Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grund - Grundackord - Grundbas - Grundbelopp - Grundbrott - Grundböcker - Grunddamm - Grundelstjerna, Carl Henrik - Grundfond - Grundform (Oböjd form) - Grundfärg - Grundharmoni - Grundhavsbildningar - Grundkallegrund - Grundkänning - Grundlag (författning, statsförfattning, konstitution)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1115
Grundackord—Grundlag
1116
ter till eldens existens, är kunskapen om
röken kunskapsgrund till kunskapen om elden.
Den nyare subjektivistiska filosofien bar en
tendens att identifiera den högsta
realgrun-den med den högsta kunskapsgrunden, så t.
ex. Fichte i teorien om det absoluta jaget.
Förutsättningarna för denna identifiering
finnas redan* bos Cartesius, fastän denne ännu
skiljer realgrunden (Gud) från
kunskapsgrunden (självmedvetandet). I de vanliga
världsbilderna tänkes g. vanl. endast som en
i tiden före verkan fallande orsak. Men det
vanliga antagandet, att allt måste äga en g.,
leder till metafysiska konsekvenser. För att
icke hela orsakskedjan skall hänga i luften,
tvingas man antaga en yttersta g., som är
sin egen orsak (causa sui) och som ofta fattas
som otidlig. — I uppfattningen om
ända-målsorsaken fattar man ej föreställningen om
ändamålet som g. utan ändamålet självt som
kauserande. Penningen påverkar den girige
och leder hans handlande. Genom en dylik
uppfattning kan man fatta det absoluta som
g., utan att det behöver träda i någon direkt
förbindelse med det relativa och därigenom
självt bli relativt. »Gud rör utan att själv
röras» (Aristoteles). C. H-m.
2. För sjöfarten farliga upphöjningar av
sjöbottnen. Från en strand eller ett skär
utgående g. kallas landgrundning till
skillnad från fritt liggande g.; u t s j
ö-grund kallas g. utanför kust el. skärgård.
Om g:s utprickning se
Utpricknings-system. — Uttrycket »för grund» nyttjas
ombord för att beteckna, att ett föremål ej
är djupt i förhållande till bredd el. längd;
ett råsegel är således »för grunt», om det ej
kan hissas i topp, sedan det skotats, (ö-g.)
3. Se Grundläggning.
Grundackord, mus., ett ackord i sin
ursprungliga form (utan omvändning). G. äro
treklangen och septimackordet.
Grundbas, mus., fundamentalbas (se d. o.).
Grundbelopp är den 1919 i 1910 års förordn.
om inkomst- och förmögenhetsskatt (se d. o.)
införda (§ 19 mom. 1) beteckningen för det
belopp, varmed skatten av taxeringsnämnd
påföres skattskyldig i enlighet med lagens
bestämmelser och i lagen intagna
skatteskalor. Den för alla skattskyldiga enhetliga
procent på g., med vilken skatten utgår
näst-följande år, bestämmes av varje års riksdag
efter statsverkets behov av mindre eller
större intäkter. Procenttalet, som 1921—25
varit 175, vilket inneburit, att skattskyldig
haft att erlägga g., föihöjt med 3/4, har
sedermera sänkts till 170 för finansåret 1925—26,
160 för 1926—28 och föreslås till 150 för 1928
—29. Skatten kan sålunda göras »rörlig»
med beaktande av skattebehovet under olika
år. — 1920 års förordn. om kommunal
progressivskatt föreskriver likaledes taxering
till g., på vilket regelmässigt mindre än hela
beloppet utgår i skatt. E. F. K. S-n.
Grundbrott, brott (brytning) av havets
vå
gor på jämförelsevis grunt vatten. G.
uppkommer genom att vågrörelsen sträcker sig
ända till sjöbottnen. G. äro farliga för
fartyg. I farvatten, där svåra dyningar, s. k.
rollers, förekomma, ss. i Västindien och
vid Atlantiska öarna, ha fartyg genom g.
grundstött på 12 m djup. (Ö-g.)
Grundböcker, se Grundnotering
s-böcker.
Grunddamm, se Damm, sp. 415.
Grundelstjerna, Carl Henrik, den
förste svenske herrnhutaren (1701—54). På resa
i Sachsen för att studera bergverken blev
G. bekant med Zinzendorf och kom att
deltaga vid brödraförsamlingens bildande. Han
bidrog därefter att göra dess idéer kända i
Stockholm (se H e r r n h u t a r e). Litt.: N.
Jacobsson, »Den svenska herrnhutismens
uppkomst» (1908). Hj. H-t.*
Grundfond i svensk bank skall enl. 1911
års banklagstiftning utgöra minst 1 mill. kr.
och för s. k. folkbank 500.000 kr., vilken
senare bestämmelse f. n. saknar praktisk
betydelse, eftersom dylika ortsbanker icke längre
finnas i Sverige. 1917 ändrades provisoriskt
och 1920 definitivt bestämmelserna om
proportionen mellan banks egna fonder och
inlåning, så att den senare i bank med högst
5 mill. kr. egna fonder fortfarande ej må
överstiga 5 gånger men i bank med mera än
5 mill. kr. ej 8 gånger beloppet av
bankbolagets egna fonder. 1924 års bankkommitté
har föreslagit bestämmelser, enl. vilka
nedsättning av g. medgives. Se i övrigt
banklagen samt 1897 års lag för Sveriges
riksbank. E. F. K. S-n.
Grundform (O b ö j d form), den form av
ett paradigm, som nämnes först vid »böjning»
(den kortaste el. den, som är uppslagsord i
ordboken), t. ex. nominativ av substantiv.
Grundfärg. 1. Se F ä r g 1 ä r a, sp. 150. —
2. Färg, varmed ett föremål bestrykes
(»grundas»), innan det får sin slutliga övermålning.
Grundharmoni, mus., grundackord (se d. o.).
Grundhavsbildningar, avlagringar på
mindre djup än omkr. 100 famnar (180 m). Hit
höra dels de egentliga strandbildningarna,
dels avlagringar från en djupare zon till
omkr. 180 m, s. k. schelf avlagringar.
Jfr Kontinentalsockeln.
Grundkallegrund, ett omkr. 13 km långt
stenrev vid S. K varken ö. om Gräsö med
en ovan vattnet synlig grundklack. G.
avslutar öregrunds skärgård mot n. ö. På
östsidan av revets n. ända är stationerat
Grundkallens fyrskepp med radiotelegrafstation,
mistsiren och klocka för
undervattenssigna-lering.
Grundkänning, se Grundst ötn in g.
Grundlag, den eller de lagar, som innehålla
de grundläggande bestämmelserna om
statsmaktens organisation och utövning.
Grundlag kallas även författning,
statsförfattning eller, vanligast,
konstitution. Detta sistnämnda namn träffas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
