Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1035
Grekland (Historia)
1036
Under Krimkriget tvangs G. av
västmakterna till neutralitet. 1862 utbröto uppror,
närmast riktade mot hovkamarillan, oeh Otto
avsattes okt. s. å. Prins Alfred av England
valdes dec. s. å. till konung, men valet
godkändes icke av garantimakterna, och 30 mars
1863 valdes i stället prins Vilhelm av
Danmark (Georgl; se Georg, sp. 559). De tre
stormakterna garanterade ånyo G:s oberoende,
och Joniska öarna, som sedan 1815 stått under
engelskt skydd, avträddes till G. och
förklarades ständigt neutrala. Författningen
reviderades 1864 till enkammarsystem, och
parlamentarismen började att konsekvent tillämpas.
Ministärerna skiftade ofta, men makten
stannade kvar inom en rätt trång krets av
politiker; de mest framträdande voro den
engelskorienterade realpolitikern T r i k u p i s
och den djärvare nationalisten och demagogen
Th. Delyannis. Den brännande frågan
under större delen av 1800-talet var strävan att
vinna nationella gränser; för den
försummades nödvändiga reformer, byggandet av vägar,
ordnandet av finanserna och kväsandet av
rövarhandens framfart. Grekerna understödde
upproret på Kreta 1866, vilket syftade till
öns förening med G., men de måste foga sig
i stormakternas förbud mot anslutning. Under
rysk-turkiska kriget 1877-—78 besatte
grekiska trupper Tessalien men måste snart
utrymma landet. På Berlinkongressen 1878
vunno grekerna ingen landutvidgning, men
efter i samband med konferensen igångsatta
långvariga förhandlingar fick G. 1881 s.
Epi-rus och Tessalien, ett värdefullt område, omkr.
13.000 kvkm med över 300.000 inv. Då
Bulgarien 1885—86 förvärvat ö.strumelien och
även syntes hysa planer på Makedonien, blev
G. åter oroligt men tvangs genom
stormakternas hot och blockad av dess kuster att
avrusta. Finanserna hade alltmera förvärrats,
och 1893 gjorde G. (en ministär Trikupis) ett
slags statsbankrutt, i det att endast 30—50 %
av räntorna på utländska statslån betalades,
och makternas påtryckningar på G. att
fullgöra sina förbindelser ledde ej till resultat.
Trots finansnöden fortsattes den
panhellenis-tiska politiken, särskilt sedan Delyannis juni
1895 kommit till makten. En jäsning på
Kreta 1897 vann officiellt grekiskt stöd, en
grekisk styrka under överste Vassos landsteg
på ön, kretenserna proklamerade öns förening
med G., men stormakterna landsatte trupper
på ön, lovade, att Kreta skulle få bli en
självständig stat under sultanens överhöghet, men
fordrade, att de grekiska trupperna skulle
dragas från ön; G. uppställde oantagliga
villkor, och stormakterna anordnade därefter en
»fredsblockad» av Kreta. Sedan grekiska
friskaror överskridit gränsen, förklarade
Turkiet 17 april s. å. krig och vann snart
betydande framgångar i Tessalien över den
grekiska hären, som stod under kronprins
Konstantins befäl. Motgångarna framkallade
jäsning i Aten, och Delyannis nödgades avgå;
grekerna anhöllo om stormakternas medling
och sluppo i freden i Konstantinopel 4 dec.
s. å. undan med en ofördelaktig gränsreglering
i Tessalien och krigsskadeersättning.
Förbittringen över krigets olyckliga utgång vände
sig främst mot kronprinsen, men stämningen
lugnades så småningom, särskilt sedan prins
Georg 1898 blivit överkommissarie på Kreta.
Finansförhållandena bättrades något genom
den efter grekisk-turkiska kriget 1897 tillsatta
internationella finanskontrollkommissionens
förvaltning av vissa tullar och
statsmono-pol samt genom att Trikupis’ lärjunge
Theo-t o k i s 1905—09 satt vid makten. På grund
av nationalitetsstrider i Makedonien
invecklades G. i rätt häftiga konflikter med
Bulgarien och Rumänien. Kretafrågan blev 1908, då
Österrike-Uugern med sig införlivade Bosnien
och Hercegovina, åter aktuell, utan att ön
uppnådde förening med G. Aug. 1909
till-vällade sig en officersliga under ledning av
överste Z o r b a s makten, tvang de kungliga
prinsarna att gå i landsflykt men kunde icke
bemästra de inrikespolitiska svårigheterna.
Jan. 1910 tillkallades den kretensiske
statsmannen Venizelos (se d. o.) för att söka
medla mellan officerarna och
parlamentspar-tierna. En nationalförsamling inkallades, men
den upplöstes, då dess arbete hindrades genom
obstruktion, ett i grekisk inrikespolitik ofta
använt medel. En ny valdes dec. 1910 och
gav Venizelos stark majoritet. Författningen
reviderades, förvaltningen reformerades, armé
och flotta nyorganiserades; prinsarna
återvände. 1 det mars 1912 valda parlamentet fick
Venizelos ännu starkare majoritet; han
vägrade försiktigtvis Kretas ombud tillträde till
G:s representation (för att undvika en eljest
hotande turkisk krigsförklaring) och förde
med stor skicklighet med övriga kristna
Bal-kanstater förhandlingar, som ledde till
an-greppsförbund mot Turkiet. I okt. 1912 gick
G. till krig, proklamerade Kretas införlivning
(14 okt.) och mottog omsider dess deputerade
i parlamentet. Om krigshändelserna se B a
1-k a n k r i ge n 1912 och 1913. Därigenom
vann G. Kreta, Epirus till Albaniens gräns
och s. Makedonien med Saloniki samt (av
Turkiet dock ej godtagna) anspråk på de
flesta öarna i Egeiska havet.
Landutvidgningen utgjorde omkr. 56,000 kvkm med en
befolkning av 1.800,000 pers.; före
Balkan-krigen var G:s areal omkr. 64.000 kvkm, dess
folkmängd över 2,700,000 pers. 18 mars 1913
mördades Georg I och efterträddes av sin son
Konstantin I.
Under världskrigets första år var G.
neutralt men drevs småningom genom
garanti-makternas påtryckningar, 1913 års
försvarsförbund med Serbien och Venizelos’ sympatier
för ententen att alltmera tillmötesgå dennas
önskningar, trots generalstabens och kung
Konstantins försök att hålla igen. Venizelos
avgick 5 mars 1915, då konungen vägrat gå
med i kriget, blev ånyo konseljpresident 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
