Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen - 1. Den arkaiska tiden - 2. Den klassiska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
997
Grekiska litteraturen
998
t a i o s), men i dessa dikter inträdde andra
versmått, elegiskt (distikon, se d. o.),
jam-biska och trokeiska. Dessa nya versmått
härstamma från lyriken och föredrogos urspr.
till ett instrument (lyra eller flöjt). Lyrikens
ursprung är folkligt. Därmed sammanhänger
dialekternas framträdande i den eoliska och
den doriska lyriken. Grekisk lyrik över huvud
är icke avsedd att läsas eller reciteras utan
att sjungas till ackompanjemang, och dess
utveckling står i närmaste sammanhang med
musikens, som hade betydande representanter,
främst Terpandros. Den har därför två
arter: korlyriken och den monodiska lyriken
(melos), som föredrogs av en person. Den
jo-niska lyrikens främste representant, A r c h
i-lochos från Paros (omkr. 650), fann i högt
firade dikter uttryck för ett känsligt sinnes
rörelser och för bitande hån. Hipponax
från Miletos gick ned till det vulgära. Bland
eolerna blomstrade till cittran föredragna
visor med rikare och mera växlande versmått.
A 1 k a i o s (omkr. 600) förenade krigisk anda
med böjelse för vin och kärlek. Hans samtida
var den stora skaldinnan S a p f o. Hit hör
även joniern Anakreon från Teos, det
förfinade njutningslivets diktare. Den eoliska
lyriken föreligger endast i fragment, den
största förlust, som den grekiska litteraturen
gjort. Medan den eoliska lyriken är starkt
individualistisk, ger korlyriken uttryck för det
stramare doriska kynnet. Dess dikter äro i
regel antistrofiskt komponerade i konstfulla
versmått och föredrogos vid gudarnas fester
och vid festerna för segervinnarna i de
nationella festspelen (i Olympia o. s. v.). Innehållet
domineras av mytologien; Pindaros tvingar
nästan med våld in sina djupa tankar. Bland
äldre korlyriker märkas A 1 k m a n (senare
delen av 600-talet) och Stesichoros (början
av 500-talet). Den främste och den ende, av
vilken ett större antal dikter bevarats, är
Pindaros (518—442 f. Kr.). Av hans yngre,
underlägsne samtida Bakchylides ha
några dikter återfunnits i papyrus. Föga
bekant är den i Dionysoskulten förekommande
dityramben, som säges ha ombildats av A r i o n
(omkr. 600). — Vid slutet av denna tid
upp-stodprosan i Jonien i sammanhang med
uppkomsten av ett vetenskapligt skriftställen,
som icke vände sig till den breda publiken
utan till en trängre krets. De första
prosaisterna äro de joniska naturfilosoferna (T h
a-1 e s, Anaximenes, Anaximandros),
Herakleitos och de s. k. 1 o g o g r a f e
r-n a, som samlade de mytiska och historiska
traditionerna. Den främste var Hekataios
från Miletos (omkr. 500).
2. Den klassiska tiden. Den diktart, som
vann det största intresset under denna tid
och därjämte grundade Atens förhärskande
ställning inom litteraturen, var dramat.
Tragediens ursprung är att finna i Dionysos’ kult
men är i övrigt dunkelt och omtvistat.
Egendomlig är den litterära formen, körsånger på
dorisk, omväxlande med reciterad dialogvers
på attisk dialekt. I de äldsta dramerna
in-togo körsångerna den största platsen,
handlingen var ringa, den dramatiska spänningen
outvecklad; de kunna kanske snarast
jämföras med oratorier. Som den förste tragikern
nämnes T h e s p i s. Först A i s c h y 1 o s (525
-—456) förstod att skapa en verklig dramatisk
spänning; han införde tekniska förbättringar,
men hos honom bevarar dramat ännu den
höghet och mysteriekaraktär, som betingas av
dess ursprung i kulten. Sofokles (496—
406) förmänskligade mytologiens hjältar, och
hos Euripides (480—406) kom det
mytologiska innehållet i ohjälplig konflikt med
den från samtiden hämtade
människofram-ställningen och problemdiskussionen.
Körsångerna inskränktes alltmera för att
slutligen övergå till mellanaktsmusik. Tre
tragedier sammanfattades till en trilogi (en enda
dylik är helt bevarad, Aischylos’
Orestestri-logi) och avslutades med ett satyrspel av
muntert eller burleskt innehåll; namnet beror
därpå, att kören utgjordes av satyrer.
Antagandet, att tragedien uppstått ur
satyrdra-mat, är bestritt. Ur vissa uppsluppna bruk
i Dionysos’ kult uppstod komedien, en rad
lustiga scener med körsånger, bland vilka
märkes parabasen, i vilken diktaren vänder
sig direkt till publiken. Kören uppträdde i
fantastiska förklädnader, av vilka styckena
ofta ha namn (»Riddarna», »Molnen»,
»Grodorna» o. s. v.). Den äldre komedien
utmärker sig för våldsamma angrepp på ledande
politiker samt på härskande politiska,
samhälleliga och litterära tendenser. Av dess
många författare (Kratinos, E up o 1 i s,
Platon m. fl.) är det blott en, A r i s t
o-f a n e s, av vilken skådespel bevarats. På
Sicilien utbildades liknande ansatser av
Epi-c h a r m o s till en komedi, som mest ägnade
sig åt mytologisk parodi och
karaktärsskild-ring. I s. Italien fanns ett burleskt folkligt
skådespel, flyaken. Då efter det
peloponnesiska kriget staten lade en dämpare på de
personliga angreppen och inskränkte kören,
bort-föllo körsångerna; komedien parodierade
myter, filosofer och diktare. Ur detta
övergångsstadium, »den mellersta komedien»,
utvecklades under inflytande av Euripides’ dramer »den
nya komedien», vilken till tiden tillhör den
följande perioden; den lade huvudvikten vid
handlingens konstfulla sammanflätning och
vid karaktärsteckningen. Någon gång har den
närmast karaktären av borgerligt skådespel.
Av dess främste författare, Menandros (343
—293), ha nyligen fyra ej alltför ofullständiga
stycken återfunnits i en papyrus. Andra voro
Difilos, Filemon, Apollodoros m.
fl. Många komedier föreligga i latinska
bearbetningar av Plautus och Terentius. Jämte
dramat var dityramben synnerligen populär, men
musiken övervägde, och texten var endast en
libretto. Det berömdaste namnet är Ti
mo-t h e o s (omkr. 400). — Prosan var vid
perio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
