckades
tillsätta en premiärminister efter eget val, lord
North, som i sin allmänna politik lydigt följde
konungens anvisningar. I sitt envisa
motstånd mot de nordamerikanska kolonisternas
krav hade G. stöd av parlamentets och
befolkningens flertal, ända tills de militära
motgångarna framkallade allmän trötthet vid
kriget och benägenhet för vänskaplig
uppgörelse. G. lät då North falla (mars 1782) och
inledde fredsunderhandlingar. Genom
personliga påtryckningar på medlemmar av
överhuset framkallade G. dec. 1783 ministären
Fox-Norths fall och tog initiativ till den
parlamentsupplösning (mars 1784), vilken vid
nyvalen till underhuset gav den nye
premiärministern, Pitt d. y., en fast och pålitlig
regeringsmajoritet. G. gav sedan Pitt
kungamaktens hela stöd under kampen mot franska
revolutionen och Napoleon. Däremot motsatte
han sig obevekligt varje försök av ministären
att bereda katolikerna en bättre
rättsställning, varvid han ständigt plägade åberopa de
utfästelser till protestantismens skydd han
gjort i sin kungaed. Pitt föll på denna fråga
mars 1801, och den framkallade en ny
ministerkris 1807. G. hade redan hösten 1788
drabbats av tydlig sinnesförvirring men
tillfrisknade då, innan regentskap behövde
tillgripas. Kortvariga återfall inträdde 1801 och
1804; nästa anfall, 1810, ledde till obotligt
vansinne, och jan. 1811 övertog G:s äldste son,
prinsen av Wales, styrelsen med titeln regent.
G. var ärlig och viljefast, enkel och
sparsam, trogen som make men därjämte
egenmäktig, trångbröstad och fördomsfull. Med
prinsen av Wales låg han i ständiga
konflikter på grund av dennes lättsinne, slöseri och
vänskap med whigledarna. G. förmäldes 1761
med Charlotta av Mecklenburg-Strelitz (1744
—1818) och hade med henne 9 söner och 6
döttrar. Av sönerna blev Georg, prins av
Wales, hans efterträdare (se nedan) och
William Henry, hertig av Clarence, 1830 konung
(Vilhelm IV). Fem andra överlevde fadern,
näml, hertigarna Fredrik av York, Edvard av
Kent (far till drottning Viktoria), Ernst
August av Cumberland (1837 konung av
Hannover), August Fredrik av Sussex och Adolf
Fredrik av Cambridge.
Litt.: J. H. Jesse, »Memoirs of the life and
reign of king George III.» (3 bd, 1867); H.
Walpole, »Memoirs of the reign of king George
III.» (revid. uppl., 4 bd, 1894); B. Willson,
»George III. as man, monarch, and statesman»
(1907). V. S-g.
4. G. IV, konung av Storbritannien och
Irland samt av Hannover (1762—1830), äldste
son till G. III och Charlotta av
Mecklenburg-Strelitz. Han var i yngre år mycket vacker,
fick en vårdad
uppfostran och förstod att
uppträda med
behagfull värdighet (»den
förste gentlemannen i
Europa»). Bland sina
närmaste vänner
räknade han
oppositionsledarna Fox och
She-ridan. G. hängav sig
emellertid tidigt åt
ett utsvävande
levnadssätt, råkade
genom hejdlöst slöseri
i ockrarhänder och måste anlita parlamentet
för sina skulders reglering. Han hade 1785
i hemlighet gift sig med en vacker katolsk
änka, fru Fitzherbert, därmed utsättande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
