Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gorgias - Gorgo, Gorgoneion - Gorgoner - Gorgonlidae - Gorgonzola - Gorilla - Gorizia - Gorkij, Maksim (Pesjkov, Aleksej Maksimovitj)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
849
Gorgo—Gorkij
850
förintade den därmed. Enl. eleaterna
existerade endast ett odifferentierat vara; G. åter
söker visa, att intet är. Om något också vore,
skulle det vara ofattbart för människan, därför
att det föreställda och det varande äro skilda.
Och även om något vore fattbart, kunde det ej
meddelas av en människa till en annan, på
grund av alla teckens (och därmed även
ordens) subjektivitet. Litt., se Sof istik. C. H-m.
Gorgö, Gorgo’néion, grek., se Gorgoner.
2.
Bild 1. Löpande gorgon.
Gavelrelief från ett
tempel på Korfu. 500-talet
f. Kr. — Bild 2.
Medusa-huvud. Bronsbeslag,
upptaget från ett i Nemisjön
sjunket praktfartyg.
Omkring 40 e. Kr.
Gorgo’ner. Hos Homeros är Gorgo ett
kvinnligt vidunder, vars fasaväckande huvud
var en skräckbild dels i underjorden, dels på
Zeus’ och Athenas egid. Hos Hesiodos och i
den senare sagan äro g. i allm. tre, S t h e
n-no, Euryale och M e d u s a. De bo i den
avlägsna västern, i närheten av Hesperiderna,
och beskrivas som fasansfulla, bevingade
varelser med förstenande blick, ormhår och
ormgördlar. Blott Medusa var dödlig; hennes
huvud avhöggs av Perseus. Det avhuggna
Me-dusahuvudet (gorgoneion) bibehöll
förmågan att till sten förvandla envar, som såg
det. I äldre grekisk konst framställes det med
förvridna drag (bild 1) och tjänade säkerligen
att avvända »det onda ögat». Senare
förädlades Medusatypen till ett bildskönt
kvinnoansikte men omgivet av ormhår och med
ett maskartat, liksom förstenat uttryck (se
bild 2). A. M. A.*
Gorgonlidae, se Koralldjur.
Gorgonzola [gårgåntsåTa], ort i ital. prov.
Milano, 20 km n. ö. om staden Milano; 4,989
inv. (1921). Tillverkning av Gorgonzolaost
(se O s t).
Gorilla kallas den största av
människo-aporna (se d. o.). I regel når den ej en
fullvuxen människas storlek. Äldre hanar kunna
dock nå en höjd av över 2 m. Honorna äro
alltid betydligt mindre. Bålen är ofantligt
grovt byggd, armarna jämförelsevis långa,
och kroppsbyggnaden i sin helhet vittnar om
en ofantlig styrka. Händer och fötter lämpa
sig bättre för rörelse på marken än för
klättring i träden. Tänderna äro kraftigt
utvecklade; hanens hörntänder äro starka betar; hans
oerhört grova tugg- och nackmuskulatur har
framkallat höga benkammar på hjärnskålen.
Ansiktet är (liksom de rätt små öronen) naket
och svart. G. förekommer i en hel serie
former i Centralafrika mellan Guineabukten
och sjön Tanganjika. De sammanföras till
Skjuten gorilla.
två självständiga arter, låglandsgorillan, G.
gorilla, och bergsgorillan, G. beringei. Den
förra är mer korthårig och till färgen
gråbrun, den senare kännetecknas av långhårig,
svart päls. G:s egentliga hemvist är den täta
urskogen, där den strövar omkring i mindre
familjer under ledning av en äldre hane. Den
lever av frukter och annan växtföda samt
tvingas av sitt stora näringsbehov att föra
ett ständigt nomadliv. Natten tillbringas åtm.
av honan och ungarna i ett bo, byggt i ett
träd av grenar och kvistar. De många
berättelserna om g:s vildhet torde innehålla starka
överdrifter. För människan går den i regel
ur vägen. Dess huvudsakliga vapen är
tänderna. På grund av sin enorma kroppsstyrka
är g. en respektingivande motståndare, som
fruktas av alla vilda djur och även av
infödingarna. De g., som överförts till zool.
trädgårdar i Europa, dö i regel täml. snart. T. P.
Gorizia [gårftsia], it. namn på Görz (se. d. o.).
Go’rkij, M a k s i m, pseud. för P e s j k o v,
Aleksej M a k s i m o v i t j, rysk författare
(f. 18 6 8 27/3). Son till en hantverkare i
Nizjnij-Novgorod, kastades G. nioårig ut i ett på
brokiga och bittra erfarenheter rikt vagabondliv
(jfr pseud. Gorkij, »den bittre»). Som rallare
i Tiflis publicerade han i en tidning där 1892
sin debutnovell; protegerad och handledd av
författaren Korolenko, offentliggjorde han
1895 i dennes tidskrift Russkoje Bogatstvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
