Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glödljus - Glödning - Glödritning - Glödspån - Glödstrumpa - Glödtändare - Glöersen, Jacob - Glömminge - G. m. b. H. - Gmelin, släkt - Gmelin, Johann Georg - Gmelin, Leopold - G moll - Gmunden - Gmünd, Schwäbisch- - Gnadenberg - Gnaeus - Gnagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
779
Glödning—Gnagare
780
framställes av en vävnad av bomull, ramie
eller konstsilke, som impregneras med en
stark lösning av nitratet av torium med en
mindre halt av ceriumnitrat. Efter avbränning
i gaslåga under högt tryck återstår endast ett
eldfast skelett av oxiderna av torium och
ce-rium. I den vanliga glödljusbrännaren är lågan
riktad uppåt, men den kan även vändas nedåt
och är då försedd med en blockliknande
glödkropp samt kallas invertbrännare. —
Gas-glödljusets princip har funnit användning för
många lysämnen (fotogen, sprit, vattengas)
men bibehållit sig huvudsakligen för lysgas
och acetylen. G. H-r.
Glödning, fys., innebär ett självständigt
utsändande av synligt ljus vid hög temp. En
fast kropp synes börja glöda vid omkr. 500° C.
För glödande järn räknar man med följ,
samband mellan färg och temp.: mörk röd-g. omkr.
700° C, ljus röd-g. omkr. 900° C, gul vit-g.
omkr. 1.100° C, vit-g. omkr. 1.300° C. J. T.
Glödritning utföres som dekoration på
träföremål genom ritning med en glödande
metallspets (vanl. av platina). På 1800-talets
sista årtionden och i början av 1900-talet var
g. en allmänt övad amatörsysselsättning.
Glödspån bildas, då järn upphettas under
fullt lufttillträde, i form av järnoxidlager, som
lätt lossnar från ytan vid slag och stötar.
Äldre benämningar på samma sak äro
hammarslagg och valssinne r. G. H-r.
Glödstrumpa, se G 1 ö d 1 j u s.
Glödtändare, ett slags anordning för
elektrisk tändning (se d. o.).
Glöersen [glö’r-], Jacob, norsk målare
(1852—1912). Efter studier i München och
Paris var G. verksam i Norge, levde
mestadels i skog och fjäll samt blev granskogens
och snövinterns målare, gedigen, omedelbar
och tungsint i sin framställning av naturen
samt av arbetet ute och inomhus.
Representerad i norska nationalgalleriet. G-g N.
Glömminge, socken på Öland, Algutsrums
härad, Kalmar län, vid Kalmarsund, s. om
Borgholm; 40.39 kvkm, 727 inv. (1928; hade
1,178 inv. 1870). Nedom v. landborgen en
bördig strandslätt, ovan denna en odlad eller
skogbevuxen torrare platå. 1,264 har åker,
1,803 har skogs- och hagmark. Intressant
gammal prästgård. Ingår i G. och
Algutsrums pastorat, Växjö stift, Ölands medelkontr.
G. m. b. H. (ty. Gesellschaft mit
beschränk-ter naftung), bolag med begränsad ansvarighet.
Gmélin, tysk naturforskarsläkt från
Tü-bingen. — Om Johann Georg G. se nedan. —
Dennes brorson Samuel Gottlieb G.
(1744—74) blev prof, i Petersburg 1767 och
företog 1768—74, delvis tills, m. P. S. Pallas,
resor i s. ö. Ryssland och n. Persien, skildrade
i »Reisen durch Russland» (4 bd, 1774—84).
Han dog i tatarisk fångenskap. — Johann
Friedrich G., naturvetenskaplig
encyklo-pediker (1748—1804), brorson till J. G. G.,
prof, i medicin i Göttingen, är mest känd som
utgivare av en 13 :e, starkt utvidgad uppl. (på
ty.) av Linnés »Systema naturae» (3 bd, 1788
—93). — Om hans son Leopold G. se nedan.
— Christian Gottlob G., kemist (1792
—1860), brorson till S. G. G., lärjunge till
Ber-zelius, var framstående teknisk kemist; prof,
i Tübingen. Han framställde ultramarin 1828.
Gmélin, Johann Georg, tysk
naturforskare, främst botanist (1709—55); jfr
släktöversikten. Prof, i Petersburg 1731—47,
bereste 1733—43 det inre av Sibirien som
deltagare i »den stora
nordiska expeditionen»
(se Bering, V. J.) och
började sedan utge
»Flora sibirica» (4 bd,
1747—69). G. var
ban-brytaren för Sibiriens
naturhistoriska
utforskande. Hans
iakttagelser av oerhört
låga temperaturer och
av den ständiga kälen
några fot under
jordytan mottogos med
häpnad. Sina resor beskrev han i »Reisen
durch Sibirien» (4 bd, 1751—52). G. var från
1749 prof, i sin födelsestad, Tübingen. Led.
av sv. Vet.-akad. 1749.
Gmélin, Leopold, tysk kemist (1788—
1853), prof, i kemi och medicin i Heidelberg
1814—51. Arbetade såväl inom
mineralkemien som inom den organiska och särskilt
fysiologiska kemien (bl. a. ang.
matsmältningen) samt upptäckte 1822 ferricyankalium.
G. var en framstående lärare; hans
»Hand-buch der theoretischen Chemie» (1817—19) är
i nya, omarbetade uppl. alltjämt den ledande
handboken i oorganisk kemi (G:s »Handbuch
der anorganischen Chemie», 7:e och 8:e uppl.,
resp. 1905 ff. och 1924 ff., under utgivning).
G moll (fr. sol mineur, eng. g minor), mus.,
molltonart, som har g till grundton och i
likhet med sin parallelltonart, B d u r,
före-tecknas med b för h och e.
Gmunden [gmo’-], stad och kurort i Övre
Österrike, vid Trauns utflöde ur Traunsee;
7,784 inv. (1923). Se bild sp. 781. Vid G.
slotten Cumberland och Orth.
Gmünd [gmynt], S c h w ä b i s c h - G., stad
i ty. fristaten Württemberg vid Rems (biflod
till Neckar), 46 km ö. om Stuttgart; 20.656
inv. (1925). Guldsmedsverkstäder. Har
ålderdomlig prägel; före 1803 fri riksstad.
Gnädenberg [-bärk] (lat. Mons graciae),
bir-gittinkloster vid Nürnberg i Bayern;
grundades 1426 och upplöstes omkr. 1575.
Gnaè’us, romerskt förnamn; förkortas Cn.
Gnagare, Gllres el. Rode’ntia, den till
artantalet största däggdjursordningen,
omfattande mer än ^3 av samtliga nutida
landdäggdjur. Mest utmärkande för g. är
tandsystemet. I överkäken finnes hos de allra
flesta endast e n framtand i varje käkhalva
(underordn. Simplicidentati); hos ett mindre
antal arter bakom denna ytterligare en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
