Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Graubünden - Grau Delgado, Jacinto - Graudenz - Grauers, Bror Hugo - Grauert, Hermann von - Graumann, Johann - Graun, Karl Heinrich - Graunt, John - Grav (grävd)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
959
Grau Delgado—Grav
960
som flyter genom den stora längsdalen
Enga-din (se d. o.). Övriga floder gå mot s. Mellan
floddalarna höja sig mäktiga berggrupper,
Adula, Albula, Silvretta n. om
Engadin-Ber-gell; s. därom bär den glaciärrika
Bernina-gruppen kantonens högsta topp, Piz Bernina,
4,052 m ö. h. över dessa alper leda många
och viktiga pass, ss. Greina, San Bernardino,
Splügen, Julier, Albula, Flüela och
Bernina-passet. Skogsgränsen ligger i G. högt (i
Enga-din 2,200 m), likaså snögränsen (i
Bernina-gruppen 2,950 m). Många högt liggande, täml.
breda dalar finnas (Davos 1,000—1,600 m,
En-gadin 1,000—1,800 m). Bebyggelsen når i allm.
högt upp bland bergen. Huvudnäring är
boskapsskötsel, främst fåravel; till G. drivas får
i mängd från Italien på sommarbete.
Sydfruk-ter växa i de sydliga dalarna, vin i nedre
Rhen-dalen. G. är rikt på mineralkällor och äger
många luftkurorter (Davos m. fl.). — Av G:s
befolkning 1920 voro 62,146 reformerta, 56,814
katoliker. 1920 talade 61,379 pers, tyska,
39,029 rätoromanska och 17,772 italienska.
Författningen, av 2 okt. 1892, är
demokratisk. Folket har all makt, dels genom
folkomröstning (om författningsändring, vissa
lagar samt utgifter, som överstiga ett visst
belopp), dels genom valda myndigheter, »stora
rådet» (allmän lagstiftning) och »lilla rådet»
(verkställande makten).
G. erövrades av romarna 15 f. Kr. och hörde
till prov. Raetia prima (se Rät ien), lydde
sedermera först under östgoterna, sedan under
frankerna, förenades 917 med hertigdömet
Alemannien och splittrades småningom i en
mängd små områden. Några av dessa bildade
1367 till skydd mot Österrike ett förbund,
Gotteshausbund, andra 1395 ett annat, 1424
omorganiserat till Grauer Bund, och 1436
bildades ett tredje, Zehngerichtebund. De tre
förbunden uppträdde från 1460-talet
samverkande och kallades då (efter Grauer Bund)
Graubünden. Mot österrikiska övergrepp sökte
de 1497—98 stöd genom »eviga
vänskapsfördrag» med Schweiziska edsförbundet, och 1512
förvärvade G. bl. a. Veltlin (Val Tellina),
som 1797 gick förlorat till Cisalpinska
republiken. Först 1803 inträdde G. definitivt i
Edsförbundet, och 1854 års författning gjorde
de tre förbunden till en enhetlig kanton. —
Litt.: P. C. Planta, »Geschichte von G.» (3:e
uppl., omarb. av C. Jecklin, 1913); A. Rufer,
»Der Freistaat der drei Bünde und die Frage
des Veltlins» (2 bd, 1916—17). E. L-r; Å. S-n.
Grau Delga’do, J a c i n t o, spansk
dramatiker (f. 1877). G. har, ehuru katalan till
börden, skrivit uteslutande på kastilianska.
Hans tragedier och komedier ha vid
uppförandet mottagits med stort bifall.
Gråu’denz, po. Grudziqdz, stad och fästning
i po. vojevodskapet Pomerze, vid Weichsel och
järnväg; 33,516 inv. (1921). Järngjuteri,
tillverkning av maskiner, cigarrer, borstar, skor
m. m. Handel med spannmål, ull och boskap.
— G. r ämnes 1222 i Tyska ordens äga, blev
1291 stad och kom 1466 till Polen; tillhörde
1772—1919 Preussen. N. om staden ligger den
av Fredrik II byggda fästningen, berömd
genom Courbières tappra försvar mot
fransmännen jan.—juli 1807. Litt.: P. Fischer, »G. und
Feste Courbiere» (3:e uppl. 1912).
Gråu’ers, Bror Hugo, ingenjör,
högskolelärare (f. 1869). Utexaminerades från
Tekniska högskolan 1894, blev fil. dr i Lund 1900,
var 1901 lektor vid Norrköpings tekniska
elementarskola och blev 1908 lektor, 1911 prof,
i mekanik och matematik vid Chalmers
tekniska institut i Göteborg. Som dess rektor
(sedan 1913) har G. i hög grad främjat
institutets utveckling.
Gråu’ert, Herm ann von, tysk historiker
(1850—1924). Var 1885—1923 prof, i München
och utgav 1885—95 på uppdrag av
Görres-gesellschaft (dess president sedan 1920)
His-torisches Jahrbuch. G:s forskningar rörde sig
mest kring påvevalet, den medeltida
rikstanken och fredsidén. Han skrev bl. a.
»Papst-wahlstudien» (i Historisches Jahrbuch, 20,
1899) och »Dante und die Idee des
Weltfrie-dens» (1909). Å. S-n.
Gråu’mann, Johan n, se Graman n.
Gråun, Karl Heinrich, tysk tonsättare
(1701—59), från 1740 hovkapellmästare hos
Fredrik II i Berlin, ledare av italienska operan
där. G. skrev ett trettiotal operor men blev
mest känd genom sitt även i Sverige på
1700-talet ofta givna oratorium »Der Tod Jesu»
(1755). T.N.
Graunt [gränt], John, engelsk statistiker
(1620—74). I hans på Londons födelse- och
dödslistor fr. o. m. 1603 byggda arbete
»Natural and political observations upon the bilis
of mortality... of the city of London» (1662;
flera uppl.) framläggas f. ggn iakttagelser
om könens numeriska jämvikt inom den
levande befolkningen, mankönets övervikt bland
de födda, stadsbefolkningens tillväxt genom
inflyttningar o. s. v. G:s undersökningar
fortsattes av W. Petty (se d. o.) och voro
vägröjande för den moderna
befolkningssta-tistiken. E. Ar-s.*
Grav. 1. Se Gravbrev, Gravskick,
Gravvård, Griftefrid och
Katakomber.
2. (Befäsink.) En med konst åstadkommen
långsträckt fördjupning framför
(ytter-g r a v) eller bakom (innergrav) ett
försvarsverk. Den förras ändamål är dels att
lämna material till vallens danande, dels att
bilda ett stormhinder. Yttergravens sluttning
närmast försvararen kallas innerbrant eller
e s k a r p och den motsatta ytterbrant eller
kontereskarp. En fältbefästnings
ytter-grav utföres numera vanl. som flackgrav för
att medge frontal bestrykning från
bröstvärnet och lämna plats för hinderbälte på
eskarpens lägre del. En innergrav tjänar till
att öka det skydd vallen erbjuder samt lämna
material till denna. Till skydd för reserver,
för eldlinjens besättning, om denna utsättes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
