Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen - 2. Den klassiska tiden - 3. Den hellenistiska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
999
Grekiska litteraturen
100O
dens början jonisk och hade framstående
representanter i logografen H e 11 a n i k o s och
läkaren Hippokrates. En äldre samtida
till den senare var Herodotos från
Hali-karnassos (omkr. 484—425), vilken också skrev
på jonisk dialekt. Han kallas historiens fader
och med rätta, även om hans verk om
perserkrigen mera utmärker sig för åskådlig
skildring och mästerlig berättarkonst än för
historisk kritik. I slutet av 400-talet grundade
Aten sin förhärskande ställning inom
prosalitteraturen. Den attiska prosan uppstod vid
överläggningarna i folkförsamling och råd, och
dess stil utbildades först i Atens kanslier.
Dess första bevarade alster är en oligarkisk
pamflett om Atens statsförfattning från det
peloponnesiska krigets första hälft; den går
under Xenofons namn. Dess första stora
monument är Thukydides’ ofullbordade skildring av
det peloponnesiska kriget. Thukydides
(omkr. 460—400) är den kritiska
historieskrivningens verklige fader; hans stil är tung, han
brottas med ett ännu ej helt utbildat språk
och söker tvinga in så mycket tankeinnehåll
som möjligt i orden; han står under
inflytande av den sofistiska upplysningsrörelsen,
som var av grundläggande betydelse för
prosans utveckling. Sofisterna, av vilka G o
r-g i a s och Protagoras må nämnas,
uppträdde som lärare i den konst, vilken framför
andra behövdes i den demokratiska atenska
staten, talets och argumenteringens, och vunno
ett oerhört inflytande över den yngre
generationen. De lade grunden till retorik och
grammatik samt utbildade språket med stort
avseende fäst vid rytm och klang. De stora
attiska talarna (tiden från 400-talets slut till
Alexander den stores död) började snart att,
vanl. i omarbetat skick, utgiva sina inför
domstolarna och i folkförsamlingen hållna tal
för att göra propaganda dels för sina åsikter,
dels för sin talekonst; uppskattningen av
talen gällde snart deras litterära förtjänster.
De främsta talarna äro Antifon, Lysias, Isaios,
Isokrates, Demosthenes, Aischines, Hypereides,
Deinarchos och Lykurgos. Den berömdaste är
Demosthenes. En särställning intager
Isokrates, som icke uppträdde offentligt
utan verkade som litteratör och lärare i
talekonst. Hans tal äro i själva verket
broschyrer, genom vilka han sökte påverka den
allmänna meningen för grekernas enighet och
till strid mot perserna. Han bemödade sig
särskilt om språkets elegans. Sofisternas
otyglade subjektivism övervanns av Sokrates,
som icke efterlämnat en skriven rad men
verkat genom sina talrika lärjungar. Den
främste av dessa var Platon (427—348).
Han var i grunden en stor diktare, och hans
ädla och uttrycksfulla språk är den adekvata
omklädnaden för hans tankar. En annan av
Sokrates’ lärjungar, X e n o f o n (omkr. 430—
354), var det praktiska livets man och leddes
därigenom till historiskt skriftställeri
(skildringen av de tiotusens återtåg, en
fortsätt
ning av Thukydides’ historia m. m.), men i
dessa skrifter visar han sig varken äga
djupare historisk uppfattning eller förståelse för
Sokrates’ betydelse. Däremot är han en
utmärkt stilist, en framstående representant för
den enkla prosastilen, ödesdigert var, att de
båda främsta historikerna från periodens slut,
E f o r o s, som skrivit den första allmänna
historien, och Theopompos, som skrev
konung Filips historia, utgingo ur Isokrates’
skola; forskningen kom att trängas åt sidan
av retoriken.
3. Den hellenistiska tiden. Till sin
levnadstid (384—322 f. Kr.) tillhör Aristoteles
föregående period; i själva verket inleder han
den hellenistiska därigenom, att han utsträckt
den empiriska forskningen till alla områden
och därpå grundat den filosofiska syntesen
(materialsamlingar till dramats historia, av
statsförfattningar; skrifter om poesien och om
staten; ett zoologiskt arbete). Hans lärjunge
Demetrios från Faleron grundläde museet
i Alexandria, vilket var ett bibliotek och
forskningsinstitut, där litteraturen samlades,
bearbetades och utgavs i textkritiska, ibland
kommenterade upplagor. En liknande, mindre
betydande institution fanns i Pergamon;
böcker och bibliotek blevo vanligare. Poesien
hade två huvudriktningar, den lärda och
den folkliga. Den förra efterbildade de gamla
litteraturarterna; epikerna lyckades bäst,
t. ex. Ap o 11 o n i o s R h o d i o s’ epos om
argonauternas tåg, och lärodikter, t. ex. A r
a-t o s’ dikt om stjärnbilderna. Andra
författade utsökta kabinettstycken, som kunde
rätt njutas endast av litterära finsmakare,
t. ex. Kallimachos’ hymner, eller korta,
tillspetsade epigram, en synnerligen omtyckt
diktart, av vilken omfångsrika samlingar
(antologier) föreligga. Till den folkliga
riktningen höra idyllen, som åtm. i början gav
verkliga bilder ur folklivet (Theokritos,
M o s c h o s, Bion), och mimiamben, som gav
dramatiska scener ur det lägre folklivet (H
e-r o n d a s). Satir, parodi (T i m o n från Flius,
Menippos), t. o. m. grovhet (Sotades)
funno sin plats. De gamla dramerna spelades
allt fortfarande, de nydiktade voro
betydelselösa. Parodien av de gamla sagorna (R h i
n-t o n) hade större livskraft; mimen, som
stiliserade och karikerade det lägre folklivet,
var verkligt populär. Ur den omfattande
vetenskapliga litteraturen skola blott några få
namn nämnas: filologen Kallimachos,
geografen Eratosthenes, matematikern
och fysikern Arkimedes, som verkade i
Syrakusa, Euklides, astronomerna A r
i-s t a r ch o s från Samos och Hipparchos.
Likaså skola de talrika filosofiska skrifter,
som medlemmar av de olika skolorna utgåvo,
endast antydas; anmärkningsvärt är, att dessa
skolor verkade i Grekland, icke i de
hellenistiska monarkierna. Stoikern Panaitios
(mitten av 100-talet f. Kr.) förmedlade
stoi-cismens spridning till Rom; hans bok om
sta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
