Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gruvlagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1137
Gruvlagstiftning
1138
Gruvlagstiftning, lagstiftning om gruvdrift.
Sveriges äldsta g. hade form av
privilegie-brev för särskilda gruvor, gruvartiklar,
specialförordningar om brytningen, skogarnas
behandling, tionde och avrad m. m. Tillsynen
över efterlevnaden av dessa förordningar ålåg
konungens fogdar. Om äganderätten till
mineralen i jorden ha åsikterna varit mycket
delade, och även den enskilda äganderätten
till befintliga gruvor har tidtals varit
bestridd, såsom då kronan på slutet av
1500-talet sökte göra dem till ett regale. Genom
det 1630 inrättade bergsamtet (efter 1649
Bergskollegium) fick
bergshanteringen en särskild myndighet och
bergslagstiftningen därefter en generellare form, ehuru
specialförordningar för enskilda gruvor
fortfarande spelade en stor roll. Bland de äldsta
gruvförordningarna av allmännare intresse
märkas Magnus Erikssons privilegier för
kopparbergsmännen i Falun 24 febr. 1347,
bergsordning för Norberg 1354 och stadga för
järnbergslagen 1360. I en förordning av 6 juli
1649 för järnbergslagen stadgas i § 4
uttryckligen, att alla gruvor, av vad slags malm
och metall de än äro, skola räknas och
hållas för »Cronones regalwerk». Därmed
var grunden lagd till Sveriges senare g.,
ehuru regalrättsprincipen icke uppehölls,
såsom kan ses av en k. f. 27 aug. 1723. Genom
detta brev, som kan sägas vara Sveriges
första gruvstadga, är inmutningsrätten
införd under vissa villkor. Inmutaren hade då,
utom viss annan belöning, och jordägaren
3/4 i anträffade fynd, d. v. s.
mineralförekomster, som kunde bli föremål för gruvarbete.
20 okt. 1741 utkom ny förordning eller
gruvstadga, som gav inmutaren hälften av
fyndet samt vidare reglerade förhållandena
med mutsedlar, utmål etc. I en k. f. 6 dec.
1757 stadgas även förbud för borttagande av
pelare och band, gruvors fyllande m. m.
Dessa båda senare förordningar utgjorde,
jämte en del specialförordningar, Sveriges
gällande g., ända tills gruvstadgan av 12 jan.
1855 trädde i kraft. Denna vilade på
inmut-ningsrättens princip, vilken suspenderades i
fråga om stenkol 1872, och 1882 utarbetades
ett förslag till förordning om gruvor, enl.
vilket inmutning icke skulle få vidare
förekomma. Förslaget väckte starkt motstånd
inom Sveriges bergsbruksidkande
landsändar. En ny gruvstadga, där
inmutningsrätten bibehölls, antogs av riksdagen och
fastställdes 16 maj 1884. Där uteslötos stenkol,
sjö- och myrmalm samt varp från de
inmut-ningsbara föremålen. — 28 maj 1886
utfärdades lag ang. eftersökande och bearbetande
av stenkolsfyndigheter; denna införde
kon-cessionsbegreppet i svensk g. Man kan näml,
enl. lagen, om vissa förutsättningar uppfyllas,
få tillstånd (koncession) å rätten att inom
ett område, ej överstigande 1,600 har,
eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter och
dem åtföljande eldfasta leror. — Enligt
gruv
stadgan av 1884 är jordägarrätten i
fyndigheter på odisponerad kronomark upplåten åt
inmutaren, men enl. en förordn. 19 aug. 1889
ang. inmutning å kronojord skulle i mutsedel,
som utfärdades för fyndighet på odisponerad
kronomark, intagas förbehåll om skyldighet för
inmutaren att vara underkastad de ändrade
bestämmelser om rätt för honom att deltaga
i gruvarbetet, som kunde bli gällande, och
tilldelande av utmål (se d. 0.) förbjöds för
fyndighet, varpå mutsedel med sådant
förbehåll erhållits. Genom lagändringar 1899 och
1901 har bl. a. bestämts, att på odisponerad
kronojord jordägarandelen skall tillhöra
kronan (förut inmutaren), och denna kronans
jordägarandel skall utarrenderas. Inmutning
kan numera erhållas även på fyndigheter,
innehållande apatit och magnesit, om de ligga
på odisponerad kronojord. Senare årens
lagstiftnings- och riksdagsarbete synes tendera
till att åt kronan förvärva större direkt
inflytande över gruvhanteringen, såsom
ovannämnda begagnande av jordägarandel samt
förbud för inmutning på kronojord inom
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län utom
för kronans räkning. Nämnas må även
kronans förvärv (1907) av andel i Kierunavaara
m. fl. malmfält samt inköp (1908) av
Svappa-vaara m. m. Ett nytt steg till ökande av
statens inflytande på gruvhanteringen togs 1910,
då inmutning förbjöds på sådan kronojord,
som genom beslut av konung och riksdag
förklarats skola utgöra statsgruvfält. S. å.
fastställdes gränserna för 8 statsgruvfält,
Kierunavaara, Ekströmsbergs, Svappavaara, Toppi,
Nakervare, Gällivare, Salmivaara och
Ruoute-vare statsgruvfält, alla ,i Norrbottens län.
1918 tillkom Liikavaara statsgruvfält i
Norrbottens län och 1921 Remdalens och
Stekenjokks statsgruvfält i Vilhelmina socken,
Västerbottens län. — Under början av 1900-talet
hade utländska intressen förvärvat svenska
gruvor i ganska stor omfattning, och för att
möjliggöra bl. a. reglerandet därav från
statsmakternas sida utfärdades 30 maj 1916 lag
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag. Genom denna lag stadgades förbud för
utländsk medborgare att i riket inmuta
mineralfyndighet, och rätt till förvärv eller
bearbetning av inmutad mineralfyndighet såväl
för utlänningar som för vissa svenska bolag
och föreningar gjordes beroende av konungens
tillstånd i varje särskilt fall.
För att söka avhjälpa den inom landet
under världskriget inträdda bristen på vissa
metaller, särskilt koppar och nickel, samt
svavelkis tillsatte K. m:t i nov. 1917 en
kommission för undersökning och tillgodogörande
av vissa mineralfyndigheter på kronojord.
Genom 31 maj 1918 utfärdad provisorisk lag,
innefattande särskilda bestämmelser om
rätten till inmutning inom vissa län, upphävdes
det alltsedan 1902 (resp. 1907) rådande
förbudet för enskilda att verkställa inmutningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
