Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Gregorius VII (Hildebrand, påve) - 9. Gregorius (VIII, motpåve) - 10. Gregorius VIII (Albertus av Mora, påve) - 11. Gregorius IX (Ugolino av Segni, påve) - 12. Gregorius X (Toebaldo Visconti, påve) - 13. Gregorius XI (Pierre Roger de Beaufort, påve) - 14. Gregorius XII (Angelo de Corrario, påve) - 15. Gregorius XIII (Ugo Buoncompagni, påve) - 16. Gregorius XIV (Niccolò Sfondrati, påve) - 17. Gregorius XV (Alessandro Ludovisi, påve) - 18. Gregorius XVI (Bartolommeo Alberto Mauro Cappellari påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
989
Gregorius
990
skandinaviska rikena sträckte sig G:s intresse.
Från honom äro de första kända påvebreven
direkt till Sverige. Med bysantinerna
underhöll han vänskapliga politiska förbindelser,
och redan hos honom möter man tanken på
ett korståg österut. G. upptogs 1584 bland
kyrkans martyrer och kanoniserades 1606. —
G:s brev, den viktigaste källan till hans
historia, äro senast utg. av E. Caspar (»Das
Register Gregors VII.», i »Monumenta Germaniae
historica. Epistolae selectae», 1920—23). Litt.:
J. P. Whitney, »Gregory VII» (i English
His-torical Review, 34, 1919); A. Hauck,
»Kirchen-geschichte Deutschlands», III (4:e uppl. 1920);
A. Fliche, »La réforme grégorienne», I—II
(1924—25). E.Nwn.
9. G. (VIII), motpåve 1118—21, förut
ärkebiskop Mauritius av Braga i Portugal,
uppsatt av kejsar Henrik V. Då G. inom
kort fördrevs från Rom, övergavs han av
Henrik, bannlystes 1119 av Calixtus II och hölls i
fängsligt förvar till sin död, 1137.
10. G. VIII (påve 21 okt.—17 dec. 1187),
kardinal A Ib e r tus av Mora. Ägnade
sig mest åt förberedelserna till ett korståg.
Biogr. av G. Kleemann (1912).
11. G. IX (påve 1227—41), greve
Ugo-lino av Segni. Blev 1198 av sin frände
Innocentius III upphöjd till kardinal samt
fick under honom och Honorius III som legat
tillfälle att dokumentera sig som skicklig och
lidelsefull maktpolitiker. Samtidigt var G.
en man med vek och varmhjärtad fromhet,
framträdande bl. a. i hans förhållande till
franciskanorden (se d. o.). Som påve började
han en hänsynslös strid mot kejsar Fredrik
II i syfte att helt fördriva Hohenstauferna
från Italien. I kampen mot kättarna
införde han från 1231 en under direkt påvlig
ledning ställd inkvisition genom munkar. För
kyrkans utgestaltning som rättsinstitut blev
hans 1234 utgivna, av den spanske kanonisten
Raimond de Pennaforte utarbetade
dekretal-samling av avgörande betydelse. Litt.: E.
Brem, »Papst Gregor IX. bis zum Beginn
seines Pontifikats» (1911).
12. G. X (1210—76; påve 1271—76), T e
o-b a Id o Visconti. Sammankallade
ekumeniska konsiliet i Lyon 1274, som
åväga-bragte en temporär union med ortodoxa
kyrkan, införde anordningen med konklaven vid
påve val och beviljade tionde till ett nytt
korståg. Mot vittgående eftergifter för de
påvliga maktanspråken erkände G. Rudolf av
Habsburg som tysk konung. Litt.: »Les
registres de Grégoire X.», utg. av J. Guiraud
(1892 f f.); F. Walter, »Die Politik der Kurie
unter G. X.» (1894); K. Wenck, »Das erste
Konklave der Papstgeschichte» (1926).
13. G. XI (påve 1370—78), Pierre
Roger de Beaufort, från Limousin.
Återförde 1377 kurian från Avignon till Rom. G:s
död (redan 27 mars 1378) blev signalen till den
stora schismens utbrott. Litt.: G. Mollat, »Les
papes d’Avignon 1305—78» (1912).
14. G. XII (påve 1406—15), An ge lo de
C o r r a r i o, till börden venezian. Avsattes
av Pisakonsiliet (se d. o.) 1409 men nedlade
sin värdighet först på Konstanzkonsiliet 1415.
15. G. XIII (1502—85; påve 1572—85),
Ugo Buoncompagni, från Bologna. Blev
för sina förtjänster på Tridentinska mötet
kardinal 1564,
företrädde som påve den
katolska motreformatio-nen i hela dess skärpa,
arbetade för en union
med den ortodoxa
kyrkan och ivrade för
missionen i Indien och
Japan. Under hans tid
utkom 1582 en ny
uppl. av Corpus juris
canonici, och s. å.
genomdrev han en
förbättring av kalendern
(se Kalender). Hans vittutseende politik
störtade emellertid kurians finanser i en
hejd-lös förvirring. T. H-r. (E. Nwn.)
16. G. XIV (påve 1590—91), Niccolö
Sfondrati. Var from men obetydlig, helt
beroende av inflytelserna från Filip II i
Spanien. It. monogr. av M. Facini (1911).
17. G. XV (1554—1623; påve 1621—23),
Alessandro Ludovisi, från Bologna.
Utvecklade stor energi för motreformationen,
kanoniserade Loyola, stiftade den s. k.
propagandan (se Propagandan) och
genomförde den ännu gällande ordningen vid påveval.
18. G. XVI (1765—1846; påve 1831—46),
B a r tolommeo Alberto (som
klosterbroder Mauro) Cappellari. Blev 1825
kardinal och prefekt för propagandan. Som
påve representerade
han en reaktionär
ab-solutism med skärpt
antiprotestantisk
hållning, bryskt avvisande
mot tidens liberala
reformidéer. Läran om
jungfru Marias
obe-fläckade. avlelse tog
under hans pontifikat
stora steg fram emot
sin dogmatisering, och
den berömda, mot
La-mennais riktade en-
cyklikan »Mirari vos» 1832 utgjorde en
krigsförklaring mot hela det moderna samhället.
Sin största kyrkopolitiska triumf firade han i
Kölnstriden om de blandade äktenskapen, där
preussiska regeringen måste slå till reträtt
inför Roms oböjliga konsekvens. G:s
ultra-montana politik frammanade de sista åren
av hans pontifikat både i Frankrike och i
Italien en kampanj mot jesuiterna. G. hyste
stort intresse för vetenskap och konst; han
inrättade nya museer (Museo Etrusco och
Museo Gregoriano), återuppbyggde San Paolo
fuori, understödde Mais och Mezzofantis
forsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
