Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gjutning - V. Gipsgjutning - Gjutsedel - Gjutstål - Gjöe, ätt - Gjölbaschi - Gjörwell, Carl Christoffer (publicist) - Gjörwell, Carl Christoffer (arkitekt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
715
Gjutsedel—Gjörwell
716
håller den. Hålformens innersidor bestrykas
därefter med fett eller såpvatten, varefter den
ställes upp och ned och gips ingjutes i den.
Sedan gipsmassan stelnat, borttages manteln,
och gipsavgjutningen
(gipsmodellen) är färdig. Denna kan därefter på rent
mekanisk väg genom punktering avbildas i
marmor eller ock reproduceras i brons. —
Gipsgjutningen skall ha kommit i bruk på
Alexander den stores tid. Som ett gott
medel för avbildande av plastiska konstverk
har den fått stor betydelse (se därom M
u-s e u m). O. B-n.
Gjutsedel, se Stil.
Gjutstål, järnlegering, som nyttjas för
framställning av stålgjutgods. G. har i regel
lägre kolhalt än gjutjärn, och dess
hållfast-hetsegenskaper likna på grund av
sammansättningen smidesjärnets, på samma gång som
det i viss mån även besitter gjutjärnets
lätthanterlighet vid formgivning. Se G j u
t-n i n g, Järn och Stål. E. S. B.
Gjöe [gö’e], dansk ätt, se G ö y e.
Gjölbaschi, antikens Trysa i landskapet
Ly-kien, by på Mindre Asiens s. kust. Här fann
Schönborn 1842 en storartad antik
gravkammare med rika skulpturer, sedan 1882
förvarade i Wien.
Gjörwell, Carl Christoffer, publicist
(1731 10/2—1811 26/8), naturlig son till en
officer, Christoffer Feiff-Ehrensparre, som
bekostade hans studier i Åbo, Lund och
Greifs-wald samt en resa till
Holland och Frankrike.
Under sina studier i
Lund tog G. starkt
intryck av Lagerbring.
1751 bosatte han sig i
Stockholm, där han slöt
sig till herrnhutarna,
för vilka han livet
igenom bibehöll starka
sympatier. 1755 ingick
han vid Kungl. bibi.,
där han, aldrig
befordrad, kvarstod till
1781. Hans betydelsefullaste gärning var
publicistens, den historiske samlarens och
förläggarens. Sin publicistiska bana hade han redan
1754 inlett med »Bref om blandade ämnen»
(utkom i 12 n:r). Av största betydelse blev
tidskriften Svenska Mercurius (juli 1755—
okt. 1762 och jan. 1763—juni 1765), varmed
han efter utländskt mönster skapade Sveriges
första litterära journal av mera ingripande
kulturell betydelse. Till sin politiska
åskådning hatt, blev G. sedermera i sina Allmänna
Tidningar 1770—72 rojalismens förste öppne
försvarare och mest energiske förkämpe i
pressen. Hans förnämsta tidningsföretag blev
därefter den fortsättning på Salvius’ Lärda
Tidningar, som han efter dennes död under
olika titlar (Nya Lärda Tidningar,
Stockholms Lärda Tidningar,
Uppfostringssällska-pets Tidningar, Uppfostringssällskapets
All
männa Tidningar, Allmänna Tidningar) i en
följd utgav 1774—90. F. ö. publicerade G.
en mängd kortlivade tidningar och tidskrifter,
historiska och biografiska samlingsverk m. m.
Av vederbörande föga uppskattad och ofta
illa lönad, förblev G. dock livet igenom en
hängiven rojalist, vartill hans religiöst
färgade livsåskådning icke minst bidrog. Denna
framträder vidare i hans tidskrifter, i
bekämpandet både av upplysningstidens radikala
idéer och av den med allehanda vidskepelse
uppblandade swedenborgianism, som på
1780-talet började breda ut sig, samt slutligen i
smaken för litterärt värdelösa, sentimentala
författare med moralisk eller religiös
anstrykning. På samma grund kom han dock att
tidigt bland dåtidens mest åt Frankrike
orienterade läsekrets främja kännedomen om den
tyska förromantikens representanter, särskilt
den idylliske Gessner. Hans roll som kultur-,
litteratur- och vetenskapsreferent för utlandet
får ej underskattas, och Thorilds namn på G.,
»de lärda mödors patriark», var väl funnet.
Resultatet av hans oegennyttiga och
självuppoffrande förlagsverksamhet motverkades av en
bristande affärsbegåvning, som ständigt
försatte honom i ekonomiska svårigheter. Trots
sina motgångar bibehöll G. ett glatt och
förnöjsamt sinne, som på hans ålderdom på ett
vackert sätt trädde i förbund med en hängiven
naturbeundran. G:s största tjusning ligger för
eftervärlden i hans brev, vari han från sin
samtid lämnar omfattande skildringar, ofta
präglade av godmodig humor och av
oskattbart värde för forskningen. Hans vidlyftiga
brevväxling förvaras i Kungl. bibi, och har
delvis avtryckts av honom själv
(»Brefvex-ling», 1—6, 1798—1810), O. Levertin
(»Svenska memoarer och bref», 2, 1900) och O.
Syl-wan (»En Stockholmskrönika ur C. Chr. G:s
brev», 1920). — Litt.: O. Levertin, »Från
Gustaf Ill:s dagar» (1896); O. Sylwan,
»Svenska pressens historia» (1896). N. Mn.
Gjörwell, Carl Christoffer, arkitekt
(1766—1837), den föregåendes son. Blev tidigt
elev vid Målar- och bildhuggarakad. samt av
Desprez, som anställde honom vid det
tilläm-nade slottsbygget vid
Haga. 1794 företog G.
en studieresa till Rom
och blev vid
hemkomsten 1796 vice
stadsarkitekt i Stockholm.
Tre år senare utförde
han där ritningarna
till Westmanska huset,
en med kolonner prydd
slottslik byggnad,
omslutande tre gårdar,
efter 1828 Vet.-akad:s
lokal, senare ombyggd.
Efter G:s ritningar uppfördes även en stor
byggnad för Åbo akademi (1802—15). G. blev
stadsarkitekt i Stockholm 1803 och fick 1808
professors titel. Bland hans byggnadsverk kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
