Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Georg IV (konung av Storbritannien och Irland) - 5. Georg V (konung av Storbritannien och Irland) - 1. Georg Fredrik (markgreve av Baden-Durlach) - 2. Georg Vilhelm (kurfurste av Brandenburg) - 3. Georg (hertig av Braunschweig-Lüneburg) - 4. Georg V (konung av Hannover)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
563
Georg
564
sig för att gå miste om tronföljden. Vid
skuldregleringen 1787 tillät han, att den
underlättades genom en förklaring av Fox,
som gav intryck att dementera ryktena om
giftermålet, och av ekonomiska skäl ingick
han 1795 äktenskap med prinsessan Karolina
av Braunschweig (1768—1821), med vilken han
hade dottern Charlotta (se d. o., sp. 910). Kort
efter dennas födelse upphörde makarnas
sammanlevnad, och Karolina lämnade 1813
England. G. blev jan. 1811, då faderns
sinnessjukdom visat sig obotlig, regent men lyckades ej
få till stånd någon whigministär, uppfordrade
därefter sina vänner whigledarna att ingå i
en koalitionsministär men fann sig efter deras
vägran lätt nog i torypartiets maktställning.
Hans impopularitet bland folkets breda lager
var stor och ökades än mer, då han — vorden
konung vid faderns död 29 jan. 1820 — året
därpå lät inleda en skandalös
skilsmässoprocess mot sin extravaganta gemål, vilken
återvänt till England för att intaga sin plats som
drottning. Från 1822 vistades den tidigt
åldrade G. mestadels i Windsor och avstod från
att söka utöva bestämmande inflytande på
regeringsärendena. G. var intellektuellt vida
rikare begåvad än fadern men saknade dennes
viljefasthet, utsatte sig genom sitt
lättsinniga levnadssätt för befolkningens ofta
föraktfulla ovilja och prisgav därigenom de ansatser
till personlig kungamakt, som med G. III åter
framträtt i engelskt statsliv. Senare
moralister, t. ex. Thackeray (i »The four Georges»,
1860), ha emellertid dömt honom orättvist
hårt. Om G:s förhållande till fru Fitzherbert
se d. o. och R. Sjöberg, »Mrs Fitzherbert och
George IV» (1926), om processen mot
drottningen se Karolina, drottningar av
Storbritannien och Irland 2. — Litt.: L. Melville,
»The first gentleman of Europé» (1906); Shane
Leslie, »George the fourth» (1926). V. S-g.
5. G. V, konung av Storbritannien och
Irland, kejsare av Indien (f. 1865 3/6), andre son
till Edvard VII och Alexandra av Danmark.
Uppfostrades till sjöofficer, fick 1891 titeln
hertig av York, blev
genom sin äldre
broders, Albert Viktors,
död 1892 presumtiv
tronföljare efter
fadern samt efter dennes
tronbestigning 1901
tronföljare, först med
titeln hertig av
Corn-wall och York, därpå,
i nov. s. å., prins av
Wales. Han förmäldes
1893 med prinsessan
Maria (Mary) av Teck
(f. 1867) och företog mars—nov. 1901 tills, m.
henne en färd till Australien, Nya Zeeland,
Sydafrika och Kanada, varunder han (maj s. å.)
öppnade Australiska statsförbundets första
parlament. 1905—06 företogo de en vidsträckt
färd genom Indien, och 1908 besökte de
Ka
nada. G. efterträdde 6 maj 1910 sin fader,
kröntes i Westminster abbey 22 juni 1911 och
i Delhi 12 dec. s. å., under kungaparets indiska
resa (nov. 1911—febr. 1912). Som konung har
G. städse visat sig strängt konstitutionell.
Under världskriget företog han
inspektions-resor i mängd till Stora flottan, brittiska
fronter i Frankrike och centra för
krigsindustrier samt vände sig till folket i en rad
budskap (bl. a. om frivillig rekrytering 1915
och sparsamhet med livsmedel 1917). Han lät
1917 kungöra, att han och hans familj avsagt
sig alla tyska titlar och som släktnamn
upptagit det engelska namnet Windsor (i st. f.
Sachsen-Koburg och Gotha). G. har sedan
ungdomen varit ivrig filatelist och uppges äga
världens största frimärkssamling. G. har 4
söner (Edvard Albert, f. 1894, Albert, f. 1895,
Henrik, f. 1900, och Georg, f. 1902; John, f.
1905, dog 1919); enda dottern, Mary (f. 1897),
är sedan 1922 g. m. viscount Lascelles. V. S-g.
Georg, tyska furstar.
1. G. Fredrik, markgreve av
Baden-Durlach (1573—1638), en av evangeliska
unionens banerförare. Tillträdde regeringen 1604
men överlämnade den 1622 åt sin son Fredrik
V för att helt kunna ägna sig åt att bekämpa
den katolska ligan. Tills, m. Mansfeld slog
han 27 april s. å. Tilly vid Wiesloch men
blev själv besegrad vid Wimpfen 6 maj s. å.
Monogr. av K. F. Ledderhose (1890). (Å. S-n.)
2. G. Vilhelm, kurfurste av
Branden-burg, se Georg Vilhelm.
3. G., hertig av Braunschweig-Lüneburg
(1582—1641). Trädde 1612 i dansk tjänst,
deltog i Kalmarkriget och fick 1614 fullmakt
som överste i dansk tjänst. Missnöjd med
danske kungen, tog G. 1626 avsked, gick i
kejserlig sold och kämpade från april s. å.
mot danskarna. I juli 1630 övergav han
kejsaren och var en av de första tyska furstar,
som trädde i förbindelse med Gustav Adolf,
i vars tjänst han blev general (1631). Efter
svenskarnas nederlag vid Nördlingen slöt han
separatfred med kejsaren (1635). G. var
stamfar för huset Hannover. (Å. S-n.)
4. G. V, konung av Hannover (1819—78).
Förlorade under en barnsjukdom synen på
ena ögat och 1833
genom olyckshändelse
även på det andra,och
därför bestämdes 1842,
att G:s underskrift på
statshandlingar skulle
intygas av två
edsvurna vittnen. 18 nov.
1851 efterträdde han
sin fader, Ernst
August, på tronen. G. var
fylld av överdrivna
föreställningar om den
welfiska
konungamak
tens storhet och lade snart om kursen i
reaktionär riktning. 1855 utbyttes 1848 års
friare författning mot den reaktionära av 1840.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
