Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gran (träd) - Gran (flod, stad) - Gran, Gerhard von der Lippe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
927
Gran—Gran, G. v. d. L.
928
Granbestånd.
växande och värdefulla granbestånd. På
magra eller torra marker, mer lämpade för
den anspråkslösare tallen, är g:s inträngande
däremot ofta mindre önskvärt, varför
skogsvårdaren måste reglerande ingripa. På
Sveriges vanligaste skogsmarker, moränen, och
på bättre sandjordar når g. god utveckling
och bildar där tills, m. tallen Sveriges
vanligaste, ur produktionssynpunkt synnerligen
värdefulla skogstyp, barrblandskogen.
Vid g:s skötsel inom det rationella
skogsbruket stå många olika huggningsmetoder
till buds. G:s förmåga att kunna fortleva och
utvecklas även under viss beskuggning gör,
att i de mer eller mindre starkt
granblan-dade skogarna olika former av
blädnings-bruk (jfr Skogshushållning) kunna
användas. Däremot kan trakthyggesbruk med
fröträdsställning ej tillämpas för g., enär
detta trädslags grunda och flacka rotsystem
orsakar, att fröträden i regel fällas av
vinden. G. är över huvud täml. känslig för
vindexposition, och skogsskötaren måste städse
aktgiva på att icke genom ovarsamma
huggningar utsätta ohärdade granbestånd för
vindens angrepp.
G:s virke är vitt, lättkluvet och täml.
grov-fibrigt, kådhalten mindre än hos tallen, och
kärnan impregneras ej såsom hos tallen med
hartser. Hos granvirket framträder därför
ej någon nämnvärd skillnad mellan splint och
kärna. Granvirkets svagare halt av
hartsämnen orsakar jämväl, att virket i avsevärt
högre grad än tallens utsättes för infektion
av rötsvampar. Redan i levande tillstånd är
g. mycket känslig för rötangrepp. Det
avverkade granvirket är, om det utsättes för
fukt eller väta, mycket mottagligt för
virkes-förstörande svampar.
Granvirkets viktigaste avsättningsområden
äro sågindustrien och framställningen av
pappersmassa. Omkr. 35 % av Sveriges hela
export av sågat och hyvlat virke (omkr. 1 mill.
stds) utgöras av g. Det sågade granvirket
nyttjas särskilt för vissa byggnadsändamål
(golvbräder m. m.) samt för tillverkning av
emballage för varor, vilka lätt taga smak av
hartsrikare virkesslag. Vid
cellulosaframställning enl. sulfitmetoden är i Sverige g. den
enda använda råvaran, och jämväl
slip-massefabrikationen är till största delen
baserad på granvirke. Sveriges tillverkning av
1,1 mill. ton sulfitcellulosa och 1/2 mill. ton
(torr vikt) mekanisk massa med ett
försäljningsvärde av omkr. x/4 milliard kr. per år
är sålunda helt beroende av skogarnas
produktion av granvirke. För användning
utomhus är granvirket på grund av sin
hartsfattigdom mindre lämpat. Det kan sålunda ej med
fördel användas till sliprar, telefonstolpar,
pålar o. dyl. Dess bränslevärde är något
lägre än tallens. Barken nyttjas vid
garv-ning; av kådan framställes terpentin. S-r.
Katedralen i Gran, sedd från Donau.
Gran. 1. Biflod till Donau, i
Tjeckoslovakien, se H r o n. — 2. (Ung. Esztergom.)
Huvudstad i ung. komitaten Komärom och
Esztergom (1,978 kvkm, 182,640 inv. 1928), på
Donaus högra strand, snett emot Hrons el. Grans
inflöde; 18,248 inv. (1928). Säte för Ungerns
furstprimas. Den praktfulla katedralen
(uppförd 1821—56) dominerar staden från
Slotts-berget. Vid foten av berget ärkebiskopliga
palatset med museum och bibliotek. I staden
finnas flera skolor och kloster. G. besökes
mycket för sina varma källor. Vinodling;
järngjuteri och tegelbruk. Livlig handel.
G. gjordes av Stefan I, som här upprättade
ett ärkestift, till huvudstad i Ungern men
ödelädes 1242 i grund av tatarerna och
repade sig aldrig. Turkarna innehade G. 1543
—95 och 1605—83; av Josef I gjordes G.
1708 till kunglig fristad och blev 1820 på
nytt säte för ärkebiskopen (sedan 1279
primas och efter 1715 furstprimas av Ungern).
Gran, Gerhard von der Lippe, norsk
litteraturhistoriker (1856—1925), 1900—19
prof, i norsk litteratur vid Oslo univ. G. var
en livfull och spirituell essäist. Av hans verk
må nämnas »Norges dæmring» (1899), »Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
