Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georgii, släkt - Georgii, Nils - Georgin - Georgios - Georgios Akropolites - Georgios Lakapenos - Georgios Monachos - Georgios Synkellos - Georgiska språket och litteraturen - Georg Kastriota - Georgskanalen - Georgsorden - Georg Vilhelm (kurfurste av Brandenburg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
575
Georgii, N.—Georg Vilhelm
576
kontoret 1799, landshövding i Stockholms län
1802 och led. av Högsta domstolen 1803. Han
var en duglig ämbetsman med stor stilistisk
och talarbegåvning. Hans son lagmannen,
titu-läre statssekreteraren Carl G. adlades med
namnet af Georgii (1787—1837); ätten
utdog på manssidan 1890. Om C. F. G:s bror
Nils G. se nedan. (B. H-d.)
Geo’rgii, Nils, medaljgravör (1717—90);
jfr släktöversikten. Som elev till Hedlinger
fick G. grundlig utbildning i gravörkonsten;
redan 1736 kunde han vikariera för sin
lärare. 1742—44 arbetade G. på särskild
kallelse vid ryska hovet och senare i många år i
Berlin för tyska hovets räkning, varefter han
1782 återvände till Stockholm. Bland G:s
arbeten, i en elegant och fint genomarbetad
stil, märkas särskilt medaljen och
kastpenningen till Ulrika Eleonoras begravning
(1742) samt medaljerna över lantgreven av
Hessen-Kassel och över G:s bröllop (1754).
1786—87 utgav G. ett par småskrifter i
estetiska ämnen. E. L-k.
Georgin, bot., se D a h 1 i a.
GeoTgios [ge-], den ny grek, namnformen
för Georg.
GeoTgios Akropoli’tes, bysantinsk
historieskrivare (1217—82), lärare och vän till kejsar
Teodoros II Laskaris i Nicaea. Efter
Konstan-tinopels återerövring (1261) användes han av
Mikael VIII Palaiologos i diplomatiska
uppdrag. Som kejsarens sändebud vid
kyrkomötet i Lyon (1274) medverkade han till att
— för kort tid— återställa unionen mellan
den romerska och den grekiska kyrkan. —
G:s huvudverk, »Chronike syngrafe», som
behandlar det latinska kejsardömets historia
(åren 1203^61), alltså författarens egen
samtid, är utg. av A. Heisenberg (1903). G:s
framställning är lättläst och trovärdig.
V. Lm. (S. Lm.)
GeoTgios Lakapeno’s, bysantinsk
grammatiker, levde omkr. 1300. Som lärjunge till
Planudes tillhörde han den grupp lärda män,
som efter Konstantinopels befrielse från
»la-tinarna» återväckte intresset för grekiska
studier. Hans huvudverk, en brevväxling mellan
honom och hans vänner med av honom själv
författade grammatiska förklaringar, är utg.
av S. Lindstam (1924). S. Lm.
GeoTgios Mo’nachos (»Georgios Munken»),
bysantinsk krönikeskrivare från 800-talet.
Hans »Chronikon» (utg. av C. de Boor 1904
—14) omfattar världshistorien från Adam till
författarens egen tid (slutar med år 867). G.
ser de historiska händelserna med munkens
ögon; verket är därför kulturhistoriskt
intressant men missvisande som historisk
framställning. På senare krönikeskrivning övade
det starkt inflytande och fick även i övers,
till slaviska språk stor spridning. V. Lm.*
GeoTgios Sy’nkellos {Synkellos var titeln
på patriarkens sekr.), bysantinsk
krönikeskrivare från tiden omkr. 800. Skrev »Ekloge
chronografias» (utg. i »Corpus scriptorum his-
toriae Byzantinae»), som skildrar världens
historia från skapelsen till 284 e. Kr. Denna
skrift är ett mellanting mellan krönika och
torr historisk tabell men sakrik och
framgången ur goda källstudier. V. Lm.*
Georgiska språket och litteraturen.
Georgis-kan (enl. rysk benämning grusinska, enl.
inhemsk kharthveli) är huvudspråket i
det gamla konungariket Georgien och det
viktigaste av de kaukasiska språken, till vilkas
s. gren den hör (jfr Kaukasiska språk).
Ljudligt karakteriseras georgiskan av starka
konsonanthopningar och dubbelljud, korta
vokaler och svagt markerad tonvikt (i regel
på 3:e stavelsen från slutet). Genus och
artikel saknas. Deklinationsförhållanden
uttryckas medelst suffix, verbböjningen genom
prefix och suffix. — Alfabetet, härlett ur det
grekiska, har två former, den äldre
prästskriften (chutsuri) och den vanliga borgerliga
skriften (mchedruli).
Rogor mchwidobith bdzandébith
(Hur står det till?)
Georgiskt skriftprov (mchedruli).
I motsats till övriga kaukasiska språk har
georgiskan en gammal, tidtals rik litt. Prov
på kyrklig litteratur ger redan den äldsta
daterbara handskriften från 864. Under
drottning Thamars regering (1184—1212)
blomstrade genom persisk påverkan hovpoesien och
riddarromanen; då skrev Sjotha Rusthaveli
sitt stora nationalepos »Vephchis-tqaosani»
(Mannen i tigerhuden; ty. övers, av A. Leist
1888). Mongolhärjningarna på 1200- och
1300-talet inledde ett långvarigt litterärt förfall.
Först på 1700-talet väckte den inträngande
västerländska odlingen Georgiens litt. till
nytt liv: Konung Vachtang VI lät utarbeta
sitt lands historia (fr. övers, i M. F. Brossets
»Histoire de la Géorgie», 1849—59).
1800-talet representeras främst av lyrikerna A.
Tsjavtsjavadse (1787—1846), G. Orbeliani (1800
—83) och N. Barathasjvili (1816—45) samt
dramatikern G. Eristhavi (Eristov; 1811—64).
Den moderna litteraturen står under starkt
franskt inflytande.
Litt.: A. Dirr, »Theoretisch-praktische
Grammatik der modernen georgischen Sprache»
(1904); D. Tjubinov, »Dictionnaire
georgien-russe-frangais» (2:a uppl. 1886—87); F. N.
Finck, »Die georgische Literatur» (i »Die
Kultur der Gegenwart», I: 7, 1906). A. Lbd.
Georg Kastriöta, se K a s t r i o t a, G.
Georgskanalen, seS:tGeorgskanalen.
Georgsorden. Ordnar med namn efter den
helige Georg (se Göran) ha funnits i flera
länder, däribland Ryssland. Se Ordnar.
Georg Vilhelm, kurfurste av Brandenburg
(1595—1640); efterträdde 1620 sin far, Johan
Sigismund. G. var en viljesvag man och
behärskades av sin katolske minister Schwarzen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
