Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grubbe, Lars - Grubbe, Marie - Grubbe, Samuel - Grubbens - Grube, Max - Grube, Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1111
Grubbe, M.—Grube
1112
Salvius och tillhörde liksom denne slutligen
oppositionen mot A. Oxenstierna. Jfr P. G.
Berggren, »Lars G.» (1898). P. G. B.*
Grubbe, Marie, dansk adelsdam (omkr.
1640—1718). Hon äktade 1660 Ulrik Frederik
Gyldenlöve, som 1671 skildes från henne på
grund av hennes otrohet. Marie G. förslösade
utomlands sitt mödernearv, blev 1679 g. m.
Palle Dyre (se D y r e) men åter skild 1691
på grund av kärleksförhållande till hans
förvaltare Sören Möller. Hon gifte sig nu med
denne, en brutal, obildad drinkare, som 1712
dömdes för dråp men som hon likväl var mest
fäst vid. De drevo slutligen värdshusrörelse på
Falster, där Holberg 1711 var deras hyresgäst.
Marie G:s liv skildras av S. S. Blicher i
novellen »En landsbydegns dagbog» samt främst
av J. P. Jacobsen i romanen »Fru M. G.»
(1876; sv. övers. 1877). Litt.: S. Kjær, »Erik
G. til Tjele og hans tre dötre» (1904). Om
släkten G. se Danmarks Adels Aarbog 1895.
Grubbe, Samuel, filosof, statsråd (1786
1#/2—1853 ®/u). G. blev student 1802. fil. mag.
(primus) och docent i teoretisk filosofi 1806
samt efter Höijer (1813) prof, i logik och
metafysik, allt i
Uppsala. Efter Bibergs
död, 1827, intog han i
stället lärostolen i etik
och politik. Hösten
1840 inträdde G. som
konsultativt statsråd
i Karl Johans sista
ministär, där han t. o. m.
1842 förestod
Eckle-siastikdep. Efter
avskedet från
statsrådsämbetet 1844 bodde
G. som privatman i
Uppsala, sysselsatt med studier och
språkbearbetningar för Sv. akad:s ordbok. — Led.
av Sv. akad. 1830, av Vet.-akad. 1837. Han
var medlem av 1825—28 års
undervisnings-kommitté och representerade 1834—35
Uppsala univ. i riksdagen.
På sin samtid övade G. inflytande
framför allt som universitetslärare. Under de 34
år han i denna egenskap var knuten till
Uppsala univ. behandlade han på sina talrikt
besökta föreläsningar nära nog alla
områden av den dåtida filosofien: logik, psykologi,
estetik, filosofiens historia och propedeutik,
de olika delarna av filosofiens system (»Om
den menskliga kunskapsförmågan»,
»Naturfilosofi», »Intelligensens filosofi»,
»Fenomeno-logi», »Ontologi»), etikens historia och
system samt filosofisk rätts- och samhällslära.
I fråga om filosofisk mångsidighet,
stilistisk klarhet och systematisk spännvidd torde
ingen svensk filosof vara hans jämlike.
Endast en obetydlig del av G:s omfattande
produktion (huvudsaki. rättsfilosofi)
befordrades av honom själv till trycket. Hans
viktigaste skrifter ha utgivits av A. Nyblæus
och K. R. Geijer (7 bd, 1876—84). Uppsala
univ.-bibl. förvarar en synnerligen fullständig
samling av hans egenhändiga manuskript.
G:s filosofiska system är starkt beroende
av den tyska transcendentala idealismen,
som han sökt giva en religionsfilosofisk
to-talcrientering. Redan i ungdomsskrifterna,
där i övrigt Schellings identitetsfilosofi
dominerar, skymtar den tanke, som blir
centrum i hans system: idén om religionen som
den syntetiska kraften i kulturens
(»bildningens») organiska sammanhang. Under
inflytande från Kant, Fichte, Schleiermacher,
Fries och Jacobi arbetade G. sig småningom
ut ur identitetsfilosofien och grundläde utan
uppgivande av den transcendentala metoden
en platonskt färgad, religiös idealism, som
påtagligt inverkat på Boströms utveckling.
Filosofiens objekt utgöres av de tre i
förnuftet »förnumna» idéerna om det absolut
sanna, goda och sköna, vilka idéer
spekulationen har att bringa till klarhet för
medvetandet med hänsyn till såväl deras
egentliga väsen som deras relation till den
sinnliga verkligheten. Systemet får alltså tre
delar: teoretisk, praktisk och estetisk
filosofi, vilka motsvara intelligensens tre
verksamhetsformer samt de tre kulturformerna:
vetenskap, moral och konst.
Religionsfilosofien utgör enhetsbandet i det filosofiska
systemet, liksom religionen fyller denna
uppgift i kulturens organiska sammanhang. I
sin rättsfilosofi söker G. genomföra en
organisk samhällssyn, uppbyggd på såväl
juridiska som moralisk-religiösa principer. —
Bibliogr. och analys av G:s åskådning i J.
Cullbergs avh. »Samuel G.» (1926). J. Cbg.
Grubbens var tidigare namn på en efter
belägenheten på »Grubbens gärde» (uppkallat
efter en handelsman, H. W. Grubb, som omkr.
1760 köpte ifrågavarande tomter på
Kungsholmen) i Stockholm benämnd arbets- och
försörjningsinrättning, 1864 ombildad till
Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning.
Denna erhöll 1922 namnet S: t E r i k s s j u
k-och vårdhem (se d. o.). B. H-d.
Grube [grö’ba], Max, tysk skådespelare
och teaterledare (f. 1854). Debuterade 1872,
var anställd bl. a. vid hovteatern i Meiningen
1886—89 (deltog i gästspelet i Stockholm
1889), kungl. teatern i Berlin 1889—1905, från
1890 även som överregissör, var 1909—13 chef
för hovteatern i Meiningen och 1913—18
konstnärlig ledare vid Deutsches Schauspielhaus i
Hamburg. Bland G:s roller märkas Hamlet,
Macbeth, Kung Lear, Caliban i »Stormen»,
Wallenstein, Mefistofeles i »Faust» och
Har-pagon i »Den girige». G., en betydande
intellektuell personlighet med djärv fantasi
och djup humor, har som regissör lyckligt
fullföljt Meiningarnas traditioner. Har bl. a.
skrivit »Im Theaterland» (1908),
»Jugenderin-nerungen eines Glückskindes» (1917) och
»Geschichte der Meininger» (1926). G. K-g.
Grube [grö’ba], Wilhelm, tysk sinolog
(1855—1908); sedan 1892 e. o. prof, i kinesisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
