Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Getskötsel - Getsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
623
Getsläktet
624
hos de vanliga lantraserna till 300—400 1 om
året men hos en del förädlade, t. ex. S a
a-nen rasen, ända till 800—1,200 1.
Getmjölken har ung. samma sammansättning som
komjölk men är vanl. något fetare och
rekommenderas särskilt för barn och sjuklingar,
bl. a. därför att geten mera sällan angripes
av tuberkulos. Den något fräna smak, som
getmjölken stundom har, kan i väsentlig grad
förekommas genom noggrann renhållning och
framför allt genom att bocken hålles avskild
från getterna. Om beredning av getost se Ost.
Getterna kunna användas till avel redan
från 8—9 månaders ålder. Då getaveln vanl.
endast bedrives i liten skala, så att varje
getägare blott håller ett eller ett par djur, bör
bockhållningen helst ordnas genom
getavels-föreningar med gemensam bock. Bocken bör
härstamma från en mjölkrik stam. Antingen
kan man anlita den inhemska lantrasen,
varav inom Sverige på många orter finnas
goda stammar, eller till förädling av
lantrasen (för att frambringa goda mjölkdjur)
använda bockar av Saanenrasen. Före 1 år bör
bocken användas med försiktighet och blott
till några få, men som fullt utvecklad bör den
kunna räcka till för 40—80 getter. Den
naturliga brunsttiden inträffar på hösten i sept.
—okt., då betäckningen helst bör ske, och
dräktighetstiden är i medeltal 5 mån.; somliga
getter visa brunst även på våren, men största
mjölkmängd fås, om betäckning sker endast
en gång om året. Killingarna böra helst få
dia modern i 6—8 veckor men kunna även
genast frånskiljas och uppfödas med
komjölk. Mjölken gives då bäst ur en vanlig
diflaska, och killingarna böra första veckan
få av moderns mjölk, som småningom ersättes
med komjölk. Under l:a veckan beräknas
3/4—1 1 per dag med en småningom skeende
stegring under 2:a—4:e veckan till 2^—3 1.
Redan vid 14 dygn ges något fint hö samt
kraftfoder av krossad havre och vetekli, och från 2
månaders ålder böra de få tillgång till bete.
Getternas utfodring bör sommartiden
utgöras uteslutande av bete, helst på torra,
höglänta backar med omväxlande
markvegetation. Vinterfodret utgöres mest av fint hö
samt torrt löv ävensom tall-, gran- el. enris.
Vid rikligare mjölkproduktion ges även
rotfrukter och kraftfoder, bestående antingen av havre
eller helst av en blandning av 25 dir
havre-gröpe, 40 dir vetekli, 25 dir jordnöts- och 10 dir
linfrökakor. Foderbehovet beräknas till 0,8—1
foderenhet med 70—100 g äggvita i underhåll
för 100 kg levande vikt och ^3 foderenhet med
40—45 g äggvita per 1 mjölk. För att
tillfredsställa behovet av kryddartade ämnen och
salt böra getterna under stallfodringstiden ha
tillgång till s. k. saltsleke, som lämpligen kan
utgöras av en blandning av IV2 1 salt, 1 hg
järnvitriol, 250 g pulvriserad malört, 250 g
enbär och U/2 cl tjära, utrört med kokhett
vatten och havremjöl till fast deg.
Stallinredningen bör utgöras av en häck för
strå
fodret och en nedanför anbragt krubba för
kraftfodret; temp. bör under den kalla
årstiden ej understiga +12° C. E.T. N.
Stenbock, Capra ib ex.
Getsläktet, Ca’pra, tillhör underfam.
get-djur (se d. o.) bland slidhornsdjuren. Kroppen
är undersätsig, huvudet kort, svansen bäres
vanl. uppstående. Klövkörtlar saknas åtm. på
bakbenen. Båda könen ha horn. Pälsen utgöres
dels av grova stickelhår, dels av fina ullhår.
Bocken har ofta hakskägg. Mellan näs-, tår-,
pann- och överkäksbenen finnes en lucka. Den
karakteristiska bocklukten kan iakttagas hos
de flesta, särskilt tydligt under brunsttiden.
Getterna äro sällskapliga, livliga och kloka
djur. Alla klättra väl i bergen och taga sig
med otrolig vighet fram på de mest
svårtillgängliga ställen. Killingarna klättra redan
första dagen av sitt liv lika djärvt som de
gamla. Getterna förvildas lätt. Av vilda getter
må följ, arter nämnas: stenbocken (C.
ibex) når en höjd av 1 m och väger 75—100
kg. De stora, bågböjda hornen nå hos gamla
bockar en längd av 80—100 cm. Pälsen är
om vintern tät, grov och till färgen gulgrå,
på sommaren kortare, finare och rödgrå.
Stenbocken fanns fordom
överallt i Alperna men är
numera så gott som
fullständigt utrotad. I våra dagar
lever ännu ett ringa antal,
strängt skyddat, in. v.
hörnet av Piemont.
Stenbocken uppehåller sig på
ännu större höjd än
gem-sen och har ännu större
färdighet i klättring än
denna. De stenbockar, som
leva i Kaukasus och
Pyrenéerna, tillhöra andra
arter. Bland de egentliga
getterna finnas två vilda
arter, besoargeten (se
d. o.) och skruvgeten
(C. Falconeri). Den
senare kan nå en mankhöjd
av 115 cm. Hornen, som
hos bocken kunna bli ända
Huvud av skruvget,
Capra Falconeri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
