Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Litt. - Gille, Jacob Edvard - Gille, Philippe Émile François
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
675
Gille, J. E.—Gille, Ph. É. F.
676
demän, gillis-væriande (jfr kirkiu-væriande,
»kyrkvärd»), hade till uppgift att vaka över
friden mellan gillebröderna och vid
gillestämmorna avfordra dem deras vapen
Helgalekamensgillets i Stockholm sigill.
samt ombesörja uppbörden; andra, kallade
giærda-f olket, hade att tillrusta samkvämen.
Gillestämman tog sig rätt att ådöma
gillebroder böter för brott mot gillestadgan och
att verkställa exekutionen. Om gillebroder
begått dråp eller annat brott, som gick å liv
och gods, voro gillebröderna vid bötesansvar
skyldiga att hjälpa honom att sätta sig i
säkerhet. Gillebröder och gillesystrar voro
skyldiga att vid sjukdom vårda varandra.
Vid samkvämen druckos minnesbägare till
helgonens ära. Ordningsregler för
dryckeslagen gåvos i en särskild »spya-balk».
Andra svenska g., som synas företräda
senare utvecklingsskeden, ha mera karaktären
av vanliga föreningar med sociala och
religiösa syften. På landsbygden funnos under
medeltiden talrika g.; ensamt från Uppland
känner man ett fyrtiotal. I de svenska
medeltida städerna funnos mer än 100 g., t. ex.
S:ta Katarinagillen i Skara och Linköping,
S:t Olofsgillen i Linköping och Västerås,
Helgeandsgillet i Uppsala m. fl. Flera g. ägde
egna hus. Bland g. i Stockholm märkas
Vårfrugillet av svenska män, tydligen
bildat som motsats till sammanslutningar
bland stadens tyska borgerskap, samt
framför allt Helgalekamen sgillet vid
Skomakaregatan, i vilket Vårfrugillet 1454
uppgick. Detta det mest ansedda av svenska g.
var eg. ett prästgille, men även lekmän voro
gillemedlemmar. Dess stora anseende intygas
av medlemslistan, som bl. a. upptager
drottning Margareta, kungarna Kristofer och Karl
Knutsson, Sten Sture d. ä. och flera stormän
samt förnäma kvinnor. Även borgare och
deras hustrur upptogos i detta g. Det hade
eget kor i Storkyrkan, där mässor lästes,
en tid dagligen, för medlemmarnas själar;
det anordnade vidare fromma processioner,
särskilt på Helga lekamens dag, då
gillemedlemmarna med stor ståt gingo genom stadens
trånga gator. Söndagen därefter hölls den
stora gilledrycken. Till Frälsarens och
helgonens ära sjöngos sånger och druckos
minnesbägare, och dessemellan uppträdde
le-kare för att roa församlingen. Gillet ägde en
betydande förmögenhet. Gustav Vasa upptog
redan 1523 stora tvångslån ur dess kassor och
»övertog» 1527 all gillets fasta egendom,
värderad till 5,590 mark, varpå det upplöstes.
Reformationen gav dödsstöten även åt
övriga g. i det dåv. Sverige; g. med medeltida
anor finnas därför nu blott i de skånska
provinserna. Mycket av de gamla g:s former och
många av deras benämningar, t. ex.
»ålderman», »gillestuga», »gillesven», upptogos av
hantverksskråna och levde kvar inom dem.
Ett par hundra år efter g:s undergång
började böjelsen för föreningsliv att
återvända; på 1700-talet kom
ordensväsendet, och 1800-talets senare del utmärktes
över huvud av en sammanslutningsrörelse,
som i styrka kan jämföras med den
medeltida. Ordet gille kom från 1800-talets
början till användning för att beteckna de
sammanslutningar till huvudsakligen nöje, vilka
uppstått och uppstå i Stockholm o. a. större
städer mellan personer från ett och samma
landskap (t. ex. Östgöta. Norrlands,
Söder-manland-Närkes och Smålands g.). — Om
hus-hållningsgille se Hushållningssällskap.
Litt.: »Småstycken på fornsvenska», ser.
1, utg. av G. E. Klemming, och ser. 2 (1900
—16), utg. genom R. Geete (av Sv.
fornskr.-sällsk.), där gillestadgarna finnas tryckta; O.
v. Friesen, »Ur Sigtunas äldsta historia» (i
Upplands Fornminnesfören:s Tidskr., bd 6,
h. 26, 1910); I. Collijn, »Handlingar rör. Helga
Lekamens gille i Stockholm», 1—4 (1921—
23); A. Björkander, »Till Visby stads äldsta
historia» (1898); N. Ahnlund, »Medeltida
gillen i Uppland» (i Rig 1923); A. Schüek, »Det
svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta
utveckling» (1926); K. Hegel, »Städte und
Gilden» (2 bd, 1891); M. Pappenheim, »Die
altdänischen Schutzgilden» (1885); A. Bugge,
»Tingsteder, gilder og andre gamle
mittpunkter i de norske bygder» (i Norsk Hist. Tidsskr.,
række 5, bd 4, 1917—18); H. Joachim, »Die
Gilde als Form städtischer Gemeindebildung»
(i Westdeutsche Zeitschrift 1907), och Ch. Gross,
»The guild merehant» (2 bd, 1890). K. G. Wn.
Gille, Jacob Edvard, tonsättare (1814
—80), notarie vid bokauktionskammaren,
organist i katolska kyrkan i Stockholm. G.
framträdde med flera kompositioner i
senromantisk anda (med dragning åt klassicism),
t. ex. operorna »Abraham», »Lamech med
svärdet» och »Allt för kungen» samt mässor,
symfonier, kammarmusik m. m. T. N.
Gille [$il J, Philippe É m i 1 e F r a
n-90 is, fransk teaterförfattare (1831—1901).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
