Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gröndal, Benedikt Sveinbjarnarson - Gröndal, Johan Gustaf - Gröner - Grönfinken - Grönfoder - Gröngula alger - Gröngödsling - Gröngöling - Grönhagen, Claës Wilhelm - Grönhavre - Grönholm, Väinö - Grönhögen - Grönklumpen, Stora - Grönkål - Grönköping - Grönköpings Veckoblad - Grönland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1179
Gröndal, J. G.—Grönland
1180
sedan bodde kvar som privatman. Bland G:s
vetenskapliga arbeten märkas »Folketro i
Norden» (i Annaler for Nordisk Oldkyndighed
1863) och »Clavis poetica antiquæ linguæ
septentrionalis» (1864). G. utgav även episka,
dramatiska och lyriska dikter; hans
originellaste skapelse är prosaberättelsen »Sagan af
Heljarslööarorrustu» (Sagan om slaget vid
Dödens väg; 1861, 1895), en i de
medelisländska äventyrs- och riddarsagornas maner
med grotesk humor utförd skildring av slaget
vid Solferino. Få böcker torde ha vunnit en
sådan popularitet på Island.
Gröndal, Johan Gustaf, metallurg (f.
1859 n/2). Genomgick bergsskolan i Falun
1878—79. fick 1880 anställning vid Pitkäranta
koppar- och tennverk i Finland, vann där en
ledande ställning och
genomförde en teknisk
omdaning av verkets
anrikningsmetoder,
rostugnar m. m., vilka
nya anordningar
tilldrogo sig stor
uppmärksamhet. G.
flyttade 1900 till Sverige
och inledde en
framgångsrik uppfinnarverksamhet på det
metallurgiska området,
särskilt i fråga om
magnetisk separering, brikettering, röstning
och reduktion av järnmalmer samt
ugnskolning. Framför allt lyckades G. finna nya
rationella metoder för ökad användning av
fattigare, i övrigt mindervärdiga och därför
tidigare underskattade järnmalmer i Sverige.
Han blev 1907 fil. hedersdr i Uppsala och 1908
led. av Vet.-akad. G., som alltjämt är
verksam som konstruktör och uppfinnare, har
under senare år en tid samarbetat med
metallur-gen Arthur Ramén (se d. o.). G. H-r.
Gröner, se G r o e n e r.
Grönfinken, Chlöris chlöris, tillhör fam.
finkfåglar (se d. o.). Hanen är ovan
olivgrön, undertill gulgrön, honan grå. G.
är täml. allmän i s.. delen av Sverige och
förekommer, ehuru mera sällsynt, upp till
Jämtland. Den når en gråsparvs storlek och
är flytt- el. strykfågel. T. P.
Grönfoder, lantbr., foderväxter, som betas
eller avmejas före mognaden och utfodras i
färskt, saftigt tillstånd. Frånsett betet, äro
de vanligaste slagen av g. i Sverige
vicker-havre, grönhavre, klöver, gräs, lucern och
grönråg Näringsvärdet kan växla rätt
mycket, mest beroende på vattenhalten och
förekomsten av äggviterika baljväxter; i
medeltal anses 8—10 kg g. åtgå till en foderenhet.
Jfr Fodermedel. (H. J. Dft.)
Gröngula alger, se Gulgröna alger.
Gröngödsling, lantbr., jordens gödsling
genom nedplöjning av en växande gröda.
Härigenom tillföras jorden mullbildande ämnen,
mineralämnen och kväve. Som gröngödslings-
växter böra företrädesvis odlas djuprotade
baljväxter, ss. lupiner, ärter m. fl. G.
brukades redan av antikens romerska
jordbrukare men har först i senare tid kommit i
allmännare bruk, sedan man lärt känna
balj-växternas kvävesamlande förmåga. Den
nyttjas dock jämförelsevis föga i Sverige, där
gröngödslingsväxten ej hinner utvecklas på
eftersommaren efter en föregående grödas
skörd. H. J. Dft.
Gröngöling, zool., se Hackspettar.
Grönhagen, Claes Wilhelm, frih.,
politiker (1732—77), son till landshövdingen på
Gotland Johan Didrik G. (1681—1738),
som blev frih. 1731. G. tjänstgjorde i
Kanslikollegium och var sedan militär. Han blev
led. av tulldirektionen 1766 och kammarherre
1770. Vid riksdagen 1755 framträdde G. med
ett mot tidskriften Ärlig Svensk riktat
memorial, vari han hävdade
maktfördelnings-läran. Memorialets doktrin omhuldades sedan
av hovpartiet. G. gjorde sig även senare
bemärkt som riddarhustalare och slöt sig på
1760-talet till de yngre mössorna.
Grönhavre, se Havre; jfr Grönfoder.
Grönholm. Vä inö, finländsk läkare (f. 1868
10/8). Blev 1902 docent, 1912 e. o. prof, och 1921
prof, i oftalmologi vid Helsingfors univ. G.
har utövat en rik författarverksamhet,
särskilt berörande glaukom och trakom. (H. E. P.)
Grönhögen, fiskehamn på Öland, Ventlinge
socken, vid Kalmarsund, 4 km n. om Ottenby.
Anlädes 1917—19 med statsbidrag (omkr. 2
mill. kr.) i syfte att främja lax- och
strömmingsfisket i s. Kalmarsund. Den var
bristfälligt planerad och kan endast angöras vid
lugnt väder. Livräddningsstation. G. R-ll.
Grönklumpen, Stora, ett av Anarisfjällen
(se d. o.).
Grönkål, se Kål.
Grönköping, ett 1897 i Söndags-Nisse av H.
Zetterström uppfunnet namn på den typiska
svenska småstaden.
Grönköpings Veckoblad, skämttidning, 1902
—16 en avd. i Söndags-Nisse, sedan
självständig månadsskrift, som låter tidens händelser
avspegla sig i småstadens trånga
förhållanden. Flera saml. art. ur G. ha utkommit, bl. a.
»Grönköping i helg och socken» (2 bd, 1927—
28). Redaktör är sedan 1902 H. Zetterström.
Grönland, jordens största ö och dess längst
mot n. framskjutna land, östligaste delen
av den amerikanska kontinentalkomplexen;
2,175,600 kvkm, därav 341,400 kvkm isfritt
land (enl. M. Vahl 1928), återstoden täckt av
inlandsis. G:s sydspets, Kap Farvel, ligger på
59° 46’ n. br., nordspetsen, Kap Morris Jesup,
på 83° 39’; avståndet mellan dessa punkter
uppgår till omkr. 2,650 km. Sin största bredd,
omkr. 1,050 km, uppnår G. vid 76°—77° n. br.
Det isfria ytterlandet är bredast (300 km) vid
70° på ö. kusten, där G:s största fjord,
Scores-byf jorden (Scoresbysundet), skär in. Mitt emot
på v. kusten ligger Diskobukten med ön Disko;
s. om denna når ytterlandet en bredd av 200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
