Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1031 Grekland (Historia) 1032
bestämmelse nyttjade Sparta till att upplösa
alla andra förbund än sitt eget. Mitt under
freden bemäktigade det sig genom
överrumpling borgen i Tebe (382); då den spartanska
besättningen blev utdriven genom en ny
överrumpling (379), började kriget på nytt. Aten
grundade åter ett sjöförbund (378) oeh blev
åter genom segern vid Naxos (376) herre i
Egeiska havet. Alla paiter voro emellertid
utmattade av kriget, och det kom till en fred i
Sparta, vilken endast Tebe icke biträdde. Då
spartanerna därpå anföllo Tebe, ledo de
nederlaget vid Leuktia (371), som med ens gjorde
slut på deras makt. Följ, höst ryckte E p
a-m i n ond a s ned på Peloponnesos, sprängde
Peloponnesiska förbundet och återställde
Mes-seniens frihet. Efter Epaminondas’ död i
slaget vid Mantineia (362) visade sig Tebe
sakna kraft att uppbära en ledande ställning.
Atens sjöförbund upplöstes i
bundsförvantkriget (357—346), och det kom i strid om sina
återstående besittningar vid Egeiska havets
n. kust med konung Filip av M a k e d
o-n i e n, som strävade att konsolidera och
utvidga sitt rike. Han förvärvade slutligen en
ledande ställning i G. genom det s. k. andra
heliga kriget (357—346); i detta besegrade
han fokerna, vilka med hjälp av Delfis
tempelskatter rest ett motstånd mot Tebe, som
detta icke förmådde övervinna. Under
De-mosthenes’ (se d. o.) ledning var Aten avogt
stämt mot Filip, och då ett nytt heligt krig
mot lokrerna gav Filip tillfälle att ånyo
intervenera i G., åvägabragte den förre ett
förbund mot Filip mellan Aten och Tebe. De
förbundna blevo slagna vid Chaironeia (338). På
en kongress i Korint slöto alla grekiska
stater utom Sparta förbund med Filip och
utnämnde honom till förbundsfältherre.
Förbundets spets var riktad mot Persien, och
Filip överförde en här till Mindre Asien
men mördades (336), innan kriget hann börja.
Den hellenistiska tiden. Sedan
Alexander den store (se d. o.)
nedslagit det uppror, som bröt ut i G. vid hans
tronbestigning. rådde där ett nödtvunget lugn.
Vid underrättelsen om hans död (323) reste
sig Aten i förbund med andra städer men
besegrades av riksföreståndaren Antipatros i
lamiska kriget (efter staden Lamia i
Tes-salien, 322). Därefter tävlade dennes son
Kassandros, Demetrios Poliorketes och
Pto-lemaios av Egypten om inflytandet i G.
Enär orienten starkare indrogs i handel och
industri, kom G. att ligga på sidan om de
stora handelsvägarna. Aten förlorade all
betydelse i detta avseende och övergick till
lärdomssäte. Korint blev på grund av sitt
läge G:s viktigaste handelsstad, ön Rhodos
vid Mindre Asiens s. v. hörn blev en
blomstrande transitohamn och gjorde lysande
insatser även i andlig kultur och konst.
Konkurrensen med Orientens billiga arbetskraft
tryckte lönerna; klyftan mellan de förmögna
och proletariatet skärptes och kom till
ut
tryck i ständiga revolutioner. G:s välstånd
och folkmängd sjönko. Sedan Makedonien efter
det keltiska infallet — kelterna anföllo även
G. men blevo slagna vid Delfi (279) av
Eto-liska förbundet — konsoliderats av
Antigo-nos Gonatas, vann detta förbund det
övervägande inflytandet men tillbakaträngdes av
Akajiska förbundet under Aratos. Då
emellertid konung Kleomenes av Sparta, som
genomfört en social revolution och uppställt en
betydande här, hotade Akajiska förbundets
maktställning, tillkallade Aratos den
make-doniske konungen Antigonos Doson, som
besegrade Kleomenes vid Sellasia (222 el. 221).
Efter Roms seger över Filip V av Makedonien
vid Kynoskefalai (197) bestämdes den grekiska
politiken av förhållandet till denna stat. Sedan
slaget vid Pydna gjort slut på makedoniska
kungadömet (168), internerades Akajiska
förbundets tusen mest framstående män i Italien.
Det jäsande missnöjet ledde Akajiska
förbundet att framkalla en strid med Rom, vilken
slutade med Korints förstöring (146) och G:s
förvandling till en (i början med Makedonien
förenad) romersk provins. Aten och Sparta
bibehöllo självstyrelse som romerska
bundsförvanter. Under kejsartiden bildade G. en
egen provins, Akaja, vars ståthållare
resi-derade i det av Caesar återuppbyggda Korint.
Den romerska tiden. I början av
denna tid indrogs G. i Roms strider. Några
grekiska städer anslöto sig till Mithridates,
men endast Aten gjorde hårdnackat motstånd,
blev stormat och plundrat av Sulla; Peiraievs
förstördes (86 f. Kr.). G. fick lida sin beskärda
dél i de romerska borgarkrigen; två av de
viktigaste slagen stodo i detta land, Farsalos
(48 f. Kr.) och Aktion (31 f. Kr.). Därefter
sänkte sig ödslighetens lugn över landet; det
levde på sina gamla minnen och blev ömsom
gynnat, ömsom plundrat på konstskatter.
Grekvännen kejsar Hadrianus uppförde ståtliga
byggnader i Aten. Längre fram berördes G.
av de germanska folkvandringarna. Svårast
hemsöktes det av goterna (266—267);
historikern Dexippos lyckades med stöd av en
romersk flotta rädda Aten från en skara heruler.
Alarik drog ända ned på Peloponnesos 396,
Teoderik bröt in i Tessalien 475, och
vandalerna härjade kusterna 466. Vid det
romerska rikets delning tillföll G. det
östromerska eller grekiska kejsardömet.
Medeltiden (den bysantinska
tiden). Som skiljande datum sättes i
litteraturhistorien det år, då kejsar J u s t i n
i-a n u s stängde filosofskolorna i Aten (527);
Konstantinopel blev grekernas andliga
medelpunkt, och Aten sjönk ned till en obetydlig
landsortsstad. Den slaviska folkvandringen
drabbade G. hårdare. Det plundrades redan
540 av bulgarerna; på 700-talet bröto slaver
in i G. och slogo sig ned där i stort antal,
särskilt på s. Poloponnesos. De uppgingo med
tiden i grekerna och antogo deras språk;
endast några slaviska ortnamn vittna numera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
