Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gnomon - Gnosis - Gnosjö - Gnosticism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
787
Gnosis—Gnosticism
788
nära spetsen genomborrad stång. Belyst av
solen, kastar den bakom sig en skugga, som
avbrytes av en ljus fläck, motsvarande hålet
i stången. Om man uppmäter skuggans längd,
d. v. s. avståndet från stångens bas till den
ljusa fläcken, och dessutom känner stångens
längd, är det lätt att därur bestämma
solens höjd på vilken tid av dagen som helst.
Genom att på detta sätt iakttaga solens
middagshöjd vid solstånden bestämde de gamle
dels observationsortens polhöjd, dels
eklip-tikans oblikvitet. För tidsbestämning iakttog
man vanligen blott det ögonblick på dagen,
då skuggan var kortast, d. v. s.
middagsmo-mentet. A. L-n.*
Gnösis, grek., se Gnosticism.
Gnosjö, socken i Jönköpings län, Västbo
härad, n. v. om Värnamo; 60,85 kvkm, 1,310
inv. (1928). I ö. backigt och höglänt, i v.
delvis sankt och skogigt. 355 har åker, 3,810 har
skogs- och hagmark. Gammal hemslöjd,
grundad på järnmalmsfångst i sjön Hären i s. G.;
metallvarufabriker. Ingår i Kulltorps och G.
pastorat i Växjö stift, Västbo kontrakt. Litt.: F.
J. E. Eneström, »Gnosjöborna» (2:a uppl. 1912).
Gnostici’sm, den andliga riktning i den
senare antiken, som i en mystiskt färgad
religionsfilosofi och en spekulativ omtolkning av
folkreligionernas heliga traditioner ansåg sig
besitta en högre frälsande kunskap, gnösis. G.
i denna mening är äldre än kristendomen.
Starka inslag av hednisk g. finnas i m
ande i s m e n, vars förnämsta urkund, »Ginza»,
under namn av »Adams bok» utgavs och
översattes av M. Norberg 1816; ny och riktigare
övers, (på tyska) av Lidzbarski 1925. Vissa
kristna gnostiska sekter, t. ex. n a a
ssene r na, ha bevisligen från början stått på
rent hednisk grund.
Vanligast förstås emellertid med g. de
riktningar inom den kristna kyrkan under de
tre första årh., som sökte sammansmälta
kristendomen med hellenistisk mystik och filosofi.
Redan de antika skriftställare, kristna och
hedniska (Plotinus), som behandlat g., ha
visat, att gnostikerna framför allt utgå från
den grekiska filosofien, särskilt från de
försokratiska naturfilosoferna och den platonska
teologien. G. var ett led i den renässans, som
denna religiöst mystiska spekulation upplevde
under kejsartiden och som nådde sin fulla
utveckling i nyplatonismen. De gnostiska
tänkarnas problem, frågan om tillvarons
ursprung och mål, förhållandet mellan ande och
materia, människan och världen, ha ställts av
den grekiska filosofien. Men den filosofiska
sanningen måste enl. en under senantiken
allmän övertygelse återfinnas i den religiösa
uppenbarelsen, särskilt i den hemlighetsfulla
visdom, som de gamla orientaliska
religionerna ansågos besitta i sina myter och heliga
skrifter. Genom vigningar och förberedelser
kan gnostikern slutligen själv erhålla nya
uppenbarelser och andliga insikter. Oftast
synas gnostikerna ha anslutit sig till
bestå
ende religiösa samfund, inom vilkas ram de
organiserat en egen kult som ett slags
hemliga mysteriesällskap. Andra g. närstående
rörelser, t. ex. mandeismen och manikeismen,
bildade verkliga nya religionssamfund.
De förnämsta gestalterna inom den kristna
g. äro Simon Mager n, om vars
sammanstötningar med apostlarna Apg. och de
apo-kryfiska Apostlaakterna berätta, B a s i 1
i-d e s och hans son Isidoros i Egypten,
omkr. 125—150 e. Kr., och V ale n ti nos,
verksam i Rom 136—165, vilka samtliga synas
ha varit betydande tänkare. Även M a
r-c i o n, vilken omkr. 150 grundade en kyrka,
som en tid allvarligt tävlade med den kristna,
brukar räknas till gnostikerna, emedan han
sätter den sanne »främmande» guden över den
ofullkomlige världsskaparen, G. T:s gud. —
Frånsett gnostiskt påverkade skrifter, t. ex.
Pseudoklementinerna och de apokryfiska
To-masakterna, har av gnostisk litt. bevarats
endast ett par skrifter på koptiska, »Pistis
Sophia» och »Jeu’s böcker», samt åtskilliga
fragment hos kyrkofäderna. I övrigt är
källan till kunskapen om g. de kyrkliga
teologernas, framför allt Irenaeus’ och Hippolytos’,
stridsskrifter. — Som gemensamma grunddrag
i den gnostiska åskådningen, vilken f. ö. i de
olika systemen framträder i de mest skilda
former, kan man ange följ.:
1. Gudomsväsendet och eonerna.
Den högste guden, som är upphöjd över all
förbindelse med världen och ofattbar för all
tanke, vinner gestalt i himmelska väsen,
eorier, som emanera från honom och
tillsammans utgöra ljusets och fullkomlighetens värld,
pléroma (fullheten). Eonläran utgör f. ö. en
blandning av naiva kosmologiska myter och
föreställningar samt djupsinnig spekulation,
som bl. a., med utgångspunkt från
föreställningen om människan som en avbild i smått
av världsalltet (en mikrokosm), konstruerar
eonernas utflöde ur gudomsväsendet ur
psykologiska idéer: skillnaden mellan subjektet,
tänkandet och det tänkta o. s. v.
2. Världsskapelsen. G. behärskas
liksom den orfisk-platonska teologien av en
stark dualism mellan anden: det goda, ljuset
och fullkomligheten, och materien: mörkret
och det onda. Den högste guden kan därför
icke vara världens skapare. Från ljusets värld
har en kvinnlig eon, Achamot (Sophia el.
Pru-nikos i den ofitiska g.), lockats eller av
obetänksamhet fallit ned i materien. Hon ger
upphov till en rad väsen, arkonterna
(härskarna), vanl. sju till antalet. Den
förnämste av arkonterna, demiurgen, skapar
med sin moders och sina bröders hjälp
världen och människorna (se D e m i u r g).
Demiurgen är identisk med Jahve, judarnas högste
gud. Han är ett om icke direkt ont dock
högst ofullkomligt väsen, som älskar krig och
blodiga offer samt är okunnig om pleromas
värld. G. T. är till största delen ett verk av
demiurgens falska profeter men innehåller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
