Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1033
Grekland (Historia)
1034
om denna ganska starka uppblandning. Från
900-talet oroades öarna och kuststäderna av
araberna, som 823 intogo Kreta. Ännu mera
förödande voro normannernas härjningståg:
Robert Guiscard grundade ett rike i
Epirus 1081, konung Roger av Sicilien
plundrade Tebe och Korint 1146. Sedan
fran-kerna i det s. k. fjärde korståget erövrat
Konstantinopel (1204), delade de det
bysantinska riket i en rad länsstater, bl. a.
konungariket Thessalonika (Makedonien och
Eu-bea) under Bonifatius av Monferrato,
hertig-dömet Akaja på n. Peloponnesos under
Gottfrid av Villehardouin och hans ätt,
hertig-dömet Aten under huset de la Roche och
dess efterträdare Brienne. Venezianerna
intogo åtskilliga öar, såsom Kreta och Korfu,
samt kustplatser. Delar av G. lydde
under kejsaren i Konstantinopel. Rhodos var
säte för johannitorden 1310—1522. G. föll
därpå i turkarnas händer, Murad II
erövrade Peloponnesos till en del,
Muhammed II införlivade största delen av landet
med sitt rike 1458—61. Däremot stötte
erövringen av venezianernas besittningar på segt
motstånd; de sista avträddes formligen först
i freden i Pozarevac 1718.
Litt.: G. Grote, »History of Greece» (12 bd;
6:e uppl. 1883—88); E. Curtius, »Griechische
Geschichte» (3 bd; 6:e uppl. 1887—89); G.
Bu-solt, »Griechische Geschichte bis zur Schlacht
bei. Chaironeia» (2 bd; 2:a uppl. 1893—95);
J. Beloch, »Griechische Geschichte» (4 bd; 2:a
uppl. 1912—27); E. Meyer, »Geschichte des
Altertums», bd 2—5 till 446 f. Kr. (1893—
1902; senare omtryckt); R. v. Pöhlmann,
»Griechische Geschichte und Quellenkunde»
(5:e uppl. 1914); J. G. Droysen, »Geschichte
des Hellenismus» (3:e uppl. 1877—79); B.
Niese, »Geschichte der griechischen und
ma-kedonischen Staaten» (1899); J. P. Mahaffy,
»Greek world under roman sway» (1890); J.
Ph. Fallmerayer, »Geschichte der Halbinsel
Morea während des Mittelalters» (2 bd, 1830—
36); A. Boethius i Bonniers »Illustrerad
världshistoria», bd I (1926), samt i »Världshistorien»,
utg. av H. Almquist, bd I (1927) och II (1928);
M. P:n Nilsson, »Hellas och de hellenistiska
rikena» (i Norstedts »Världshistoria», bd II,
1928). M.PnN-n.
Under turkarnas välde bibehöllo grekerna sin
religion, sitt språk och ett visst mått av lokal
självstyrelse. Vid slutet av 1700-talet började
den grekiska handeln blomstra, särskilt sedan
grekiska fartyg 1783 fått tillåtelse att segla
under rysk flagg. Under franska revolutionen
och Napoleons krig hade i synnerhet
smyghandeln gyllene tider, välståndet följdes av
ökat intresse för folkbildningen, och
nationalitetskänslan stärktes av hemliga
frihets-föreningar, hetärior (se H e t a i r i a). Mars
1821 ryckte furst Alexander Y p s i 1 a
n-t i s från Ryssland in i Moldau för att
befria Balkanhalvön. Försöket misslyckades,
men 2 april s. å. gjorde ärkebiskop
Germa
nos uppror på Peloponnesos, och före
månadens slut hade nästan hela denna halvö under
blodiga strider befriats. Upproret spridde
sig till öarna och norrut; albanska stammar,
främst sulioterna (jfr Botzaris; se
även Armatoler), spelade en framträdande
roll under befrielsekrigets första år. Striden
fördes å ömse sidor med stor hårdhet, och
särskilt turkarna .anställde svåra blodbad, bl. a.
på Chios (se d. o.). Trots Heliga alliansens
ogillande av grekernas frihetsstrid väckte
denna sympatier i Europa, filhellener
(grek vänner; lord Byron, Chureh, Fabvier
m. fl.) skyndade till G., andra bistodo med
penningar och goda råd, men frihetsrörelsen
förlamades genom de grekiska ledarnas
inbördes oenighet. 1824 utnämndes den
egyptiske fältherren I b r a h i m (se d. o.) till pascha
över Peloponnesos; denne härjade
systematiskt landet och intog april 1826 den tappert
försvarade fästningen Mesolongi. Turkarnas
och egypternas barbari framkallade omsider
stormakternas mellankomst. 6 juli 1827
före-slogo England, Ryssland och Frankrike
vapenstillestånd och grekisk autonomi. Då
Porten avböjt förslaget och andra
konfliktanledningar tillkommit, förstörde de förbundna
makternas flottor under engelske amiralen
Codringtons befäl 20 okt. s. å. vid
Nava-rino den turkisk-egyptiska flottan; 1828
rensade en fransk här Peloponnesos. 1827 hade
grekerna utsett greve Kapodistrias (se
d. o.) till regent, men hans absolutistiska
styrelse lyckades, trots goda ansatser, icke
bringa reda i förvaltning och finanser eller
tillfredsställa hövdingarna från
befrielsekriget, Maurokordatos, Mauromichalis m. fl.;
sjöhjälten Miaulis förstörde i desperation två
av flottans bästa fartyg.
På en konferens i London mellan England,
Ryssland och Frankrike beslöts 3 febr. 1830,
att G. skulle vara en suverän stat, och
Turkiet gav 24 april s. å. sitt samtycke. Det nu
frigjorda G. innefattade dock ej Kreta, Samos
och Chios, och dess nordgräns fixerades 1832
till en linje mellan Arta- och Volovikarna.
Kapodistrias mördades 9 okt. 1831 under en
tid av inbördesstrider, och 7 maj 1832 utsågo
de tre makterna prins Otto av Bayern till
konung av G. och garanterade samtidigt G:s
oberoende; valet stadfästes av
nationalförsam-ligen. Konung Otto, som först 1835 blev
myndig, medförde ett bayerskt regentskapsråd,
som ersatte grekisk demokrati med tysk
byråkrati, verkställde stora lagarbeten och
förklarade den grekiska kyrkan oavhängig men
försummade nödvändiga offentliga arbeten och
icke lyckades vinna folkets förtroende. Efter
ett militäruppror 1843 antogs 1844 en
författning med tvåkammarsystem. Därefter följde
häftiga partistrider, och partierna sökte stöd
hos de olika stormakternas sändebud.
England tvang 1850 genom en blockad G. att
lämna skadestånd till en jude från Gibraltar,
vars hus i Aten skövlats (»Pacificoaffären»),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
