Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gomperz, Theodor - Gomphrena - Gomsegel - Gomulicki, Wiktor - Gonader - Gonaïves - Gonave - Goncourt, Huot de, Edmond och Jules
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
833
Gomphrena—Goncourt
834
terlig framställning av den grekiska
filosofiens utveckling. Smärre skrifter ingå i
»Essays und Erinnerungen» (1905) och
»Hel-lenika» (2 bd, 1912). E. N-n.
Gomphrena, bot., se Klotamarant.
Gomsegel, se Munhåla.
Gomulicki [gåmoli’tski], W i k t o r, polsk
författare (1851—1919). Skrev dikter i ädel
form, med alltmera fördjupat innehåll,
noveller och historiska berättelser; mest känd för
utsökta stämningsbilder från det gamla
War->chau. A-d J.*
Gonäder, groddorgan, könskörtlar.
Gonaives [gånai’v], hamnstad i republiken
Haiti (Västindien), på v. kusten, 100 km
n. n. v. om Port au Prince; omkr. 7,500 inv.
Gonave [gåna’v], ö vid Haitis v. kust; 743
kvkm; nästan obebodd.
Goncourt [gäkö’r], Huot de, Edmond
(1822 26/5—96 16/7) och Jules (1830 17/i2—
70 20/6), franska författare, bröder. En ärvd
förmögenhet tillät bröderna G. att ostört ägna
sig åt sina litterära och konstnärliga
n-tressen. Deras intima samarbete varade från
1848 till Jules G:s död, 1870; under denna
tid voro de endast en gång, och blott för
några dagar, skilda åt. Edmond fullföljde
sedan ensam deras gemensamt utkastade
litterära planer. De utbildade sig först till
målare men lämnade snart penseln för pennan
och skaffade sig ett namn som spirituella
Pariskåsörer i Jules Janins stil. Efter ett
tryckfrihetsåtal lämnade de pressen och
kastade sig på konst- och kulturhistoriska
studier, vilka utmynnade i en rad arbeten om
1700-talet, varigenom detta under romantiken
föraktade sekel kom på modet. Det var främst
rokokotidens vardag och intima liv, icke de
stora händelserna och idéerna, som de sökte
återge, på grundval av ett omfattande
arkivmaterial, vilket utnyttjades med konstnärlig
intuition. Det första av dessa arbeten var
»His-toire de la société frangaise pendant la
révolu-tion et pendant le directoire» (2 bd, 1854—55),
som följdes av »Sophie Arnould» (1857),
»Por-traits intimes du dix-huitième siècle» (s. å.),
»Histoire de Marie-Antoinette» (1858), »L’art
du dix-huitième siècle» (12 h., 1859—75), »Les
maitresses de Louis XV» (2 bd, 1860; sedan
omarb. och delad i tre monogr.; två översatta
till sv., »M:me de Pompadour», 1915, och
»Grevinnan Du Barry», 1916) och det
sammanfattande lilla mästerverket »La femme au
dix-huitième siècle» (1862; flera uppl.). Efter Jules’
död skrev Edmond ensam flera
skådespelerske-monografier från samma tid, bl. a. om
made-moiselle Clairon (1890) och danserskan La
Guimard (1893); ur hans konsthistoriska
studier framgingo resonerande kataloger över
bl. a. Watteaus och Prud’hons verk. I nära
samband med bröderna G:s »upptäckt» av
1700-talet stod deras intresse för den japanska
konsten, varigenom de givit värdefulla
uppslag åt fransk konst och konstindustri. De
rika konstsamlingar, som sammanförts i deras
Bröderna Goncourt (t. v. Edmond, t. h. Jules).
Litografi av P. Gavarni.
villa i Auteuil, beskrev Edmond G. i »La
maison d’un artiste» (1881) samt författade
flera monogr. över japanska konstnärer. Från
de historiska studierna drevos bröderna G. in
på skönlitterärt författarskap. De begagnade
därvid samma dokumentariska metoder; liksom
historikern berättade om det förflutna med
hjälp av skrivna dokument, borde den
möderne romanförfattaren berätta om sin samtid
med hjälp av muntliga dokument eller egna
iakttagelser. De skapade så vad de själva
kallade »le roman documentaire» och förberedde
därmed naturalismen. Diderot, H. de Balzac och
Th. Gautier voro deras mönster och mästare.
Gärna behandlades onormala och sjukliga fall,
alltid med en kvinna som huvudperson; deras
romankonst har karakteriserats som en
»cli-nique de 1’amour». I »Les hommes de lettres»
(1860; omtryckt under titeln »Charles
De-mailly», 1868) skildras modernt författarliv
och huru en intelligent man går under för en
banal och hjärtlös kvinna; »Renée Mauperin»
(1863; sv. övers. 1901 och 1907) ger en ny
typ av den unga borgarflickan, som strax
imiterades av andra författare; »Germinie
La-certeux» (1865; sv. övers. 1923) är en
kriminalstudie, förebild till Zolas »L’assommoir»;
»Madame Gervaisais» (1869) handlar om en
filosofiskt bildad världsdams övergång till
katolicismen. Sitt litterära program framlade
bröderna G. i den av Edmond 1888 utgivna
samlingen av deras »Préfaces et manifestes
littéraires». Edmond samlade även broderns
brev, »Lettres» (1885). Stort uppseende väckte
det högst intressanta memoarverket »Journal
des Goncourt», I—IX (1887—96; ett urval utg.
VIII. 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
