Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gibson, Charles Dana - Gibson, Edward - Gibson, John - Gisbon, Thomas Milner- - Gichon - Gichtel, Johann Georg - Giddings, Franklin Henry - Gide, André
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
645
Gibson, E.—Gide, A.
646
d. o.), vann världsrykte. Många samlingar av
G:s teckningar ha utkommit. G-gN.
Gibson [gibsn], Edward, se Ashbourne.
Gibson [gibsn], John, engelsk skulptör
(1790—1866). Kom som ung till Rom,
arbetade där hos Canova och Thorvaldsen. G. var
sedan verksam än i Rom och än i hemlandet,
behandlade grekiska myter samt utförde
statyer och gravmonument. Han ivrade för
polykrom skulptur. Monogr. av T. Matthews
(1911). G-gN.
Gibson [gibsn], Thomas Milner-, se
Milner-Gibson.
Gichon, se G i h o n.
Gichtel [gi’^-], Johann Georg, tysk
mystiker (1638—1710). Blev 1664 advokat i
Regensburg, där han framlade planen att
reformera hela kyrkoväsendet på grundvalen av
teosofisk-asketiska idéer. 1665 förvisad från
Regensburg, lärde han i Antwerpen känna J.
Böhmes skrifter, av vilka hans åskådning
bestämdes och vilka han 1682 utgav. Han sökte
omsätta Böhmes idéer i praktiken och
förkastade äktenskapet. Någon sekt ville han
ej bilda. G:s anhängare kallades g i c h t
e-lianer el. änglabröder (efter Matt.
22: 30). (Hg Pl.)
Giddings [gfdipz], Franklin Henry,
amerikansk sociolog (f. 1855). I början av
1890-talet blev G., som först varit
tidningsman, prof, vid Bryn Mawr college i
Pennsylvania och 1894 prof, i sociologi vid
Columbia-universitetet i New York. Hans sociologiska
system är uppbyggt och utvecklat i
anslutning till Spencer. G:s samhällstolkning är
psykologisk; samhällsprocessen utgöres av
vad han kallar »pluralistic behaviour» (fleras
uppförande). De individer, som omfattas av
denna process, äro förenade medelst ett
gemensamt art- eller samhörighetsmedvetande.
Samhället sammanhålles genom att
människorna tänka lika i frågor av fundamental
betydelse. Samhället organiserar sig för
gemensamma ansträngningar och framsteg; det
antar en enhetlighet, som dock ger utrymme
för skiljaktigheter; dessa möjlig- och
nödvändiggöra arbetsfördelning. — G:s förnämsta
skrifter äro »Principles of sociology» (1896;
flera uppl.; övers, till många olika språk),
»Readings in descriptive and historical
sociology» (1906; ny uppl. 1923), »Studies in the
theory of human sociology» (1922), »Scientific
study of human society» (1924). Litt.: Gillin,
»F. H. G.» (i »American masters of social
Science», 1927). E. H. T.
Gide [$id], André, fransk författare (f.
1869 21/u), brorson till Ch. G. Han infördes
vid unga år av Pierre Louys i det
symbolistiska lägret och debuterade med själfulla
dagboksanteckningar och dikter av en något
överspänd religiositet: »Les cahiers d’André
Walter» (1891) och »Les poésies d’André
Walter» (1892). Därpå följde ett par litterära
satirer, »Le voyage d’Urien» (1893) och
»Palu-des» (1895). Handlingens problem lockade ho-
nom, och Nordafrikas sol, som svaga lungor
tvingat honom att uppsöka, öppnade hans
ögon för världens härlighet. Genombrottet kom
med aforismsamlingen »Les nourritures
terrest-res» (1897); den forne
asketen avslöjade sig
som en glödande
för-kunnare av
nietzsche-ansk övermännisko-moral. Det
självbio-graiiska underlaget
gavs i romanen
»L’im-moraliste» (1902; »Den
omoraliske», 1921). 1
»Le traité de Narcisse»
(1899) och »Le
Promé-thée mal enchafné»
(s. å.) analyserade han
närmare den intellektuella kris han nyss
genomgått. Den ypperliga romanen »La porte
étroite» (1909; »Den trånga porten», 1920)
betecknar ett återfall i asketiska
ungdoms-stämningar men kännetecknas av dramatisk
koncentration och sublim lyftning. I sina
senare romaner, »Les caves du Vatican» (1914)
och »Les fauxmonnayeurs» (1925), har G.
hängivit sig åt att analysera excentriska
karaktärer och att avslöja det undermedvetna
själslivets dynamik med Dostojevskij — om
vilken han 1924 utgav en briljant monografi
— som mönster och mästare. »Si le grain ne
meurt» (1926), vari G. skildrar sina
barndoms-och uppväxtår, är ett självbiografiskt
dokument av rousseauansk hänsynslöshet. G. har
också författat filosofiska dramer: »Le roi
Candaule» (1901) och »Saül» (1904). Två
volymer litterära essäer, »Prétextes» (1905) och
»Nouveaux prétextes» (1911), intaga en
särställning i fransk kritik genom sin
allmäneuropeiska orientering. En sådan spåras även
i tidskriften La Nouvelle Revue Frangaise,
som uppsattes 1909 på G:s initiativ och snart
blev den unga generationens högkvarter.
G. är en utomordentligt komplicerad
för-fattartyp: klassiker och romantiker,
rationa-list och mystiker, subtil moralist och krass
sensualist på en gång, ständigt
experimenterande med olika ståndpunkter. Av
motståndare har han kallats »immoralismens profet»;
snarare är han en sokratisk ironiker. Från
denne mästare i konsten att ställa upp
besvärliga frågor kan man härleda ieke blott
den livliga diskussion av moralens
grundproblem utan ock det starka psykoanalytiska
intresse, som genomgår den yngre franska
litteraturen efter kriget. G:s inflytande på
den unga generationen låter sig knappt,
överskådas. — Ett representativt urval av
G:s skrifter utkom 1921 under titeln
»Mor-ceaux choisis». Jfr E. R. Curtius, »Die
literari-schen Wegbereiter des neuen Frankreich»
(1919); uppsats av Kj. Strömberg i
samfundet De nios årsbok Vår Tid (1922); G.
Ga-bory, »A. G.» (1924), och P. Souday, »A. G.»
(1927). Kj.S-g-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
