Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Granit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
945
Granit
946
alkali- (el. alkalikalk-) graniter,
andra höra till alkalibergarternas grupp (se
Bergart) och sammanfattas som a 1
kaligraniter. Dessa senare ha låg kalkhalt
och natronhaltiga amfiboler och pyroxener
(arfvedsonit och riebeckit, resp, ägirin). G.
uppträder dels som sammanhängande massor
av ibland många kvadratmils areal, dels som
större el. mindre, från massiven utgrenande
gångar och ådror i andra bergarter. I
normala fall är g. jämnkornig och utmärkes av
en hypidiomorft kornig struktur (g r a n
i-tisk, granitoid el. eugranitisk
struktur; se Struktur), som angiver
en mycket långsam, ostörd kristallisation. I
många ett visst granitmassiv åtföljande och
med detta genetiskt förbundna gångar m. m.
har bergarten däremot ofta en relativt
fin-och sockerkornig struktur, som vittnar om
att kristallisationen skett på en gång. Är
halten av mörka mineral samtidigt
försvinnande liten, säges en a p 1 i t (se d. o.)
föreligga. Andra gångar kunna vara mycket
storkorniga (granitpegmatit; se
Peg-m a t i t). I dem förekommer ofta, att
kvartsen och fältspaten så sammanväxa, att ett
fältspatindivid genomtränges av talrika
pa-rallellställda kvartsstänglar, som i tvärsnitt
bilda om hebreiska bokstäver erinrande
figurer (s k r i f t g r a n i t). Många g. innehålla
större inströdda fältspatkristaller, och g.
kallas då porfyrartad g.,
porfyrgra-n i t eller ock ögongranit, om
fältspatkri-stallerna ha något avrundade former. Till
färgen är g. röd, rödlätt el. vit till grå, alltefter
fältspatens (och kvartsens) färg och de
mörka mineralens mängd. Dessa senare äro
hos typisk g. oregelbundet strödda genom hela
massan. Om g. genom pressning fått ett flasrigt,
gnejsliknande utseende, kallas den
gnejsgranit (se även Gnejs). Lokalt
förekommer någon gång vacker klotstruktur i g., som
då kallas klotgranit, bekant från
Vasastaden i Stockholm, Slättmossa i Järeda
socken i Kalmar län, Virvik i Borgå socken
i Finland m. fl. ställen. — G. är näst gnejs
den vanligaste bergarten i Fennoskandias
urberg, och g. av olika ålder finnes
dessutom på många ställen i Tyskland, Italien,
Skottland och Nordamerika m. fl. länder.
Inom Sverige har till urberget hörande g.- stor
utbredning i Blekinge, Småland,
Östergötland, Uppland, s. Dalarna och ö. Värmland,
s. ö. Jämtland och Härjedalen samt
Västerbottens och Norrbottens län (se geol. kartan
till art. Fennoskandia). Yngre än
urberget äro dels några s. k. r a p a k i v i g
ratt i t e r av algonkisk ålder i Ragunda i
Jämt-land (Ragundagranit) och i
Ångermanlands skärgård m. m., dels en del
silu-riska el. postsiluriska g. i den skandinaviska
fjällkedjan. Rapakivigraniterna ha sitt namn
efter den till denna grupp hörande finska
rapakivin (se Finland, sp. 368, och
kartan till art. Fennoskandia), som i
typisk form utgöres av en grovkornig, något
porfyrartad, hornbländeförande biotitgranit
med mörk kvarts och mantlar av ljus
oligo-klas kring de större kalifältspaterna och som
Klotgranit från Spetsbergen.
har stor benägenhet att vittra sönder till
grus. Det finska rapakivi, som just
betyder »förvittrad sten», motsvarar det svenska
självfrätsten, vilken benämning sedan
mitten av 1700-talet inskränkts till att avse
förnämligast rapakivin. De siluriska el.
postsiluriska g. i den skandinaviska fjällkedjan
ha sin största utbredning i Norge. Bland
dem märkas särskilt »vita graniter» eller
trondhjemiter, som huvudsaki. bestå
av plagioklas och kvarts.
Av de svenska arkeiska g., som uppträda
i en mångfald efter viktigare fyndorter
benämnda typer, kallas de äldsta, vilka deltagit
i leptitformationens veckning och ofta ha
gnejsgr anitisk utbildning (jfr
Fennoskandia jämte kai ta), urgraniter.
Sådana äro den medelkorniga, grå U p
p-salagraniten (hornbländegranit med
blåaktig kvarts; se pl. till art. Bergart),
den likaledes ofta grå Salagraniten och
den rödlätta, täml. grovkorniga och
kvartsrika Vängegraniten (efter Vänge v.
om Uppsala). Serarkeisk g. (av lat.
sérus, sen, ung) är ett av A. G. Högbom för
de allra yngsta av de yngre arkeiska g.
föreslaget namn. Hit hänför han bl. a. en
grovkornig, grå el. rödaktig porfyr-g. med 3—6
cm stora kalifältspater, vilken upptager
vidsträckta områden i mellersta Norrland och
kallas Revsundsgranit (efter
Revsunds-sjön i Jämtland), vidare den vanl. grå,
små-korniga biotit-g. i Stockholmstrakten
(Stock-holmsgranit), muskovitgraniterna i
Ångermanland, de mestadels småkorniga, grå
el. rödlätta B o h u s-(B o h u s 1 ä n s-)g r
a-n i t e r n a, de täml. grova, rödlätta,
porfyr-artade Fellingsbro- (i Västmanland),
Örebro- och
Karlshamnsgraniter-n a och dessutom den violettgrå till rödlätta,
rätt hornbländerika Järnagraniten i
Dalarna m. m. Bland övriga yngre
urbergs-graniter märkas den medelgrova, violettgrå,
vanl. porfyrartade
Filipstadsgrani-ten i östra Värmland m. m., den
medelgrova, röda, delvis grå, vanl. jämnkorniga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
