Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Granat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
931
Granat
932
kalkjärn -g. (andradi t), väsentligen
3 Ca 0 . Fe2 O3.3 Si 02, gul (t. ex.
topa-z o 1 i t från ital. Tyrolen), grön (t. ex. d
e-m a n t o i d från Ural), röd, brun el. svart
(t. ex. den titanhaltiga me 1 a n i t e n);
e) m a gn e s ia 1 e r j o r d s • g. (pyrop),
väsentligen 3 Mg 0 . Al2 O3.3 Si 02, mörkt
blodröd med dragning åt gult (t. ex. b ö m i s k
g. från Böhmen), karmosinröd (t. ex.
Kap-rubin från Sydafrikas diamantförekomster),
ibland svart; d) järnlerjords-g.
(alman d i n), väsentligen 3 Fe 0 . Al2 O3.3 Si 02,
röd, brun, mera sällan svart; egentlig almandin
är mörkt violettröd (kolumbinröd); den från
Ceylon, där dock även äkta rubin finnes,
kommande s. k. ceylonska rubinen är
almandin ; e) manganlerjords -g. (s p e
s-sartin el. mangangranat), väsentligen
3 Mn 0 . Al2 O3.3 Si 02, gul el. rödbrun; f)
kalkkrom -g. (uvarovit el.
kromgranat), väsentligen 3 Ca O . Cr2 O3.3 Si 02,
mörkt smaragdgrön. — S. k. vanlig g.
ut-göres dels av oren almandin, dels av a p 1 0 m,
isomorfa blandningar av grossular- och
andra-ditsilikaten. Kolofonit är ett brunt,
kor-nigt, hartsliknande aggregat av g. (ibland
vesuvian). — G. förekommer invuxen i många
både eruptiva och metamorfa bergarter jämte
skarnbildningar, dessutom på sprickor m. m.
och som lösa korn i sand- och grusavlagringar,
i sistnämnda fall ibland anrikad, så att g.
lätt kan utvinnas i större el. mindre mängder.
Vackra, klara (»ädla») g. slipas mycket ofta
till smyckestenar (se Ädelstenar). G.
nyttjas dessutom som slipmedel i industrien
och utvinnes för detta ändamål i stora
mängder, särskilt i staten New York och även
i Bayern (bayersk smärgel). N. Zn.
2. (Art.) Ihålig, med sprängämne fylld
artilleriprojektil, avsedd att verka genom
inträngning och söndersprängning (stöt- och
sprängverkan) eller genom de
spräng-stycken, vari dess gods vid sprängningen
sönderdelas (splitterverkan). G., en
efterföljare av den gamla bomben (se Bomb), är
den äldsta ihåliga artilleriprojektilen. Spräng-
Bild 2—5. Moderna granater
(oaptera-de och utan nedslagsrör) : bild 2
pansargranat (utan kapp), bild 3
mingra-nat med rörhål i spetsen, bild 4 d: o
med rörhål i bottnen, bild 5
spränggranat.
ämnet var urspr. svartkrut, och g. var då blott
avsedd för krevad vid anslaget eller nedslaget
i marken. På 1880-talet började övergången
till brisansgranater, fyllda med
kraftigare, brisanta sprängämnen, och i samband
härmed fick g. en vida större betydelse. I
början av 1900-talet fann man, att
brisans-granaten med fördel kunde nyttjas även till
krevad i luften, varvid sprängstyckena till
följd av sprängämnets våldsamhet utslungas
i alla riktningar från krevadpunkten
räknat, även bakåt, en omständighet, som blev
av stor betydelse, i samma mån som
trupperna alltmer började genom befästningar
skydda sig mot eld framifrån. — G. finnas
av flera olika slag. Pansargranaten
och halvpansargranaten, avsedda att
genomtränga pansar och därför
huvudprojek-tilerna vid kust- och sjöartilleriet, ha kraftigt
gods av stål och sluta i en skarp, långt
utdragen spets, vanl. försedd med s. k. k a p p
(se d. o.) för att öka inträngningen i pansaret.
Halvpansargranaten har något tunnare gods
för att i stället kunna inrymma större
sprängladdning. Vid landartilleriet har
pansargranaten föga betydelse, utom då den vid mindre
pjäskalibrar nyttjas för att beskjuta pansrade
stridsvagnar. De äldsta g. vid landartilleriet
voro av gjutjärn och kallades ringgranater
(bild 1), enär godset genom däri inlagda, på
varandra staplade, kuggformade ringar bildats
så, att största möjliga antal sprängstycken
skulle fås. Landartilleriets g. äro nu vanl. av
stål (halvstål) och kallas min- el.
spränggranater alltefter godsets tjocklek och
sprängladdningens storlek. De förra äro
relativt tunnväggiga, innehålla stor
sprängladdning, vanl. 20 % av projektilvikten, och
äro huvudsaki. avsedda för stor
sprängverkan (minverkan). De senare äro tjockväggiga
med mindre sprängladdning, vanl. 10 %, och
huvudsaki. avsedda för splitterverkan.
Några för särskilda
syften avsedda projektiler ha
till namnet hänförts till
granatklassen, ehuru de ej avse
spräng- eller splitterverkan.
Äldst är brandgranaten
(bild 6), som är avsedd att
tända och därför fylld med ett
brandämne, numera vanl.
fosfor eller termit (se A 1 u m
i-n o t e r m i), jämte en mindre
sprängladdning för att slunga
omkring det tändande
brandämnet. Brandgranater funnos
redan i mitten av 1800-talet
(ingingo i 1863 års
fältartil-lerimateriel i Sverige), kommo
sedan ur bruk, då man ansåg,
att vanliga svartkrutgranater även kunde
tända, men döko åter upp under världskriget
och anses nu nödvändiga. Rökgranaten,
innehållande jämte mindre sprängladdning ett
ämne (vanl. fosfor, svavelsyreanhydrid eller
Bild 6.
Brandgranat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
