Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
595
Germaner
596
tingets sida som delägare i statsmyndigheten.
Hans värdighet var så tillvida ärftlig, som han
oftast togs inom samma ätt, men han skulle
dock väljas och hyllas på landstinget. Under
folkvandringstiden infördes konungadömet
även bland västgermanerna. Hos forntidens
folk hade monarkiskt statsskick betytt
detsamma som envälde. Hos g. däremot voro
konung och folk (tinget) sidoordnade. Över
båda stod lagen, vilken betraktades som
något gudagivet, och alla samhällselement hade
att samverka för statsändamålet, som var
inre och yttre frid. Konungen ålåg
särskilt vården om den yttre friden. Han var
därför anförare i krig och ägde uppbåda
folket till krigstjänst. Hos nord- och
östgermanerna tyckes konungadömet även ha
haft en starkt sakral karaktär, i det att
konungen var ett slags överstepräst. Då
under folkvandringarna de germanska
folken samlades till stora riken och dessutom
kommo under inflytande av romerska
stats-idéer, ökades väsentligen den germanske
konungens makt. Konungen började anses som
även den inre fridens högste vårdare och fick
därför offentlig åklagarmakt, högsta
doms-rätt och andel i lagstiftningen. Under det
att han förut levat av de kungliga godsens
avkastning eller frivilliga hedersgåvor, fick
han nu rätt till skatter, och en kunglig
ämbetsförvaltning uppstod. Konungar och även
andra hövdingar hade redan på Tacitus’ tid
omgivit sig med ett följe av fria män (hird),
som svuro dem trohet och tjänst samt av dem
fingo sitt underhåll. Detta följesväsen var
närmast av krigisk natur, i det att följet
eller hirden bildade en stående krigarskara
i motsats till den blott tillfälligt uppbådade
folkhären. Vid denna tidpunkt fick följet
även rent administrativ betydelse, i det att
handhavarna av den kungliga förvaltningen
togos ur dess krets.
Hos germanfolken betraktades t r ä 1 e n
icke som medlem av folket utan räknades till
husbondens bohagsting och var därför
rättslös: för hans dråp betalades icke mansbot
utan skadestånd till husbonden. Dock
behandlades trälarna mänskligare än hos romarna.
Hos västgermanerna förekom en klass av
h a 1 v f r i a (Uti). Dessa åtnjöto rättsskydd
och mansbot, den senare doek till lägre
belopp än den för friborna män gällande. Väl
alla germanfolk hade en bördsadel, trol.
av konunga- och hövdingesläkter, vilken med
tiden ofta erhöll dubbelt eller mångdubbelt
så hög mansbot som vanliga helfria. Till
denna bördsadel anslöto sig så småningom de
kungliga birdmännen, och en enhetlig
tjän-steadel, baserad på lydnadsförhållandet till
konungen, uppstod. Folkets huvudmassa
utgjordes av helfria, som voro självägande
bönder, ehuru oftast boende i byalag. Genom
folkvandringarna ändrades i mångt och
mycket dessa förhållanden: de fria bönderna
råkade ofta i beroende av den nu allt talrikare
stormannaklassen, och under kristendomens
inflytande mildrades trälarnas villkor.
Familjelivet hölls hos g. i helgd; engifte
var det vanliga. Medan ynglingen genom
myndighetsförklaringen blev självständig medlem
av staten, förblev kvinnan alltid under
familjeöverhuvudets »mund» eller myndighet
(motsv. rom. patria potestas). Vid giftermålet
överflyttades blott denna myndighet från
fädernesläkten till brudgummens släkt, i det
att friaren löste bruden ur giftomannens
»mund» med en köpesumma. Formen för
äktenskapets ingående var sålunda ett köp
(»brudköp»). Trots sitt formella beroende av
släkten intog kvinnan hos g. en både
självständig och aktad ställning. Vid viktiga
angelägenheter inhämtade mannen hustruns råd.
Hon deltog ofta i krigståg. De fria männen
sysselsatte sig, enl. Tacitus, mest med krig,
jakt, tingsbesök, rådplägning och dryckeslag,
överlämnande arbetet på gården åt kvinnorna
och trälarna. Sedermera ha dock g. visat sig
som flitiga jordbrukare, och vad som drev dem
till folkvandringen var väsentligen »hunger
efter åkerjord». Bragdlystnad var något i hög
grad utmärkande för den germanska
folkkaraktären. Dess skuggsida var en obändig
stridslust. Bland mindre fördelaktiga
egenskaper, som Tacitus tillskrev g., var böjelsen
för spel och dryckenskap, den förra bestyrkt
genom talrika arkeologiska fynd av
brädspel. Inhemska drycker voro öl och mjöd,
men det från romarriket importerade vinet
var så begärligt, att Tacitus ansåg g. lika
lätt kunna besegras därmed som med vapen.
Så snart det rörde rent personliga
förhållanden, var troheten ett utmärkande drag i den
germanska folkkaraktären, framträdande t.
ex. i hirdmannaskapet, det nordiska
fost-brödralaget och gästvänskapens heliga plikt.
Karaktärsdrag, som spelat en stor roll i g:s
hela historiska liv, äro innerlighet, ett allvar,
som stundom övergått till tungsinthet, och
skarpt utpräglad individualism.
På Tacitus’ tid kände g. ej till städer.
Bosättningen skedde väl framför allt i byar,
där bymedlemmarna skötte sitt enkla
jordbruk i nära samverkan med och beroende
av varandra. Husen torde i allm. ha varit
små och av trä. I Sverige finnas dock
lämningar av hus med låga väggar av ohuggna
stenar och jord, utan golv och innertak, med
en härd mitt i rummet, varifrån röken gick
ut genom en öppning i taket. Trots det enkla
levnadssättet skattades högt smycken,
dyrbara busgeråd, t. ex. dryckeshorn, och vapen.
Om g:s klädedräkt, busgeråd, vapen, prydnader
o. s. v. se art. Bronsåldern,
Järnåldern och Stenåldern, med tillhörande
avbildningar, samt Dräkt. Mynt förstodo
g. ej att själva prägla men använde romerska
mynt till prydnader eller betalningsmedel
(efter vikt), såsom bl. a. de skandinaviska
myntfynden utvisa.
Om germanernas gudar se ,M y t o 1 o g i. Gu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
