Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goulette, La - Gounod, Charles François - Gouraud, Henri Joseph Eugène - Gourgaud, Gaspard - Gourmand, Gurmand - Gourmet, Gurmé - Gourmont, Rémy de - Gournay, Vincent de - Gournia el. Gurnia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
889
Goulette—Gournia
890
Goulette, La [la golä’t], it. Goletta, stad
oeh fiskläge i Tunisien, 12 km utanför Tunis;
omkr. 4.000 inv., till stor del italienare.
Havsbad; utskeppningshamn för järnmalm. N. om
G. ruiner efter Kartago (se d. o.).
Gounod [gonå’], Charles Frangois,
fransk tonsättare (1818—93). Studerade vid
konservatoriet och erhöll Rompriset 1839. I
påvestaden greps han av hänförelse för
kyrkan och ville bli munk.
Genom Mendelssohns
syster Fanny fördes
han åter till musiken,
begynte flitigt studera
Mozarts »Don Juan»
och utgav på äldre
dagar (1890) en bok om
detta verk. På
1840-och 1850-talet
komponerade han mest
kyrkliga verk. Med operan
»Le médecin malgré
lui» (1858; Sthlm 1864)
vann han en genomgripande framgång, och
året därpå uppfördes hans mest kända och
även främsta verk, »Faust» (Sthlm 1862). Av
de sedan givna märkas 1860 »Philémon et
Baucis» (Sthlm 1879) och 1867 »Romeo et
Juliette» (dedicerad Karl XV; Sthlm 1868).
Även solosånger och körverk vunno allmänt
erkännande överallt i Europa, av de senare
blev sorgkantaten »Gallia» (1871; skriven över
Frankrikes förluster i fransk-tyska kriget)
särskilt berömd. Av G:s oratorier, en
konstform, som han omhuldade, märkas
»Rédemp-tion» (1882) och »Mors et vita» (1885). G:s
musik är närmast en efterklang av
romantiken. Han älskade den milda, trånande
melodien, den veka känslosången och lyckades
därför i sina operor bäst med att teckna
kärleksscenerna. Sin hänförelse för kyrkan förnekade
han aldrig och inlade därför gärna gripande
religiösa scener med mäktigt orgelbrus.
Någon egentlig nydanare inom operan blev han
ej, lika litet som inom oratoriet, men han
bidrog genom sin fina, känsliga, nobla stil att
göra fransk operakonst känd och aktad över
hela världen. — Hans självbiografiska
anteckningar utkommo 1875 och 1896. Biogr. av C.
Bellai (1911), J. G. Prod’homme oeh A. Dandelot
(2 bd, 1911), A. Pougin (i »Musiciens du 19e
siècle», 1911) och P. L. Hillemacher (1914). T. N.
Gouraud [gorå’],
Henri Joseph
Eugène, fransk general
(f. 1867). Blev officer
vid infanteriet 1890
och utmärkte sig bl. a.
i Franska Sudan. 1910
sändes han till
Marocko, blev sept. 1914
chef för 10:e
divisionen, kämpade i
Argon-nerna och blev ian.
1915 chef för
kolo
nialarmékåren (Champagne). Maj 1915
efterträdde han d’Amade som chef för de
franska trupperna vid Dardanellerna, där hans
högra arm måste amputeras. G. blev dec. 1915
chef för 4:e armén, vilket befäl han, med ett
års avbrott för upprätthållande av tjänsten
som generalguvernör i Marocko, förde till
krigets slut. Han var 1919—23
överkommissarie i Syrien och är sedan 1923
militärguvernör i Paris. M. B-dt.
Gourgaud [gorgå’], Gaspard, baron, fransk
militär (1783—1852). Deltog med ära i
Na-poleons fälttåg, var 1812—13 dennes
ordon-nansofficer, blev 1814 överste och följde
Napoleon till S:t Helena men återvände 1818. G.
blev 1835 generallöjtnant och förde 1840 tills,
m. prinsen av Joinville Napoleons lik till
Frankrike. Han utgav 1823 tills, m. Montholon
»Mémoires pour servir ä 1’histoire de France
sous Napoléon, écrits ä Sainte-Hélène» (efter
Napoleons diktamen) och försvarade i flera
skrifter Napoleon. 1899 utgavs G:s
»Sainte-Hélène. Journal inédit de 1815 ä 1818» (2 bd).
Gourmand [gorma’], fr., G u r m a n d,
stor-ätare (matvrak). — Gourmandise [-[gor-mädi’z],-] {+[gor-
mädi’z],+} lidelsefull kärlek till bordets nöjen.
Gourmet [gormä’], fr., G u r m é,
finsma-kare, läckergom.
Gourmont [gormå’], Rémy de, fransk
författare (1858—1915). G., först biblioteksman,
blev 1889 red. för Mercure de France, som han
gjorde till symbolismens ledande tidskr. Själv
den nya skolans främste kritiker, publicerade
han där sina litterära och filosofiska essäer,
saml. och utg. under olika titlar: »Épilogues»
(6 bd, 1903—13), »Promenades littéraires» (7
bd, 1904—27), »Promenades philosophiques» (3
bd, 1905—09) m. fl. I genomarbetad form
framlade G. sin estetiska åskådning i »Esthétique
de la langue frangaise» (1899) och »Le
pro-blème du style» (1902). G. var en stridbar,
temperamentsfull och skarpsinnig kritiker,
som också givit sitt paradoxala lynne utlopp
i en mängd romaner, noveller, dramer och
sex diktsamlingar. Bland hans romaner, som
gärna syssla med psykopatiska företeelser, må
nämnas »Une nuit au Luxembourg» (1906) och
»Un cæur virginal» (1907), en subtil studie i
pubertetsårens psykologi. Han utgår närmast
från Baudelaire och Villiers de ITsle Adam.
Se P. Querlon, »R. de G.» (1903), och Kj.
Strömberg i Nordisk Ungdom (1915). Kj. S-g.
Gournay [gornä’], Vincent de, fransk
nationalekonom (1712—59). Ägnade sig 1729
—44 åt affärsverksamhet i Cädiz, återkom
1748 till hemlandet och blev där
handels-intendent. G. påverkade starkt Turgots
nationalekonomiska åskådning och har länge
räknats som grundläggare, jämte Quesnay, av
det fysiokratiska systemet inom
nationalekonomien (se F y s i o k r a t e r). Senare forskare
ha dock uppvisat, att man åtskilligt
överskattat G:s originalitet. V. S-g.
Gournia [go’r-] el. G u’r nia,
bronsålders-stad på Kretas n. kust, vid Mirabellaviken,
ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
