Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georgien, Grusien - Historia - Georgier - Georgii, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
573
Georgier—Georgii
574
stäppen. Av befolkningen äro omkr. 70 %
georgier (se d. o.); återstoden utgöres av armenier,
ryssar, tatarer, osseter, perser m. fl.
Huvudnäring är jordbruk med boskapsskötsel, som
emellertid drives primitivt och ger låg avkastning.
Fruktbara marker ligga outnyttjade i brist
på konstbevattning. Viktigaste sädesslaget är
majs, därnäst komma vete och ris;
spannmålsproduktionen är otillräcklig för behovet.
Dessutom odlas tobak och bomull. G.
producerar även goda viner. Bergsbruket i trakten
av Kutais lämnar framför allt manganmalm
(540.000 ton 1925) men även stenkol och
järnmalm. G:s förnämsta hamnar äro Batum och
Poti; huvudtrafikled är järnvägen Batum—
Tiflis (—Baku). över Kaukasus leder
Gru-sinska härvägen (se d. o.). Statsuniversitet
i Tiflis. S. F.
Historia. G:s äldsta historia är dunkel och
utsmyckad av sagor. Landet var än
självständigt, än beroende av grannriken, särskilt
Armenien och Persien, senare även Rom
(under Pompeius och Trajanus) el. Bysantion.
Under konung M i r i a n (reg. 265—342)
övergick G. till kristendomen. På 600-talet
underlade sig araberna landet och omvände för en
tid georgierna till islam. Bagratidernas
ätt regerade åtm. från 787 (möjl. från omkr.
600) till rikets undergång men var oftast
beroende av främmande makter och hade även
att kämpa mot feodala intressen. Efter
araberna förtryckte turkar och perser landet,
men sedan upplevde det olika perioder av
nationell blomstring, bl. a. under den mäktige
Bagrat Ill (reg. 980—1014), skalden
David II (reg- 1089—1125) och den statskloka
drottning T h a m a r (reg. 1184—1212).
Seld-schukerna härjade tidtals G.; det
underkuvades av Djiugis-kan och senare av Timur lenks
mongolhorder. Alexander I (reg. 1413—
42) drev ut mongolerna. Under
1600—1700-talet fingo ryssarna allt större inflytande i G.,
och dess härskare sökte rysk protektion. 1801
införlivades G. med Ryssland och förblev en
rysk provins (Gruzija) till världskrigets slut.
Efter ryska marsrevolutionen 1917 sökte
de transkaukasiska folken göra sig så
oberoende av Ryssland som möjligt. 20 sept. s. å.
proklamerades en av G., Aserbeidjan och
Armenien bestående republik, senare kallad
»Transkaukasiska federativa demokratiska
republiken». Sammanhållningen blev emellertid
klen; den nya staten förklarade sig
visserligen 22 april 1918 självständig men
upplöstes redan 26 maj s. å. Republiken G. sökte
nu tyskt stöd och mottog tyska trupper, vilka
dec. 1918 avlöstes av brittiska.
Pariskonferensen (högsta rådet) erkände jan. 1920 G.
som de facto oberoende. Sedan bolsjevikerna
intagit Baku (april 1920) och förvandlat
Aserbeidjan till sovjetrepublik, anföllo de även G.
men tillbakaslogos. 7 maj slöts mellan
Sovjet-ryssland och G. ett fredsfördrag, vari bl. a.
Batum tillerkändes G.; 7 juli hemkallades de
brittiska trupperna från staden. Sept. 1920
Georgiska bönder.
anfölls Armenien av bolsjeviker och turkar;
även där upprättades en sovjetrepublik.
Bolsjevikerna bedrevo en energisk propaganda i det
övervägande av mensjeviker styrda G.,
resningar anordnades i Tiflis och andra städer,
en röd armé ryckte våren 1921 mot G.,
georgiska regeringen flydde till Europa och
ersattes i maj s. å. av en sovjetstyrelse under
ledning av den georgiske bolsjeviken Mdvani.
Mars 1922 bildades av G., Armenien och
Aserbeidjan en transkaukasisk socialistisk
sovjetrepublik, vilken juli 1923 ingick i de ryska
rådsrepublikernas förbund. 1924 utbröt i G.
ett uppror mot bolsjevikerna, vilket 1925
definitivt kuvades; landsflyktiga georgier ha i
utlandet drivit propaganda mot bolsjevikerna.
Litt.: A. Leist, »G.» (1885) och »Das
ge-orgische Volk» (1903); A. Khakhanov,
»His-toire de la Géorgie» (1900); A. Hatschidze,
»G.» (1926; på ty.). A. A-t.
Geo’rgier, huvuddelen av befolkningen i
Georgien (se d. o.). De beskrivas som
högresta med smalt ansikte, rak el. armenisk näsa,
mörkt, någon gång blont, hår och vanl. mörka,
stundom blå el. grå ögon, en skildring, som
tyder på ganska stark rasblandning. G. äro
begåvade, livliga och ridderliga, kvinnorna
ofta fagra, fordom eftersökta för turkiska
harem. Husen voro förr — och äro delvis
ännu — inbyggda i en jordkulle. G. leva av
jordbruk, vinodling och någon boskapsskötsel.
Adeln, indelad i tre klasser, är inflytelserik.
Religionen är grekisk-katolsk. Kyrkans chef,
katholikos, hade förr kunglig höghet; många
kloster funnos, vilka haft stor betydelse
för kulturen. Jfr F. Bork, »Das georgische
Volk» (1915). Rbg.
Geo’rgii, svensk släkt, inkom 1709 från
Hamburg till Sverige. Carl Fredrik G.
(1715—95) blev 1753 prof, i historia i
Uppsala. Han var den förste, som kritiskt
behandlade 1397 års unionsdokument (i en lat.
avh., 1758—76); jfr Kalmarunionen.
Hans son Per Evert G. (1759—1808) blev
hovrättsråd i Åbo 1797, underståthållare i
Stockholm 1798, direktör vid Generaldiskont-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
