Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Gregorius I (påve) - 2. Gregorius II (påve) - 3. Gregorius III (påve) - 4. Gregorius IV (påve) - 5. Gregorius V (Bruno av Kärnten, påve) - 6. Gregorius (VI, motpåve) - 7. Gregorius VI (Johannes Gratianus, påve) - 8. Gregorius VII (Hildebrand, påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
987
Gregorius
988
Gregorius. Sexton påvar (och två motpåvar)
ha burit detta namn.
1. G. I, »den store» (omkr. 540—604; påve
590—604). Var en tid staden Roms prefekt
men ingick omkr. 575 i ett av honom själv
där anlagt kloster och blev efter några års
verksamhet som påvligt sändebud i
Konstan-tinopel detta klosters abbot. Som påve sökte
G. stärka och sammanknyta munkväsen och
påvedöme. Det västerländska klosterväsendet
främjades, och benediktinerna fingo i
missionen bland angelsaxarna o. a. germanfolk en ny
uppgift, ägnad att öka det påvliga inflytandet.
Till England sände G. 596 Augustinus (se d. o.)
som missionär. Under strid mot langobarderna
tillvällade han sig den politiska ledningen
i Italien, och genom skicklig organisering
och förvaltning av romerska kyrkans stora
jorddomäner (patrimonium Petri) i och utanför
Italien skapade han de ekonomiska
förutsättningarna för påvedömets kommande
kraftutveckling. Mot övriga biskopar, särskilt mot
patriarken i Konstantinopel, hävdade han
påvestolens överhöghet. Med en storartad social
hjälpverksamhet förenade G. livligt intresse
för själavårdens förbättring och
gudstjänstlivets höjande (jfr Gregorianska sången).
Genom sina skrifter (utom den berömda »Liber
regulae pastoralis» bl. a. en kommentar till Job
samt en mängd brev och predikningar) gav G.
sanktion åt en »vulgärkatolicism», som med
sin förgrovade augustinska teologi assimilerat
de många halvhedniska elementen i tidens
kristna folkfromhet. Den katolska kyrkan
räknar G. som helgon och som en av kyrkans
fyra lärare (doctores ecclesiae). Litt.: F. H.
Dudden, »Gregory the great, his place in
his-tory and thought» (2 bd, 1905); W. Stuhlfath,
»G. I. der Grosse. Sein Leben bis zu seiner
Wahl zum Papste» (1913); Abbot Snow, »St.
Gregory the great» (2:a uppl. 1924). E.Nwn.
2. G. II (påve 715—731), född i Rom.
Vände sig mot Leo III Isaurierns
bildstormande politik samt ivrade för
klosterväsendet och germanernas katolisering. G. vigde
722 Bonifatius till biskop och gjorde honom
till en kyrklig organisatör i Roms tjänst.
3. G. III (påve 731—741), syrier till
börden, sökte förgäves åstadkomma ett bättre
förhållande till östrom. Utan resultat blevo
också hans försök att förmå Karl Martell till
väpnat ingripande mot de påträngande
langobarderna. Mera framgång hade han i sitt
genom Bonifatius (se d. o., sp. 811—812) bedrivna
kyrkliga organisationsarbete i Tyskland.
4. G. IV (påve 827—844), av förnäm romersk
börd, stod i starkt beroende av den frankiska
kungamakten. G. utnämnde Ansgarius till
ärkebiskop och påvlig legat i n. och ö. Europa.
5. G. V (påve 996—999), eg. Bruno av
Kärnten, befryndad med tyska
kejsarhu-set, fördrevs 997 av adelshövdingen
Crescen-tius, som mot honom uppsatte en motpåve,
Johannes XVI, och blev först 998 återinsatt
av kejsar Otto III.
6. G. (VI), motpåve 1012, uppsattes av
Crescentius och hans parti mot Benedictus
VIII. Då han ej kunde hålla sig i Rom, sökte
han, ehuru förgäves, hjälp från kejsar Henrik
II. Biogr. av P. G. Wappler (1897).
7. G. VI (påve 1045—46; d. 1048). Hette
urspr. Johannes Gratianus och torde
icke, såsom tidigare förmodats, ha köpt sin
värdighet av Benedictus IX. Att han på
synoden i Sutri 1046 på Henrik III:s initiativ blev
avsatt synes ha berott på hans mot de
kejserliga intressena stridande
reformsträvanden. Litt.: Avh. av G. B. Borino (i Archivio
Storico Romano, 39, 1916) och R. L. Poole
(i Proceedings of the British Academy, VIII,
1918). E.Nwn.
8. G. VII (påve 1073—85). Hette urspr.
Hildebrand, var bondson från Toscana,
uppfostrades i Rom, följde den avsatte G. VI
till Tyskland men återvände 1049 med Leo IX.
Han blev därpå kardinal och torde under
Ni-colaus II:s pontifikat ha varit den drivande
kraften bakom den nya påvevalsförordningen
(1059) och påvedömets närmande till
nor-mannerna i s. Italien. Under Alexander II
(påve 1061—73) ökades G:s inflytande, och
efter dennes död blev han själv vid ett
folktumult på rättsvidrigt sätt korad till påve.
Med honom, den av Clunyrörelsen (se d. o.)
och de pseudo-isidoriska rättsidéerna
påverkade munken, nå de påvliga maktanspråken
sin kulmen. Påven är icke blott
universalkyrkans utan även de världsliga rikenas och
furstarnas högste herre. Kyrkan,
förkroppsligad i hierarkien, måste helt frigöras från
det förvärldsligande lekmannainflytande!.
Med glödande moraliskt patos och demoniskt
seg viljekraft sökte G. realisera detta
program. På den mot prästäktenskapen riktade
celibatslagen 1074 följde 1075 det officiella
förbudet mot all investitur (se d. o.) genom
lekmän, ett dråpslag mot den tyske
konungens maktställning och ytterst mot det i
germansk rättsåskådning rotade
»privatkyrko-systemet». Då Henrik IV på en synod i Worms
1076 lät avsätta G., lyste denne konungen
i ett bann, vars verkan dock till större delen
förtogs genom Henriks ryktbara botgörarfärd
till Canossa (jan. 1077). När G. längre fram
tog parti för en mot Henrik uppsatt
mot-konung och 1080 för andra gången grep till
bannstrålen, drog Henrik till Italien, intog
1084 Rom och lät sig där krönas till kejsare
av motpåven Clemens III. Befriad av
nor-mannerna, vågade G. dock ej stanna kvar i
det av dem plundrade Rom utan följde med
till Syditalien, där han 1085 avled i Salerno.
Han dog besegrad, men i det högmedeltida
påvedömet fortlevde hans anda. Katolska
kyrkans med lösgörandet från tyskt herravälde
förknippade romanisering var och förblev ett
faktum. — At alla håll proklamerade G. sina
överhöghetsanspråk, stundom (ss. mot
England och Frankrike) modifierade efter det
politiska lägets krav. Även till de slaviska och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
